Första stämman avklarad

Jösses så trött jag är idag – helt slut.
Igår var jag på mitt livs första Årsstämma, med andra ord är nu bolagsstämmooskulden tagen.
Allt stämde, ingen blev stämd.
Jag är nu officiellt med i den skara medarbetare som ’vet vad det handlar om’
En ganska trevlig tillställning (note to myself, ha BEKVÄMA skor på dig om du ska stå på stengolv i x antal timmar).
Klädseln var städad och platsen var helt fantastiskt vackra Norra Latin och jag tror tammetusan att min insats fick ett VG.
Med mig hem hade jag ett stort fång med härliga tulpaner, jag tackar.
Man märker att våren är på väg och att det varit en solig dag när man kommer hem och ser att ljusen i vardagsrummet ser ut så här… Förvisso något slokande - men på något sätt ändå väldigt glada.

Tillfälligt slut som artist
/Carina

Adeli Hudvård

Så länge jag kan minnas har jag gått och vaxat benen,
(okay, maybe that is a little bit more information than any of you need).
Hett vax stryks på hela benen och ritch, ratch, swosh så avlägsnas denna missprydande hårväxt från mina ludna ben. Folk brukar fråga om det inte gör ont, svaret är ’JA’ – att vaxa bikinilinjen är ingen lek. Men vad sjutton, det är bara att bita ihop.
Det finns värre saker i livet. Ondhetsfaktorn beror dessutom på dagsform OCH vem som vaxar. Det finns de duktiga och så finns det amatörerna. Själv går sedan många år till ett proffs.
För länge sedan uppstod en paniksituation då jag ’bara-var-tvungen’ att få benen fixade (ni vet hårstråna var flätbara, solen sken och party hägrade) och min ’fotvårdare’ (tillika numer före detta benvaxare) hade inte tid. De gav mig då tipset om Adeli Hudvård. Ett tips som jag tacksamt tog emot och efter en enda vaxning var jag fast. Parima var helt enkelt outstanding.
Då ska man veta att jag kan vara en riktigt petig människa. En sån där hemsk kund som synar och pekar, ’där ser jag lite hår å där å där och glöm inte tårna’.
Sån är jag. För vad tusan, jag tycker nämligen att om jag går och betalar dyra pengar ska det också vara perfekt gjort. Om inte så finns det mängder med andra aktörer där ute som gärna vill få mig till kund.
Men som sagt, här är jag nöjd. Parima är inte bara en grym vaxare utan även en fantastisk hudterapeut. Och – inte minst, aldrig omöjlig när det gäller att fixa tider. Jag brukar inte pracka på er en massa eländig reklam, men ibland gör jag små undantag. Som nu. Pratade med Parima. Hon erbjuder ALLA nya kunder som uppger att de känner mig (dvs. säger att det är via Carina och Fredagsmailsbloggen) 10% på SAMTLIGA behandlingar vid första bokningen. Ett ’toppen-prova-på-erbjudande’ helt enkelt. Parima håller till på Swedenborgsgatan och hennes sida hittar ni här, http://www.adelihudvard.se/ – telefon 08-4289580

Mina varmaste rekommendationer
/Carina

Bättre sent än...

Förra helgen var vi på fest.
Ja, jag vet att det gått en helg till sedan dess – men de e själva tusan vad seg jag är ibland. Helg å helg föresten, svisch så var den förbi. Hann sitta i secket, äta god mat, sova, en tur till Gustavsberg å sova lite till. Sen var den slut. Var vi föresten och kollade in Sebbans kommande lya, den kommer bli så jäklars fin. Det är jag helt säker på. Idag känner jag mig dessutom extra seg, ljuset till trots så har jag bara lust att gå och lägga mig. Kan det bero på omställningen till sommartid måne?
Tillbaka till 2 x 50-årstillställningen. Trevligt som tusan var det. Då både jag och Perre var uppe i ottan hade vi lite underförstått bestämt oss för att gå hem hyfsat tidigt. Jorusåatteeeehhh... Tror vi gick näst sist och rumlade hem runt 03.30 – kul = japp, det kan ni haja!
Extra bonuskul var att Loppan tog sig tiden och följde med. Ni kanske minns klädvåndan innan kalaset. Så, för er som suttit hemma och undrat över hur det blev, klurat över min klädsel, är funderat över mina val - det här till er!
Så här såg jag ut, hela kvällen.
Over and out
/Carina

Nej, jag är inte enbent - ställde bara upp foten på trappan för att se lite snitsig ut. Det blev höga svarta mockastövlar, dock inte högklackade... Jag och bästaste Leopold - nej han var inte sur, bara lätt cool brevid mamsen. Leopold och banrdomsvännen Fredrik tillika födelsedagsbarnens son. Jag med namne Carina således den ena av 50-åringarna Lättroad Perre tillsammans med det andra födelsedagsbarnet, Anders.

Fredagstrött!

Snacka om att vända på dygnet. Ganska rejält dessutom.
Jag, nattens drottning slocknar numera ovaggad runt nio å andra sidan kvittrar jag utan större problem upp redan vid sex.
Även om jag emellanåt har kraftiga tendenser till att vara en genuin nattuggla har jag också alltid varit en gedigen tröttmössa.
Jag är fantastisk på att somna. Rakt av. Överallt.
Många påstår att detta är en bra egenskap och till viss del är jag benägen att hålla med, fast inte i alla lägen – jag lovar.
Vi testade yoga, avslappningsyoga.
Efter en stund knuffade Perre diskret på mig, ’hyssade’ han påstod att jag snarkade (vilket jag fortsatt tror var en ren lögn, snarka jag !?!).
Så länge jag kan minnas har jag inte lyckats titta klart på en enda film. Sätt mig på en föreläsning och jag slocknar inom ’två röda’, mången kollega har tittat mer än snett på mig när huvudet faller ner och jag vaknar med ett ryck. Perre har för länge sedan givit upp tanken på att en hyra film eller ta mig på bio.
Jag är numera säker på att jag lider av någon form av narkolepsi, möjligen i en mildare variant.
Men jag lider, det gör jag.
Så snart jag slappnar av kan jag vara säker på att den slår till. Oavsett, plats, tid eller situation.
Jag sätter mig till rätta, sträcker på benen, vinklar huvudet i lagom position. Sedan går det fort.
Ni ska veta att jag kämpar.
Jag nyper mig i armen, tuggar tuggummi som besatt, spänner upp ögonen, sträcker på ryggen, utför fotgymnastik, gör knipövningar, räknar till 100 – men hur jag än försöker kommer sömnen omärkt smygandes, den tar över mig, omsluter mig och plötsligt minns jag ingenting.
När jag berättar om detta brukar de flesta le lite överseende och jag känner mig som en slapp simulant.
SORRY, MEN JAG KAN TUSAN INTE HJÄLPA DET!!!

Dagens glada, fantastiskt glada, hysteriskt roliga nyhet är att Sebban har köpt en ny lägenhet.
Yabbadabbadoooooo!!!
Plats: Blåsutvägen 5, bara 100 meter från den gamla lägenheten. Kvadratmässigt likvärdig med den förra men denna har ’riktigt’ kök och balkong.
Beräknad inflyttning aka planerad renoveringsstart blir den 1 maj.
Jag grattar SuperSebban ’el masse’ – tusan så grymt.

Sharksen spelar sin sista hemmamatch för säsongen, det mot Storvreta.
Det är alltid lika vemodigt att säga bye bye till secket å andra sidan kommer det nya säsonger.
Passar även på att säga grattis till Mr.Sharks himself – Peter Plockner på födelsedagen.

Enligt egen utsago har Loppan för stunden inga direkta helgplaner.
Jag och Perre tänker nog ta det lugnt i helgen, väldigt lugnt – om du frågar mig.

Nu e de helg
/Carina

Lejonkungen är död - Drottningen sörjer

Ibland kan jag bara inte låta bli.
Vissa historier är liksom bara så underbara och så fantastiska.
Jag blir lite sentimental.
Tammetusan så lika vi är – djuren å vi tvåbenta. På många sätt.
Läste idag om Lejonet Juma och Lejonhonan Shiba.
Lejonhanen Juma kom till Pittsburgh zoo som ettåring. Han hade då blivit beslagtagen av polisen efter att han smitit från sina ägare vid flera tillfällen.
Djurparken placerade honom tillsammans med den ett år äldre honan Shiba.
Från början var Shiba avvaktande, men till slut accepterade hon det nya lejonet. Shiba var egentligen mycket starkare än Juma, men enligt djurskötarna lät hon lejonkungen bestämma (även här en viss likhet till människovärlden - vi kvinnor är kloka).
Under 21 års tid lämnade de aldrig varandras sida.
De rullade ihop sig bredvid varandra på en av sovplatserna på nätterna, de åt tillsammans och de vandrade tillsammans..
För en tid sedan drabbades Juma av åldersrelaterade sjukdomar, han slutade äta och orkade inte längre hoppa upp till sin sovplats.
Lejonhonan Shiba tog då hand om honom.
Hon valde att sova bredvid Juma i en höfylld säng på marken och putsade hans päls.
– De påminde om ett gift gammalt par.
– Jag tror hon kände på sig att han inte mådde bra, säger djurskötarna.
Till slut tvingades de ansvariga vid djurparken avliva Juma det blev slutet på en 21 år lång kärlekshistoria.

Inte ett öga torrt
/Carina

Lite i efterskott...

Snabba jag ständigt något sen.
Jag har en god vilja att ligga steget före, tyvärr synkar inte alltid vilja och handling med varandra.
I detta fall framfördes gratulationerna i egen hög person redan på bemärkelsedagen igår.
Idag tänkte jag dock framföra dem lite mer officiellt och i bildform (vilket då var min tanke att det skulle ha gjorts redan igår)
Grattis Katarina!
Så, då var det gjort – skönt.
Läste just på Aftonbladet att man i en ny undersökning kommit fram till att attraktiva kvinnor oftare föder döttrar.
Om det blir det en flicka eller pojke beror således på hur snygg mamman är.
Det menar i alla fall brittiska forskare.
Hmpf… tur att det finns undantag som bekräftar regeln liksom ;)
På lunchen idag tog jag en snabbis och kollade Odd Mollyutbudet i citybutikerna, det skulle jag inte gjort.
Körde ner händerna djupt i fickorna, satte på mig skygglapparna och vände på klacken – jösses så mycket snyggt som lockade.
Jag vill bli riiiiiik!!!
En trisslott – tre ynka treklöver – några minuter i tv.
Det är allt jag begär.
Apropå snygga kläder fick jag följande länk till designern Wivica Oest av en kollega, svensk design på lite annorlunda vis, Personligen tycker jag att deras äldre kollektioner är snyggare än årets, men de e jag…
Förvisso skiner solen ute, temperaturmässigt hjälper det föga.
Iskalla vindar löper runt husknutarna och man föredrar faktiskt att hålla sig inomhus, solen till trots.

Entimmekvartillutsläpp
/Carina

Utmaning!

Jösses så trist min blogg har blivit.
Jag kan verkligen se hur musten runnit ur mig i takt med dagarna läggs till veckor i mitt arbetsamma liv.
Humor, jag känner att det saknas humor – det ska vara kul att läsa å skriva. Helst varje gång, varje dag.
I brist på egna initiativ tar jag till mig den utmaning som jag fått av fantastiska Kaffebönan, hmpf… Javabönan menar jag.
Utmaningen går ut på att berätta 8 saker om mig själv som ni inte visste.
Hmm, hur tusan ska jag få ihop till 8 saker som ni INTE visste, det är betydligt enklare att berätta åtta saker som ni redan vet eller åtta saker som ni borde veta – inte lika kul men betydligt enklare.
Född frispråkig är det inte mycket jag undanhållit er och det som undanhållits har gjorts det för att det finns ett skäl till det.
Under kategorin ’rätt-ointressanta-saker-om-Carina’ gör jag här ett försök:

1) Min morfar var från Italien.
Jag brukar säga så vilket inte är 100% sant, den rätta versionen är att morfars pappa var för Italien. Morfar hade det fantastiska namnet Rinaldo Umberto Giannini. När jag var liten ville han lära mig italienska, suck.. det ville inte jag – vilket jag idag bittert ångrar.
2) Min farfar var syssling till fotbollsvirtuosen Nisse Liedholm.
Det är alldeles sant. Tyvärr dog han några månader innan jag föddes, alltså inte Nisse, han levde långt längre utan min farfar som jag aldrig fick träffa.
3) Båda mina föräldrar är ’ensambarn’ så har inga kusiner, något som jag under min uppväxt tyckte var vansinnigt trist. Alla kompisar berättade ständigt om roliga kusinträffar och stod med hängande huvud och avundsjukt lyssnade.
4) Sommaren då jag skulle fylla 13 var jag på ridläger i England.
Det isig var toppen däremot längtade jag hem så in i Norden, jag längtade hem så mycket att jag en kväll tog en häst och red ut över ängarna i Cornwall i fast förvissning om att rida till London och ta färjan hem. Vart jag skulle göra av häst och packningen som låg kvar på Ninestones Farm hade jag ingen aning om (därmed faller punkten ’Inte så smart). Efter någon timme på hästryggen insåg jag det banala i det hela och vände hemåt (alltså till farmen).
5) Vad jag helst skulle vilja jobba med är någon form av styling, allra helst som Personal Shopper. Jag är nämligen övertygad om att jag skulle göra ett fantastiskt jobb med de flesta, min specialitet skulle vara kvinnor som behöver hjälp med en schysst vardagsklädsel och färgval. Å funkar inte det är det tar jag vad som helst som innefattar frihet under ansvar, ge mig en dator och telefon så fixar jag jobbet där jag är. Nema Problema.
6) Jag anser att jag kör bil bättre än de flesta kvinnor (å män, men de e så stingsliga).
Japp, sticker ut hakan så riskerar en riktig knäpp på näsan, men fakta är att jag är vansinnigt trött på alla som envisas med att INTE hålla till höger – kvinnor som män.
7) Under uppväxten och tonåren var jag en vansinnigt dålig förlorare, jag mådde rent psykiskt dåligt av att förlora.
Tyvärr renderade detta inte i att jag kämpade mer utan lade istället energin på att sura mer. Därför, i vuxen ålder ändrade jag strategi – jag slutade kämpa alls. För… om jag inte försöker så kan jag inte heller misslyckas. Jag har kämpat och nästan helt lyckats utplåna all tävlingsinstinkt. Whatsoever.
Nåja… allt är relativt
8) Jag älskar djur, jag har alltid älskat djur.
Alla djur utom ormar, jag ogillar dessa varelser så pass mycket att jag har svårt att se nyttan med deras existens här på jorden.
När vi var på Maldiverna meddelade man att där inte fanns ormar, jag var lycklig, jag njöt och jag var trygg – detta tills en dag (kväll faktiskt) då en av personalen kom med en beige slingrande sak och stolt visade upp den för oss gäster. Behöver jag skriva att semestern ändrade karaktär.

Å sedan var det meningen att man ska föra denna utmaning vidare – vilket min obstinata sida av mig avböjer.
Inte för att jag inte vill utan för att jag tusan inte kommer på några lämpliga personer att skicka den till.
Men om det är någon som har lust att ta den till sig så gärna för mig, glöm bara inte att hälsa.

I've been on a calendar,
but I've never been on time (Marilyn Monroe)
/Carina

Mer mobil!

För en tid sedan började jag min jakt på en ny mobil.
Helt förutsättningslöst sökte jag genom prestanda, taltider och jämförde massa kryptisk information.
Förhörde alla tänkbara mobilanvändare och gick så långt att jag frågade en medresenär på tunnelbanan vad hon ansåg om sig Nokia N8.
Den mobil som alla kategorier fick bäst betyd bland vänner och bekanta var Iphone.
Jag föll för trycket.
Efter mycket velande och övervägande kom jag hem med en sådan.
Stirrade länge på kartongen och kände mig djupt osäker. Hade jag valt rätt?
De må vara snygga och fantastiska men kartongen står fortsatt oöppnad - för det är något med Apple som får mig att tveka.
Jag ogillar nämligen starkt hur de stänger inne sitt system, hur de fängslar sina användare och med det även stänger ute andra aktörer. Jag irriteras över att man mer eller mindre ’måste’ bli helt ’Macifierad’ för att få sitt tekniska liv helt kompatibelt. Jag tål inte det faktum att utvecklare av appar måste få godkännande från Apple i USA innan de kan lägga ut nyheter.
Jag tycker att det är fel. Jag gillar det inte alls.
Jag tycker det är helt jädrans galet.
Som någon vis sa - 'Frihet leder till utveckling' ( i dessa dagar mer aktuellt än någonsin).
Saken var bara den att jag inte funnit någon mobil som enligt allehanda recensioner kunde mäta sig med Iphone. Tills nu.
Med risk för att köpa grisen i säcken, hamna i skamvrån eller få göra en officiell avbön på stadens torg så är det en LG Optimus X2 som jag vill ha.
Enligt specen har den det jag söker.
Större skärm (än Iphone)
Bättre batteritid (än Iphone)
Fler megapixlar, autofocus & blixt (bättre än Iphone)
Möjlighet att ladda den via ’vanliga’ micro-USB och mängder av Androidappar att leka med.
Yes I Like!
Nu återstår bara en ynka detalj, den har inte kommit till Telenors butiker ännu (egen reflektion, ’varför jobbar det nästan uteslutande smådryga spolingar där???)
Så tills vidare får jag förlita mig på turen (vilken jag sällan har ’tumme’ med) – dock lever jag alltid på hoppet så har jag riktig jädrans tur kan jag bli en av Optimus nya testpiloter
Och generös som jag är så ger jag även er den chansen – för mer info klicka här!

Nyoptimerad
/Carina


Kolla mer om 'superluren' här!

Frukostbuffé

I fredags hade vi gemensam Frukostbuffé på jobbet.
Minns inte vem av mina mästerliga medarbetare som kom på den briljanta idén – kan bara konstatera att den var fenomenalt bra.
Eftersom party väntade på kvällen var det lika bra att släppa hämningarna direkt, varför vänta liksom?
Det dukades upp osannolika mängder med föda (som för övrigt räckte både till lunch, mellis och eftermiddagsfika) värdigt vilket bättre hotell som helst.
Min tanke var att beskriva hur fantastisk den var, vilka ypperliga delikatesser det fanns och vilka läckerheter mina kollegor fixat ihop.
Tänkte berätta om hembakat bröd, pannkakor, smoothie, färskpressad juice, ost, muffins, röror, ägg, brie, marmelader, sylt, grädde, köttbullar, skinka, tårtor, glass, grönsaker, färska bär och frukter osv. osv.
Men om jag göra det skulle mina färdiggräddade köpevaniljmunkari framstå som rätt oansenliga och jag som en bekväm rackare som tar den enkla vägen istället för att ge mig ikast med hushållssysslor - så jag gör inte det.
Istället hyllar jag ’gänget i bunkern’ för detta goda initiativ.
Skulle kunna säga att jag ser fram emot nästa omgång redan på fredag, men det gör jag inte. Inte alls faktiskt.
Inte för att det på intet sätt var gott utan för att jag har inte ’råd’ att spräck dieten.
Herre jösses, denna helg har jag spräckt dieter för flera månader framåt. Känner att jag är en dålig människa.
En gourméjunkie som inte kan säga nej när en god salami vankas framför nosen.
Så vad sägs om en gång i halvåret?

Läckergommen
/Carina

Frelördagsmailet

Äntligen, Fredagsmailet – som ni har väntat…
På grund av ändrade livsvanor som innebär dagligt fysiskt ’betalt’ (host, host) arbete med reducerad möjlighet till att blogga har ’Fredagsmailet’ den senaste tiden (tidsmässigt) fått stryka på foten.
Jag förstår att detta smärtar er men jag hoppas att det på sikt ska bli ordning på torpet igen och jag åter ska ges möjlighet att förgylla era fredagar.
Här om dagen sken solen och det var vår i luften, funderade på att hänga in dunjackan.
Jag gjorde aldrig det, vilket jag igår var glad för. Snöstorm, typ.
Idag rapporteras det istället om snödroppar och tussilago.
Det säkraste vårtecknet är annars att det mesta luktar skit, alltså bokstavligen skit.
Att promenera i skog å mark och även på stadens asfalterade gator innebär för stunden att det mesta doftar som om det var uppgrävt från Jurtjyrkogården.
Det är livsfarligt grus på alla gångvägar, ett rullgrus halare än blankis - jädrar i havet vilka frivolter dessa små stenar kan framkalla.
Fåglarna har traditionsenligt börjat sina morgonserenader.
Här talar vi inte lite fridsamt trevligt kvitter utan en ljudvägg värdig vilket rockband som helst. De söta små pippina utstöter ett hysteriskt kuckelurande så högt att traktens parningsbara fjäderfän garanterat flockas till vårt hörn av Magelungen.
Andra vårtecken, så här ur cityögon är att karlarna traskar till lunchen endast iklädda kavaj (nåja, alltså inte ’bara’ kavaj), folk står i kö för att prova solglasögon i butikerna och snart kommer trappor och stadens uteserveringar fyllas av vårstolliga Stockholmare.
Som lite kuriosa kan jag berätta att av totalt 1 646 restauranger och fik i Stockholm så har hela 1 061 uteserveringstillstånd, det finns med andra ord gott hopp om att hitta ’en plats i solen’.
Och sol är vad som utlovas i helgen.

Det vankas också party – 100-årsparty!
Det blir så när två fyller 50.
Ska bli rackarns trevligt.
Sebban är i Vemdalen och förlustar sig
Och hör å häpna, Leopold ska med på ovan nämnda kalas.
Det ser jag fram emot, lite kvalitetstid med son den yngre.

Nu eré helg
/Carina

On request !

Okej, här kommer då bilderna som 'ni' efterlyst.
Dock är de kassa, totalt helkassa (usel modell i kombination med usel kamera, uselt humör och usel tillfälle, say no more...).
Vände och vred på mig, jovars - framför spegeln såg jag rätt okej ut, den här kombon skulle absolut funka.
Lade över bilderna till datorn, öppnade upp programmet och stirrade mer än en gång -jösses, jag såg ju inte klok ut. Inte alls!
Lite av 'sålt smören och tappat pengarna' över hela utstyrseln...
Besviken över den uteblivna 'ahakänslan' övervägde jag för en stund att skippa hela chapparajset, vilket skulle innebära både partyklädseln och att visa bilder på bloggen - så oansenlig och anspråkslös kände jag mig.
Sen kom jag på att jag då skulle vara tillbaka på ruta 1. Ångrade mig, vad tusan – det MÅSTE funka (hår och make up kan göra susen).
Så gott folk.
Take me as I am.
På nedanstående bilder gör jag inte Sexton Strap dress rättvisa. Inte på något sätt.
Storleken är 3 och innan jag tar på mig den för mer officiell användning ska jag korta av axelbanden något, i övrigt sitter den bättre än vad bilderna visar (och hur ofta är det åt det hållet???).
Visar även de två jackorna.
Den ena riktigt bra, vilket inte heller framgår av bilderna.
Tänk bort glåmigt vardagsansikte och föreställ dig glitter och glamour.
Slutligen, skorna.
Väljer mellan dessa två.
Säg inte till mig att välja de mest bekväma, de är nämligen lika hemska att ha på sig både två.
Efter fem minuters cat walk här hemma höll jag på att ramla ihop i en liten oansenlig hög, kvidandes över onda fötter.
Bara att inse, allt över tre centimeter går numera tvärbort.
Funderar allvarligt på att gå i UGG´sen.

Kritikern
/Carina

Information om kommande avstängning

Den 21 mars 2011 stängs tunnelbanetrafiken av och ersättningstrafik tar vid.
Under avstängningen ersätts tunnelbanetrafiken mellan Hagsätra och Gullmarsplan av ersättningsbussar.
Detta meddelande har just nått min kollektivtrafiksobstinata hjärna.
Precis när jag hade vant mig.
Ungefär när jag började känna att det var okej (ja, jag erkänner - det är OKEJ) att åka kommunalt.
Exakt när jag började få in såväl rutin som en trygg känsla av vardag och en begynnande tillfredsställelse i att sjunka ner i ett slitet säte och låta mig fysiskt förflyttas.
Jag är en vanemänniska.
Jag hatar att ändra bra rutiner – har aldrig förstått mig på det.
Ibland ser man inte det goda i förbättringen för att man är så förblindad av förändringen. Jag är sådan.
Men det här är ingen förfining, det här är en klar försämring. I alla fall på kort sikt (om man nu tycker att 6 månader är ’kort’ sikt).
Fram till i slutet av september har SL bestämt att jag istället för att sätta mig bekvämt, läsa min Metro i lugn och ro och kliva av vid Hötorget ska åka buss från Högdalen via tunnelbanans hållplatser till Gullmarsplan, där tar tunnelbanan vid.
Inte bara en bekvämlighetsförsämring utan även något av en tidsmässig morgonkatastrof.
Därmed slås också det som på kort tid blivit något av en daglig livskvalitet och en stund för mig själv totalt omkull.
Eländiga SL – varför gör ni så här???
Mitt fyrkantiga ego är förtvivlat.
Å andra sidan fick jag nu ännu en anledning till att vältra mig i lite ytliga i-landsproblem.
Stackars, stackars mig… hmpf…

Pessimisten
/Carina

Inget bildbevis i dag heller!

Ja men ja – jag vet!
Det är inget medvetet ’hålla-er-på-halster-så-ni-återkommer-till-min-blogg-trick’ som gör att ni ännu inte har fått se min kommande festutstyrsel.
Grejen är den att jag fortsatt lever i ett jobbvakuum och kan för mitt liv ännu inte förstå hur man rimligen ska hinna med något annat än att äta, sova och jobba.
Känns som om jag numera är fjättrad till ovan nämnda enkla vardagssysslor
Funderar över hur jag gjorde tidigare.
Hur i hela fridens namn hann jag styrelseuppdrag, lagledare, städa hemmet, tvätta, två söner (alltså inte tvätta två söner), jobba heltid, skjutsa, hämta ,shopping och matlagning – uttrycket ’vill du få något gjort, ge det till den som har mest att göra’ känns vid denna uppräkning tydligare än någonsin.
Jag VET att jag kan vara oerhört effektiv när andan faller på – just nu har jag sömnbehov som en 1-åring...
Slocknar konsekvent senast 22.00, ofta betydligt tidigare.
Här om dagen somnade vi (ja, Perre har av bara farten ramlat in i min nya tidsrutin) strax efter åtta, helt galet.
Till saken hör att jag också försöker tampas med min ’vän’ tillika egna PT Mr.Orbitreck (blir trött bara av att nämna honom), han är inte nådig och stirrar bestämt på mig varje gång jag försöker hitta undanflykter från att stampa och trampa på hans vältränade delar.
Börjar ärligen tröttna på hans evinnerliga tjat, jisses amalia – skaffa dig ett liv…
Efter alla tid som jag har lagt ner på honom har han inte givit mig något tillbaka, inte ett ynka kilo har jag blivit av med.
Ser hur han hånler i smyg när jag drar igång mina flåsande övningar.
Jädra lurendrejare är vad han är (säg det inte till honom bara, risken är då att han ökar min träningsdos).
Fakta kvarstår, jag har ännu inte ens har testat skor, klänning, underklänning och de två nya jackorna ihop (nej jag ska inte ha två jackor på mig, men har inte valt vilken av dem jag ska behålla).
Eftersom ingen utförlig provning skett är det en ren chansning att allt kommer funka ihop.
Å andra sidan är livet fullt av chansningar och mina sinnen säger mig att det kommer att bli bra (mina sinnen kan å andra sidan ha fel, det har liksom hänt förut).

Ikväll blir det ingen provning heller.
Först ska mina Chewbaccabesläktade ben vaxas.
Sedan är det faktiskt match i Farstahallen igen.
Den tidigare inställda matchen mot Sumpan ska nu spelas.
Så håll er till tåls, jag tål en hel del...
Lovar, lovar, lovar bilder…

Bojad
/Carina

For the record...

Jodå, FOLK I Malmö var vrålsnabba och såg till att klänningen fanns att hämta ut hos mitt lokala ombud redan i torsdags.
Att jag sedan inte hade möjlighet att hämta ut den långt senare var en helt annan sak.
Plockade ivrigt upp paketet, spänd både på hur den skulle se ut i verkligheten och om den skulle passa.
Det första som trillade ur var några paljetter som lossnat, nåja sådant kunde jag väl överleva.
Tog försiktigt upp den ur pappret och den var precis så snygg som jag hade hoppats (och om jag ska vara ärlig) förväntat mig.
Drog av mig kläderna för att prova den nya stassen.
Försökte kränga på mig den över huvudet – PANIK.
Houston we got a problem.
Den gick inte på, jädrar i havet!
För en kort stund gick jag igenom helvetets alla klädkval och förbannade mina F75.
Höll upp dressen framför mig och kikade på den, tusan – den hade ju varit så perfekt.
Synade den lite närmre, hmm…
Ahhh, det finns ett blixtlås i sidan, hmpf…,
(det tog en stund innan paljetten trillade ner).
Host, host… vad mycket lättare det gick.

Klänningen satt näst intill perfekt (sladdriga överarmar är liksom inte klänningens fel).
Urringad, men det visste jag innan.
I min smak något för lång.
Om det beror på att jag är kort eller att modellen är lång ska jag låta vara osagt.
Två alternativ till ’jacka’ har inköpts, båda lite mc-modell (en av dem på bilden).
Tål att testas.

Einstein
/Carina

Mobilmummel!

För drygt tjugo år sedan köpte jag min första mobil.
Eller snarare fick den – minns att Perre störtade in till stan för att hämta ut en gratislur då telefonbolagen skulle marknadsföra sig.
Telefonen var av märket Orbitel och för att göra sig hörd fick man dra upp en lång och gänglig antenn.
Men denna tegelstensliknande modell var MIN och jag var stolt som en höna.
Man kunde både ringa och skicka förskrivna sms (man kunde således inte skapa egna meddelanden) så som ’Jag är sen’, ’Jag kommer klockan (här kunde man lägga till ett klockslag)’ och ’Mötet är inställt’ – meddelanden som jag glatt sände till alla som på den tiden hade en egen mobil (tro´t eller ej men vid denna tid var det en klart begränsad skara).
Något år senare fick jag min första Nokia.
Det var kärlek vid första ögonkastet och har sedan dess varit Nokia trogen. Stentrogen.
Trots idoga försök från andra mobilleverantörer är det Nokia som legat mig varmast om hjärtat.
Perre som är en hängiven Ericssonfantast har i flera omgångar försökt få mig omvänd, men icke. I det här fallet är det finsk sisu som ’rular’.
Efter två år med min N 86á är det nu dags att förnya mig.
Övertygad om att det är en smartphone som gäller var det nästan en självklarhet att nästa val skulle bli en N8.
Som den upplysta konsument jag gärna vill utge mig för att vara ville jag ändå kolla upp en å annan detalj.
Jag har därför terroriserat varenda mobilförsäljare, rådfrågat otaliga vänner, lusläst alla mobiltester och gnuggat geniknölarna framför diverse recensioner.
Det är med stor sorg och smärta som jag nu inser att det är dags att överge mitt favoritmärke.
Jag gillar jag när man går sin egen väg men i detta fall känns det som om Nokia med en dåres envishet och som ensam aktör har hållit fast vid systemet Symbian, ett system som man dessutom nu har bestämt sig för att på sikt lägga ner.
Nej, tusan hakar – det här håller inte, jag är ledsen.
Jag ser det inte som om det är jag som överger Nokia,
Nej det är Nokia som övergivit mig som konsument.
Bye bye
Med hopp om att ses igen…

Så nu står jag här som en åsna mellan många hötappar.
Trots en massa info har jag inte blivit klokare. Inte ett dugg.
Vad tusan ska jag välja för ny mobil???
Stor dispaly!
Bra kamera!
Lång taltid!
???

Nokiaomanen
/Carina

Fredagsord

Kom och tänka på en sak.
Men ni vet när man står framför en människa som precis slängt ur sig något riktigt märkligt, ibland dumt, ibland smart, ibland skämtsamt och det enda man önskar är att kunna replikera på ett värdigt sätt. En blixtsnabb, slagfärdig kommentar som liksom visar ens kvicka och humoristiska sida.
Men nix, min annars snabba reptiltunga hittar för stunden inte orden. Inte ett enda.
Jag står där som ett fån och istället för att på ett värdigt sätt kunna ge ’svar på tal’ stammar och svamlar jag ’el masse’. Slänger ur mig något smått orelevant, mest för sakens skull - hör hur förbålt korkat det låter. Alla kategorier.
Skäms lite, känner mig enfaldigt pinsam, går vidare och känner mig slagen och minimerad.
I alla fall just då.
Men – sen.
En stund senare när ögonblicket för länge sedan har passerats så står de på kö, kommentarerna – de ljuvliga orden.
Jisses vad mycket smart jag brukar komma på då.
Gahhh, jag skulle förstås sagt si eller så – tusan, den kommentaren hade suttit som en smäck på en hipphoppare.
När jag senare ska återberätta om det fatala ’mötet’ snyggar jag förstås till historien genom att klämma in de vassa, de coola, de fyndiga och de rätta kommentarerna, allt för att på något bakvänt sätt ändå rättfärdiga mitt tidigare verkningslösa dravel och därmed bevisa (om inte annat för mig själv) att ’det hade kunnat gå till så’.
Varför blir det på det sättet?
Av vilken anledning hittar man aldrig de där smarta, rappa och vitsiga kommentarerna när man som mest behöver dem? – ’nää, då står man minsann där å ser allmänt korkad ut’. Allt medan kombattanten kan sträcka på ryggen och nöjt gå vidare och säkerligen briljera med dialogen för alla som vill lyssna.
Fasiken.
Jag hatar att vara svarslös.

I helgen är det match igen – hemma i Borgen mot Ackers.
Bara att hålla tummar för bättre lycka denna gång.
En sak är i alla fall säker, secket kommer att leverera.
Sebban är till Åland och Loppan ute på okänt uppdrag.
I helgen tänker jag också städa, en favoritsyssla som har blivit starkt åsidosatt de senaste veckorna.

Cleaning Lady
/Carina

Ja men förstås...

Efter ett idogt googlande, sökande och letande fann jag den.
När den väl uppenbarade sig var valet så enkelt, så självklart – jösses varför hade inte min ’mollyfierade’ hjärna tänkt på denna lilla skapelse tidigare?
Partyklänningen är nu beställd och på väg hem till mig (tack alla för era goda förslag).
Hittade sista exet på Folk i Malmö, tur som en toka fanns den i storlek 3, en lyckoträff att den var i svart och som pricken över det berömda i:et till det facila priset av 799:-, det mina vänner är vad jag kallar flax, fluns, flyt och tur!
Plagget jag talar om är förstås en Sexton Strap dress.
En supersnygg klänning som jag faktiskt kikat på mången gång tidigare (dock inte provat, så håller nu tummar och tår att den kommer att passa), har varit på väg att köpa den men har liksom inte funnit något tillfälle för användning - för en sådan klänning kräver sitt tillfälle.
Men nu är det gjort, klänningen är beställd och chans för användning finnes.
Med en schysst lätt solariebränna, svarta lackskor, håret något slarvigt uppsatt kommer jag bli rackarns supertjusig.
Om det nu inte vore för det där med vad jag ska ha över axlarna???
Man måste ha något över axlarna, men vad?
Tänk att det alltid ska vara något.
Precis när jag trodde att jag var ’hemma’.
Hmm tanken slår mig - föreställ dig att det inte alls är partyklädsel som gäller utan en mer avslappnad stil som jeans och tunika. Eller för all del otroligt strikt klädsel så som kostym och dräkt, så kommer jag med värsta stassen. Eller ännu värre, att klänningen inte passar, att jag kommer se ut som en prålig korv och i sista minuten får ta någon ’gammal trasa från HM’ - ooouuuiiiiii….hjäääälp!!!
Fasiken, jag sa ju det – tänk att det alltid ska vara något.

Ständigt denna vånda
/Carina

Internationella Kvinnodagen

I min värld innebär det att jag ska bli hyllad, uppvaktad, hedrad och ärad.
Nu har jag blivit ingetdera.
Det betyder också att jag idag har rätt att göra vad tusan jag vill, jag bestämmer själv – jag får göra vad som andan faller på.
Som att äta semla.
Jag älskar semlor, de är ett av mina bästa.
Under tre år har jag ståndaktigt stått emot kondisdiskarnas frestande utbud och rakryggat passerat de lockande gräddiga godbitarna. Jag har envetet tackat nej med motiveringen att ’jag bantar’, 'jag äter inga kolhydrater’ eller ’jag går på diet’ – same, same, but different på något sätt.
Men idag tog jag makten.
Ropen skalla – semlor till alla!
Som den vuxna kvinna jag är klev jag resolut fram när semlor bjöds, jag sökte med blicken efter den största bullen, därefter gick jag in på mitt rum och stängde dörren.
Jag hade tagit herravälde över mina begär och lustar, jag gav mig hän åt åtråns kraft.
Med fuktiga ögon iakttog jag det runda bakverket innan jag skred till verket.
Jag glufsade, jag mumsade och jag njöt.
Åt faktiskt inte upp hela… tog bort det torra pudriga totalt onödiga locket.
Efteråt skämdes jag något.
Fast mest var jag nöjd.
Mätt och nöjd.
Kvinnodag i all ära, men det var ju också Fettisdagen!

Semlan
/Carina

Ministermingel

I mitt ‘nya’ oerhört viktiga liv i storstadsmiljö får man anpassa sig till både pressuppbåd och säpovakter.
Besynnerligt föresten, jag erkänner villigt att jag saknar de djupa Fagersjöskogarna där snön ligger vit, rådjuren finns bakom knuten och där jag fördrev dagarna med att göra det jag är så fantastisk på dvs. mest ingenting. Fram till några veckor sedan trivdes jag mycket bra med vintern och tyckte mest att ’var sak har sin tid’ och att folk vara allmänt pipiga när de tjatade om den stundade våren.
Nu, när jag dagligen måste piffa upp mig för omvärlden och spatsera till tunnelbanan längtar jag något sjukt mycket efter våren, galet mycket.
Märkligt, varför är det så?
Nåja, då jag jobbar vid något som kallas Europahuset springer här titt som tätt betydelsefulla Europaparlamentariker.
Känner inte igen en enda men att döma av skaran runt dem är det en samling framstående individer vi har att göra med.
Igår var det ett himla hallå här utanför fönstren (eller fönster å fönster, utanför de gallerförsedda gråfrostade före detta fönstren), Fröken nyfiken (moí) var förstås tvungen att passera säkerhetsspärrarna för att se vad som stod på.
Och vad får jag se, vår egen stadsminister Fredrik stod där mitt i vimlet.
Jag gillar Herr Reinfeldt 'alot', han har liksom en sympatisk ’approach’.
Hade jag bara varit lite modigare (eller framfusigare) hade jag förstås klivit fram och bett om en idolbild.
Nu ställde jag mig på lätt behörigt avstånd och fyrade av mobilen – resultatet blev väl sådär.
Stolt gick jag sedan runt bland skrivborden och visade upp min trofébild, mina kollegor var måttligt imponerade men log vänligt.
Jag har snälla kollegor.

Blyger
/Carina

Klänningsproblem

Jag har sällan klädproblem och är generellt rätt säker både på stil och smak.
Att ha med sig ’smakråd’ när jag shoppar brukar knappast vara nödvändig – mer än som sällskap då.
Men även solen har fläckar och ibland står jag där på morgonen och irriterat bläddrar bland plaggen på klädstången utan att hitta någonting att ha på mig. Verkligen ingenting.
Garderoben som ena veckan faktiskt var smällfull med schyssta kombosar ekar plötsligt tom, inte fysiskt tom utan mer att allt ser föråldrat, förenklat, töntigt, nördigt och helt fel ut.
Jag sätter en heder i att hitta nya variationer varje dag och brukar lyckas rätt väl, minns nostalgiskt ett jobb jag hade för sisådär 10-15 år sedan där jag inte hade samma kläder på mig en enda dag under min första månad (slås vid denna tanke av hur extremt klädfixerad jag uppenbarligen är, jösses amalia!).
Då ett strängt köpstopp råder (och helt ärligt, jag behöver verkligen inte mer kläder, möjligen bara andra kläder) så har detta med shoppandet löst sig själv.
Om det nu inte vore för festen.
Den där festen som vi ska på om två veckor.
Massor med människor, nya bekantskaper och en förmodad dressad klädsel.
Det rådande köpuppehållet till trots måste jag som den Odd Mollyivrare jag utger mig för att vara förstås gå bort iförd just en ’Odd Mollystass’. Det finns helt enkelt inget alternativ just där.
Problemet är att jag mest (för att inte säga ’nästan helt’) har inriktat mig på koftor och tunikor vilket gör att jag i stort sett inte har någon erfarenhet från deras klänningskollektion.
Den enda klänning jag har är min allra finaste födelsedagsklänning från förra sommaren, dock känns den något tunn för årstiden. Vacker, men somrig.
Älskade kära läsare, nu behöver jag era tips!
Har ni några snabba råd vad jag kan passa i för lämplig outfit.
Mer festbetonat än vardagligt – mer ’lowbudget’ än ’high exclusive’ (i Mollymått mätt).
Någon som har något att sälja månne?
Tänkte lite på en Taradiddle Dress, har förstått att de är små i storlekarna så behöver sannolikt en 4a å andra sidan är det en jädra chanstagning att köpa något man aldrig provat.
Har även tänkt på Nypharna, dock är jag inte helt såld på siden plus att varken rött eller blått har någon plats i min garderob.
Förslag?

Hjälplös
/Carina

Fattat koden!

Två veckor i ’de kollektivas händer’
Två veckor av arbete friska intryck och nya uttryck.
Två veckor av upptäckter och intäkter (det senare dock i ganska marginell form).
Under min första vecka i den av stål och -plåtbeklädda underjordiska kapseln sökte jag med blicken på perrongen efter igenkända ansikten.
Letade glatt och tyckte det vore jättetrevligt om jag lyckades finna någon bekanting att prata bort en stund med.
Det gör jag inte längre, jag har fattat koden.
Att åka kommunalt är lite synonymt med ’en stund för sig själv’
Man vill helt enkelt inte socialisera sig med grannar, snacka strunt med bekanta eller diskutera barnens framfart med gamla vänner..
Under rådande omständigheter struntar man högaktningsfullt i världspolitik, samfällighetsproblem, väder och vind.
På morgonen vill man sitta med sina tomma uggleögon och bara vara.
I denna värld är det tystnad, stillhet och ett önskat lugn råder.
Det är med en osviklig stolthet jag nu kan proklamera att jag har lärt mig tekniken och jag kan sälla mig till de rutinerade, de som lyckas hålla sig undan.
För att slippa jobbiga morgonkonversationer följer här några förstklassiga tips.
Ett enkelt sätt är att fördjupa sig i mobilen, ett annat att stirra stint i Metro. Man kan också drömmande fästa blicken i fjärran, luta sig mot något väggfast och blunda eller stå med ryggen mot övriga (detta gör man lämpligen på perrongen – ’vänd ryggen mot ingången så undviker du mötande blickar och ingen kommer att se att du är du’).Typ.
Det finns bara en kategori av människa som inte har förstått normsystemet och helt ohämmat gör anspråk på din privata sfär – det är ’Ove Sundbergtypen’, mot denna form av existens liv går tyvärr inte att göra mycket åt. Inte ens ’sovtricket’ fungerar.
Och de finns där ute - jag lovar.
Annars löper jobbet på.
Obehagligt hur fort man vänjer sig.
Jag har fått eget rum. Känner mig extremt viktig.

Ikväll är det match.
Lite udda dag och tid men så är det sagt.
’Vi’ möter Duvbo 19.30 i Farstahallen
Helgen i övrigt är en tråkhelg eftersom Perre jobbar natt. Nedrans trist faktiskt.
Mamma flaggade om att komma förbi.
Brorsan utlyste hundvakt.
Vad de numera sammanboende ’Bröderna Brothers’ ska hitta på har jag dock ingen aning om.

Ses i Farstahallen
/Carina

Prövningar

Guu vad jag saknar svullotiden!
Ni vet den tiden i ens liv som inte bestod av dieter och kalorinojja.
Den ljuvliga tid som innebar att man kunde äta i princip hur mycket som helst av vad som helst.
Den tid då uttryck som muffinsringar, ridbyxlår och ryggvalkar inte fanns i ens vokabulär. Det var tider det!
Även om jag alltid tyckt att jag är en välskapt ’person-med-former’ har jag inte sett risken i att frossa (skygglappar på?!?), utan har med entusiasm och glädje vräkt i mig det mesta och med stor inlevelse kunnat hänge mig åt en Schwarzwaldtårta helt på egen hand. Det är med stor sorg och saknad jag minns hur lätt det var förr. Helt seriöst, jag kan verkligen sakna att kunna stoppa i mig det som bjuds, fy fabian så genomtrist å tråkig jag känner mig över att tacka nej till godsaker och en lunch på Mc Donalds. Jag grämer mig över det faktum att det numera inte räcker med att äta ’lite mindre’ någon dag eller två för att komma i ’den’ klänningen. Nej nu kräver kroppen att det ska drickas pulver, äta GI och gubevars träna, suck – just träna…
Här talar vi inte längre om någon dag eller två utan dagar, veckor och månader för att nå resultat.
Sanningen är att jag är en matglad glupsk person - ena dagen en njutningsfull gourmand och nästa en slukande mackoman.
(Jösses, i skrivandets stund känner jag hur jag upprepar mig, ’same, same but different’ liksom.)
Nu kommer skälet till hela inlägget, ’Kollektivåkarens vedermödor’.
Jag vet inte om ni är medvetna om vilka prövningar som man som tunnelbaneresenär dagligen utsätts för.
Nuförtiden fullkomligt översvämmas perronger och stationer av allehanda väldoftande bakverk.
Varje dag sätts min moral på hårda prov, med en knorrande mage på väg hem är detta något av en tuff psykisk påfrestning som tär på det mentala och jag får ta i ända från lilltårna för att inte falla till föga och kasta mig over nybakade bullar, välgräddade croissanter och maffiga mackor.
Ge mig kraft!
Ja, det var egentligen bara det jag ville säga.

Som ni märkt har mitt bloggande intagit en något återhållsam läggning. Det här skrämmer mig.
Min blogg är jag, att skriva är jag – men efter att ha jobbat i två veckor är det bara att konstatera, jag har inte räckt till.
Jag känner mig som en svikare.
Knappt en blogg har jag besökt.
Folk säger att det blir bättre.
Det lär finnas en tid då att komma hem från jobbet inte bara innebär ’laga mat, äta mat, duscha och stupa i säng’. Jag ser fram emot den tiden.
Jag längtar efter att ha mer tid för bloggen och alla bloggande vänner på samma sätt som jag saknar att svulla i mig mat (bara så ni får ett perspektiv).

Kraftlös
/Carina