Färgfunderingar

Vaknade (något som måste ses som positivt) men till skillnad från andra dagar var frågan som dök upp i mitt huvud, ’var tog brandgult och skärt vägen?’
Något märklig fråga kan man tycka.
När jag var liten sa man brandgult om orange och skärt om rosa. Det gör man inte längre.
Minns brandgult, färgen lät så mäktig, b r a n d g u l t - såg eldsflammor som slickade sig upp mot skyn, det var en vacker färg.
Att uttrycket skärt har ersatts av rosa känns på något sätt mer logiskt.
Sen har vi violett, säg det högt V I O L E T T – häftigt ord och läcker färg, föredrar när den går åt purpurhållet. Den ljusare nyansen av violett blir mer syren, fast syren låter som siren och det låter högt. Det är Inte kul.
Från 80-talet minns jag neongrönt, neongult och neonrosa – fasansfulla färger. Allesamman. Sträcker på ryggen och basunerar ut att jag endast använde dessa ’vägverksanpassade’ färger på accessoarer i form av halsband, sjalar och örhängen (nog så anskrämligt). Min fåfänga förbjöd mig (redan då) att använda hysteriska kulörer under den rådande discovågenm däremot anammade jag axelvaddar. Till 100%. Har man begåvats med flaskhalsaxlar är detta en utmärkt billig variant av axelprotes.
Nu gillar jag den smått diffusa tonen som på Odd Mollyspråk heter ’Almost black’.
Visst är den helt genialiskt, inte grå inte svart utan bara nästan svart.
Det är tammetusan så bra at jag skulle kunnat komma på den själv =)

Dansar i neon
/Carina


Året var 1985!