Ogillar mörker

Var just ute på kvällsvändan med Dessi, hon lufsar på i sin vanliga takt och tar ingen som helst notis om de skuggor som ruvar vid vägen.
Duggregn, blåst, grenar som dimper ner på stigen framför mig.
Vad är det med mörker som får mig att tappa all sans och fattning?
Mörkret kryper in under huden och allt logiskt tänkande rymmer från mina sinnen.
Försöker tänka klara tankar och säger till mig själv, ’Skärp dig Carina, jisses så fjantig du är’ – det fungerar ungefär 5,3 sekunder.
Steg, jag hör tydliga steg bakom mig.
Jag saktar in och spänner hörseln till det yttersta, tvärstannar och vänder mig tvärt om – tomt, förstås…
'Skärp dig nu förtusan Carina, du går här dagligen och kan varenda träd, gren och sten'.
Men mörkret och skuggorna manar på, jag snabbar på stegen, pust – äntligen hemma.
Stänger grinden ordentligt, låser dörren ordentligt, kollar alla fönster och går upp på övervåningen. Ser till att ha dator, mobil och vanlig telefon tillhands, äntligen – safe!
Dessi har vid det här laget redan hoppat upp i sängen och ligger nu djupt snarkandes.
Näää, gud vad jag ogillar mörker, mysigt när man är två, ja – men generellt, det är INTE kul med mörker…
Man skulle tusan vara hund!