Eftersom solen förgyllt vår dag (nja, jag sitter fortsatt i en bunkerliknande lokal utan fönster och för att se dagsljus krävs att man står på tå, sträcker på sig och lutar sig kraftigt till höger) så tänkte jag ändå göra ett försök att vara positiv.
Man ska ju vara det. Alltså positiv mest hela tiden.
Man ska le, man ska smila och på det sättet få andra att le – och må bättre.
Det är nog klokt.
Men, suck… tänk att det är så mycket enklare att skriva om jämmer och elände än positiviteter och roligheter.
Gick igenom lite inlägg och ser hur jag fullkomligt älskar att frossa i allt som går mig emot.
’Jag är en träningsovillig medelålders knubbis med ett smått socialt inkompetent sinnelag.’
I alla fall om jag läser vad jag skrivit om mig själv.
Nu vet jag att det inte är sant i själva verkligheten utan mer i det skrivande ordets värld.
För vem vill läsa om alla goda saker man upplever?
Varför är det svårare att skriva om goda upplevelser?
Svaret är att när saker går som de ska är det ingen nyhet.
Det är verklighet. OM man har tur.
En god nyhet för den ene är en dålig nyhet för den andre.
Att bara skriva glada tillrop, blir olidligt käckt.
Fy för olidligt käcka människor.
Tidigt tidigt i torsdags åkte Perre iväg på sin årliga ’Grushojstripp’ till Säfsen.
Han och ett gäng andra skogsmulletyper ska förlusta sig i de djupa skogarna, utöva lite ’forest explorer’, leta riksbunkrar och gamla krutfabriker från andra världskriget – sån e han.
Till min stora glädje har jag istället mamsen här som hund och husvakt. Sådant gillar jag.
I brist på Pelles närvaro plockar jag med mig Sebban på Mimas 50-årsfest på lördag.
Cowboy är temat men som den smått obstinata typ jag är kommer jag äntra partyt som Pocahontas.
Same same but different liksom.
Pratade tidigare med Loppan.
Han skulle ta det lugnt i helgen. Jorusåatteee..
Later friends
/Carina
Nu är det fint väder igen, jag sitter ju som du vet också inne på kontoret en hel del! Vill ut i solen.
SvaraRaderaFin bild på dig och tack för ditt inlägg i min bloggg :) kram!