CLE1960 - Instagram å jag liksom!

torsdag 24 februari 2011

Hej då Emil!

Det finns inget humoristiskt, ironiskt eller roligt i en begravning och jag känner mig vilsen i mina ord.

Att begrava sitt barn måste vara bland det tyngsta en förälder kan utsättas för.
Det är inte så de ska vara, man ska ha dem med sig, hos sig hela livet.
Det är så det är tänkt och det var så jag kände idag.
Kyrkan var fullsatt, det var många som ville säga adjö.
Mest unga människor, alla mörkklädda – det var vackert.
Satt och tänkte på detta med klädseln.
Det blev så uppenbart, klart att det ska vara mörk klädsel, vi är alla här för att vi sörjer, saknar och vill hedra vår vän. Det är väl så självklart att klä sig i det finaste man har, i färgen som visar respekt, aktning men också sorg – svart.

Så vill jag ha det, högtidligt och med massor med vita blommor.
Blickade runt i kyrkan, såg förtvivlan, saknad och smärta, kände med dem, led med dem.
En del var kanske på begravning för första gången, många såg vilsna, osäkra och desorienterade ut. Vad gjorde de här?
De grät, en del tyst, andra högljutt, en del såg sammanbitna ut andra kramade om varandra, smekte varandra över kinden och allas tankar gick till Emil.
Mitt hjärta blödde, inte bara för Emil och hans familj utan även för de andra – alla dessa människor i början av sina liv som nu var tvungna att säga adjö till en jämnårig. Så fel, så dumt, så galet.
När det kommer till sorg är vi äldre mer beslutsamma, återhållsamma och koncentrerade, vi möter sorgen med vördnad och erfarenhet. De unga blir överrumplade, perplexa över känslan, chockade över livets vändningar. Deras sorg känns så mycket större så mycket mer öppen, sann och oskuldsfull.
Under Avskedstagandet fylldes kyrkorummet av tonerna av Metallicas ’Nothing else matters’, följt av ’Stairway to heaven’ och Stonesklassikern ’Angie’. Det var musik som i sammanhanget faktiskt kändes rätt, den kändes varm och skönt stämningsfull.

När vi klev ut ur kyrkan lös februarisolen blekt, lätta snöflingor lade sig som puder på marken. Tog ett djupt andetag.
Det var tungt, men ändå vackert.
Idag sa vi adjö till Emil - en glad, underbar kille.

Sköt om dig
/Carina
Stolt Lagledare Farsta IBK P-87

11 kommentarer:

  1. Så fint skrivet........Kram<3

    SvaraRadera
  2. Jag blev både rörd och berörd av din fina krönika om Emil.

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Så otroligt sorgligt och så vackert du skriver om sorgen.
    Varm, stor kram

    SvaraRadera
  4. Tragiskt, hemskt och fruktansvärt tungt. Ingen borde nånsin få begrava sitt barn! Och ingen lagledare heller för den delen=(

    SvaraRadera
  5. Vad fint du skriver om Emil och om sorg. Även om det är sorgligt fick du det fram på ett fint sätt.
    Kram

    SvaraRadera
  6. Berörande & himla vackert skrivit av dej ♥

    SvaraRadera
  7. Vackert skrivet av dig. Det måste vara en förälders värsta mardröm att behöva begrava sitt eget barn. *ryser*

    Låter som om det var en väldigt vacker begravning.

    kram

    SvaraRadera
  8. Ursch så hemskt!! Jag undrar om man som förälder kan överleva något sådant som att mista ett barn!!? Det är inte så det ska vara...
    Du skriver så fint att jag knappt orkar läsa det, det gör ont i hjärtat och ögonen tårar sig... Jag kan liksom se det framför mig... Hemskt med en sån begravning även om det var fint!!

    Många kramar till dig!!

    SvaraRadera
  9. Så fint skrivit!! Finns inget mer fruktansvärt än när barn och ungdomar dör. Så fel och orättvist. Livet är grymt ibland. Kramar

    SvaraRadera
  10. Vackert skrivet, Carina!
    Jag fäller en tår och tänker att föräldrar ALDRIG ska behöva överleva sina barn - oavsett hur gamla barnen än är!

    Hoppas du får en fin helg!
    Kram!

    SvaraRadera