Tankarna vandrar mellan himmel och jord.
Tittar upp. Vi ser igenkännande på varandra, märker hur jag blir lite glad. ’Det var ju så länge sedan’.
Tvekar om jag ska ta i hand, ge en kram eller helt enkelt bara le.
Väljer att le.
’Hej, kul att ses, hur tusan är läget?’, frågar jag.
’Tack, bra. Hur är det själv?’, svarar min vän.
’De e bra', säger jag och fortsätter: ’Så du går här du!’ (no shit Sherlock, herregud så korkat sagt).
Vrider något ansträngt på mig. Hör hur fånigt det låter.
Vad ska jag säga, vad kan jag säga?
Sveper i snabba ordalag igenom de senaste årens händelser, hör hur jag svävar ut, tystnar och lyssnar artigt på den andres historier.
Och det ungefär här som jag inser att det finns minnen, gamla minnen - men det är ungefär det enda.
Vad har vi egentligen gemensamt?
Kanske umgicks vi i samma kretsar, gick i samma skola, har barn i samma åldrar, jobbade på samma arbetsplats.
Egentligen struntar jag högaktningsfullt hur denna person både mår och vad han/hon gör idag.
Ändå står man där.
Man ler och säger att ’Det vore kul att ses!’.
Lite så tror jag att en del ’Bloggmöten’ går till.
Man känner igen varandra, man blir glad och man känner en slags tillhörighet, till en början.
Antingen slår ett sådant möte väl ut – man hittar en ’ny’ vän.
Men det kan lika gärna bli krystat, tafatt och smått ångerfullt.
Men aldrig, aldrig skulle någon säga eller skriva det.
Det är tabu – inget man talar om.
Fast båda vet, den här bekantskapen kommer inte leva vidare...
BloggVännen
/Carina
Susse, kär vän sedan närmare 50 år - alltid lika trevlig att träffa.
Känner igen i lite av det du beskriver...mest det där att "Vi måse ses", för det var ju så otroligt länge sen man träffades!
SvaraRaderaTyvärr blir det inga såna möten, inte från min sida iaf. Jag har en benägenhet att säga det, men kan inte hålla det.
Jag kan tycka att det är synd ibland, för vänner växer inte på träd!
Kram Helena
Jag känner igen mig. Kan ta ett exempel. Jag var från 1-9:an mobbad. Ganska allvarliga incidenter. Ingen vuxen ingrep. Jag stod ut i 9 år och gick visserligen starkar, smartare och mycket bättre än de halvpunande idioter de faktiskt är idag. TROTS detta så är jag "vänner" med de värsta plågoandar på facebook och jag känner igen ytsnacket-Hur är läget... Vacket väder....?? Osv osv. Vissa skriver långa inlägg om vilken bra vän de är. Ibland har jag lusta att säga - Va faan din jäkla mobbare-vad är du för nedrans vän som slog mig nästintill varje dag i 9 år. Skulle vilja skriva det.. istället stryker jag medhårs. SUCKar åt mitt fega beteende..
SvaraRaderaMan borde tänka efter lite oftare, oavsett om det gäller bloggvänner eller vänner in real life, vilka man verkligen klickar med och vill umgås med. Livet är för kort för något annat.
SvaraRaderaAnneli säger det så bra så. Ibland skulle jag verkligen vilja ses men med facit i hand så kanske inte den andra vill....för det blir ju aldrig av. ;) Sen verkar alla ha så mycket med sina barn (mycket småbarn just nu). Aja, jag tvingar ingen.
SvaraRaderaHa det gott min bloggvän! :D
Apropå ge bort min fina konjak: Bryta vanor min sköna! Kommer aldrig att kunna dricka konjak igen utan att vrållängta efter en cigarrill. Har även avbeställt morgontidningen eftersom jag började mina dagar m tidning, cigarill o kaffe.
SvaraRaderaKram på dig
Jag som trodde att din bästis var Görel Crona! Jäklar vad lik Susse var henne på den bilden! Sen får jag hålla med dig om vad du skriver.....Kram:)
SvaraRadera