Blir så piiip, piip piiiiiiiiip....

Men e de inte åt helskotta så säg.
Jag har en bil.
En liten underbar lien bil.
En svart Suzuki Swift, den är mitt allt (bortsett från Perre, hunden & sönerna, förstås).
Den har aldrig svikit mig, den tar mig dit jag vill när jag vill, den är lättparkerad och trivsam – jag älskar den där bilen, den är helt enkelt bara bäst.
Den köptes om ny för ganska precis 4 år sedan.
NU har den blivit påkörd, igen…. för femte gången – fy fabian vad sur jag blir.
Fram till för ett år sedan var den okysst, sedan fick den sig en rejäl omgång då den blev halvkvaddad en natt ute på gatan av vandaler som sladdade in i den med en stulen bil som de senare satte eld på (alltså inte på min bil utan på den stulna).
I somras blev jag först påkörd vid ett rödljus, tack och lov utan några synliga skador.
Några veckor senare blev jag påbackad på en parkering, dam med stadsjeep som inte såg mitt gocartliknande fordon.
För något halvår sedan var det dags igen, jag står stilla och ännu en stadsjeep behagar att backa på mig.
Dessa två är fortsatt inte åtgärdade…
Så nu då, kommer ut till bilen för att åka en shoppingtur.
HÖGRA framlyktan helt krossad – hur går det till, hur har det gått till???
Bilen står ju för jösse namn parkerad invid trottoaren på vår gata som dessutom är en återvändsgränd – stor dubbelsuck, näe lägg till en trippelsuck.

Förkrossad
/Carina