Fagersjö 02.24

Dessi ligger vid ytterdörren och piper.
Hon går tassandes omkring och påkallar uppmärksamhet, piper lite till, svassar runt och låter allmänt eländig.
Nej, den här gången är det inte för det rör sig ovälkomna gäster utanför husknuten utan för att damen ifråga löper.
Hon vill ut mitt i natten inte för att hon måste utan för att hon har lust.
Iklädd morgonrock, stövlar och dunjacka ställer jag mig utanför grinden, 12 minusgrader, kylan biter i kinderna och med tanke på att jag under morgonrocken står som gud skapat mig drar det isande kalla vindar upp över benen. Ser hur hon lufsar runt lite lojt, nosar, vädrar för att sedan helt enkelt likt ett lejon lägger sig ned på gångvägen, sträcker stolt på huvudet och spanar ut över sjön.
Jag suckar, ’Kom nu Dessi!’
Hon slänger en blick mot mitt håll, ’Gå in? –näe tror inte det va, men tack för att du frågade.’
Hon tittar bort mot skogen som om hon har en mycket viktig uppgift framför sig.
Lite trött och frusen säger jag mer irriterat, ’Men, KOM nu Dessi!’
Hon fortsätter med sitt spanande och inte med en blick noterar hon mina ord – jag finns inte.
Innan blåskatarren slår sina klor i mig bestämmer jag mig för att gå in, ’hon får väl ligga där ute då dá…, hundskrälle...’
Går tillbaka mot huset och in genom grinden, fram till ytterdörren, stannar för att se om jag kan upptäcka någon reaktion.
Inte en rörelse.
Väntar i en minut, två minuter – ropar en sista gång.
Långsamt reser hon sig och kommer efter mig.
Upp i sängen, lade sig tillrätta mellan mig och Pelle, en minut senare hör jag hennes högljudda snarkningar.

De e fredag vänner.
Hade jag inte varits arbetsbefriad hade jag sett fram emot helg – fast det gör jag ändå.
Igår var jag och klippte mig, 'The same procedure as last time', trivs väldigt bra såhär (bilden nedan är gammal...).
Imorgon ska vi ha middagsgäster i form av Åsa & Lasse (ni vet miniportionsmänniskorna;), tänkte göra lite mat i micron på minigrädde, kanske pytt?
Även denna helg måste jag meddela att kommunikationen vad det gäller sönerna, ’de små liven’ är näst intill obefintlig.
Alltså kommunikationen är inte obefintlig, menar mest att jag i dagsläget inte har koll på vad de ska göra.
Man behöver ju faktiskt inte veta allt alltid (säger den nog så vise).

Allt det bästa
/Carina