Idrottsgalan

Galan gick galant.
Inte för att vi vann några priser (vart tog priset för Årets Seckmedarbetare i Div.1 innebandy vägen?) men väl för att vi fick en underhållande kväll.
De närmare tre timmar vi var på plats gick över förväntas snabbt, varken gäspningar eller ögonlock som föll ihop, möjligen lite antydningar till myrkrypningar i benen (får det när jag blir trött). Sittutrymmet är klart begränsat så att sträcka ut benen i sin fulla längd (hur mycket benlängd det nu blir på en 1,64 centimeter lång Carina) är näst intill bara att glömma.
Kul var att en majoritet av samtliga faktiskt hade klätt upp sig, läktarplatser till trots.
Kvällens behållning var när bröderna Mahre klev ut på scenen för att hylla Ingemar Stenmark till Årets Hederspris, detta gav också kvällens längsta stående applåder – han är cool, den ’gamle’ Stenis.
Aftonens högsta sorl utbrast då armbryterskan från Ensamheten tillika skidlöparen Björn Ferrys fästmöt Heidi Andersson i egenskap av mottagare av priset för Årets Prestation passade på att förkunna att Herr Ferry till sommaren ska bli pappa – urhäftigt helt enkelt.
Att Therese Alshammar vann Jerringpriset kändes toppen, nice att knäppa killarna på näsan och bonuskul då jag har en känsla av att vinteridrottare varje år har en fördel då galan går av stapeln just vintertid (vilket visar hur enormt uppmärksam jag är…)
Saknade lite roliga incidenter typ Peter Settmans smällpuss på Charlotte Kalla eller en Robert Gustafsson som gav både publik och Tony Richardsson ett gott skratt. Nu kändes det mesta rätt städat, inga överraskningar eller oväntade missöden samt hyllningar och applåder som regisserat tystades ner pga, den tidspress som en direktsändning innebär.
Sorry men jag tycker inte att Robin Paulsson levererade på samma sätt som tidigare programledare, men så är jag ingen Robinfan heller.
Ser nu fram emot att se reprisen – vore kul att höra vad de sa också…

Priceless
/Carina