Det går inte alltid hem...

Jag skriver inte alltid som jag gör och jag gör inte alltid det jag skriver.
Bloggen är mer ett uttryck för mina tankar än en dokumentation över varje steg jag tar.
Jag vet att detta med ironi är knepigt. Rent av jättesvårt. Ibland.
För mig handlar det om humor.
Man blir glad av humor.
Det är underhållning. För mig. Det har blivit lite av mitt signum.
Mitt förra inlägg var både självironiskt och rappakalja. Allt i en av mig sedvanligt blandning.
Tror inte alla förstod och uppfattade det.
Så tackar för de ’hejarop’ jag fått om att söka jobbet.
Vad som inte framgick var att jobbet var ett vikariat på en månad och att min s.k. ansökan icke var äkta vara. I alla fall inte så som jag skrev. Där.
Det vore iofs kaxigt att skicka en sådan ansökan. Men sannolikt rätt korkat. Och jag är yrkesmässigt inte särskilt kaxig. Tyvärr.
Jag själv ’skuggläser’ allt som ofta andra bloggar. Det så jag får ett ’hum’ om innehållet och utefter det ’hummet’ skriver jag en vänlig kommentar. Eller i alla fall en kommentar.
Ibland ironisk.
Känns som om de som lyckönskat mig har gjort det samma.
Inget fel med det. Surfar man runt på mängder av bloggar mäktar man inte grotta ner sig i varje skrivet ord. Jisses, vem orkar det???
Ja – jag skickade iväg en ansökan. Sant
Nej – jag tror inte att jag har ett uns av chans. Glöm inte att jag verkligen inte har någon som helst erfarenhet av att skriva.
Såg på tv igår att så mycket som var fjärde svensk har en dröm om att ge ut en bok.
Jag hade ingen sådan dröm. Hade inte ens tänkt tanken.
Innan massa nedrans bloggare satte griller i huvudet på mig.
Faan ta er ;)


Platonisk ironisk
/Carina