Fagersjö 02.24

Dessi ligger vid ytterdörren och piper.
Hon går tassandes omkring och påkallar uppmärksamhet, piper lite till, svassar runt och låter allmänt eländig.
Nej, den här gången är det inte för det rör sig ovälkomna gäster utanför husknuten utan för att damen ifråga löper.
Hon vill ut mitt i natten inte för att hon måste utan för att hon har lust.
Iklädd morgonrock, stövlar och dunjacka ställer jag mig utanför grinden, 12 minusgrader, kylan biter i kinderna och med tanke på att jag under morgonrocken står som gud skapat mig drar det isande kalla vindar upp över benen. Ser hur hon lufsar runt lite lojt, nosar, vädrar för att sedan helt enkelt likt ett lejon lägger sig ned på gångvägen, sträcker stolt på huvudet och spanar ut över sjön.
Jag suckar, ’Kom nu Dessi!’
Hon slänger en blick mot mitt håll, ’Gå in? –näe tror inte det va, men tack för att du frågade.’
Hon tittar bort mot skogen som om hon har en mycket viktig uppgift framför sig.
Lite trött och frusen säger jag mer irriterat, ’Men, KOM nu Dessi!’
Hon fortsätter med sitt spanande och inte med en blick noterar hon mina ord – jag finns inte.
Innan blåskatarren slår sina klor i mig bestämmer jag mig för att gå in, ’hon får väl ligga där ute då dá…, hundskrälle...’
Går tillbaka mot huset och in genom grinden, fram till ytterdörren, stannar för att se om jag kan upptäcka någon reaktion.
Inte en rörelse.
Väntar i en minut, två minuter – ropar en sista gång.
Långsamt reser hon sig och kommer efter mig.
Upp i sängen, lade sig tillrätta mellan mig och Pelle, en minut senare hör jag hennes högljudda snarkningar.

De e fredag vänner.
Hade jag inte varits arbetsbefriad hade jag sett fram emot helg – fast det gör jag ändå.
Igår var jag och klippte mig, 'The same procedure as last time', trivs väldigt bra såhär (bilden nedan är gammal...).
Imorgon ska vi ha middagsgäster i form av Åsa & Lasse (ni vet miniportionsmänniskorna;), tänkte göra lite mat i micron på minigrädde, kanske pytt?
Även denna helg måste jag meddela att kommunikationen vad det gäller sönerna, ’de små liven’ är näst intill obefintlig.
Alltså kommunikationen är inte obefintlig, menar mest att jag i dagsläget inte har koll på vad de ska göra.
Man behöver ju faktiskt inte veta allt alltid (säger den nog så vise).

Allt det bästa
/Carina

Dallas

Zappade bland tv-utbudets kanaler – ibland undrar jag om det inte fanns ’mer’ att titta på när det var färre kanaler.
Nu glider jag förbi det mesta, orkar inte engagera mig i tunga dokumentärer utan klickar mig snabbt vidare till mer lättsmält underhållning.
Förr, då utbudet var mindre stannade jag gärna vid en film från 2:a världskriget, men inte nu – märkligt det där.
Nåja, nu var det inte just de jag skulle skriva om.
På en av kanalerna visades Dallas.
Alltså inte ett program om staden Dallas utan såpornas såpa, originalets original den klassiska TV-serien Dallas.
Serien som intog våra hem och hjärtan 1981 och handlade om familjen Ewing. En ’vanlig’ (nåja) familj som gjort sig en förmögenhet i oljebranschen men även bedrev boskapsuppfödning. En klassisk såpaserie som hade allt, full av intriger och maktkamper och alla var de samlade på Southfork Ranch i Texas.
Dallas var det stora samtalsämnet.
Pam var snyggast, Bobby hederligast, Sue Ellen mest tragisk, Miss Ellie mest godhjärtad och på jobbet diskuterades det om det inte var dags för en ’rak höger’ på ärkeskurken JR i nästa avsnitt.
Någon gång i mitten av 80-talet, axelvaddarnas storhetstid och i högfärdsgalenskapens peak anordnade Hemmets Veckotidning en look alike tävling, ’Vilka var Sveriges Familjen Ewing?’
Eftersom jag vid den här tiden hade haft lite reklamuppdrag fanns min bild på några bilbyråer.
En dag ringde man mig, ’Hej, vi på Hemmets Veckotidning har haft en tävling om vilka personer i Sverige som är mest lika kvinnorna i Dallas, vi utsåg dig till Pamela och tänkte nu kolla om du har lust att ställa upp som Sveriges Pamela Ewing?’
Öhh, va??? – övertygad om att någon drev med mig. Dock lät den kvinnliga reporterna i andra änden inte ett dugg skojfrisk eller ironisk (dessutom hade ironin ännu inte riktigt uppfunnits).
Tjaa, sa jag – varför inte liksom! (lite lätt smickrad ska väl erkännas).
Priset var ett SPA-dygn på ett av dåtidens bättre hotell här i stan, Stockholm Sergel Plaza.
Massage, ansiktsbehandling, frisyrfixning, makeup, klädprovning, fotografering och middag.
Jag var den enda från Stockholm, resten var förväntansfulla landsortsdamer som alla hade fått sin bild inskickade till tävlingen av vänliga vänner eller snälla släktingar.
Minns att Miss Ellie bevistade huvudstaden för första gången, att Lucy Ewing aldrig bott på hotell och Afton (tror jag det var) var blev tveksamade då det skulle bli reportage i tidningen (att det var en tidning som var anordnare hade tydligen inte framgått...) Själv tyckte jag att det var smått pinigt eftersom jag blivit uppringd medan de hade blivit omröstade.
En kul grej var det i allla fall.
Av bilder att döma lever Pam fortsatt på dallas öhh ehhh (palindromvarning) alltså sallad och behållit sin ungdom via plastikopererande make.
Själv har jag stoppat i mig det mesta utom just sallad och ansiktsbehandlingen jag fick denna dag har sedan länge förlorat sin verkan.
Serien lades visst ner -93.
Sådär ja, en liten anekdot från mitt liv.

Pamela Ewing
/Carina

P.s Näe, såvitt jag minns har det aldrig varit någon som sagt ’Titta, där går ju Pamela i Dallas’ när jag går förbi.
Suck, dessa tidningar...

Fagersjö tidig morgon

Vaknade när Perre gick upp, jag gör ofta det, vaknar alltså.
Ska han jobba dag ger han sig upp vid 05.00
Låg och drog mig, försökte somna om – ’för vad tusan ska jag upp och göra vid den här tiden?’
Klockan blev halv sex, halv sju och halv åtta OCH precis när jag bestämt mig för att ge upp kommer den – sömnen.
Den kramar om mig, värmer mig och jag låter mig villigt vaggas, sluter mina ögon och lockas tillbaka till John Blunds värld.
Vid halv tio vaknar jag av att Dessi slickar mig i ansiktet och påkallar sin uppmärksamhet.
Fräser lätt åt henne, ’Jaaa, jag kommer snaaart’.
Hjärnan är vaken och säger åt kroppen att röra sig – ingenting händer.
Ligger kvar och låter hjärnan planerar dagen.
Hjärnan är oerhört kreativ och kommer på massor med bra saker att göra.
Hjärnan säger åter till kroppen att kliva upp, kroppen lyder inte.
Min hjärna och kropp är totalt osynkade, de vägrar att kommunicera.
Ligger kvar och funderar över hur jag ska klara mig ur denna prekära situation.
Dessi löser det hela genom att åter hoppa upp i sängen.
Då som först ger kroppen upp kampen mot hjärnan och låter sig stapplas ut i badrummet.
Nu kan man tycka att detta är en rar liten anekdot från min vardag och så vore det om det inte är så att denna procedur upprepar sig i stort sett varje dag som Perre jobbar dag – fattar ni vilken kamp jag bedriver flera gånger i veckan – jissesamalia.

Idag lunch med Åsa.
Sushi med bästa Åsa.
Därefter promenad efter Liljeholmskajen med Dessan, mätt i magen och solen sken.
På väg hem svängde jag förbi Globen och hälsade på svägerska Katarina på jobbet.
Hem, exklusiv blodpudding till middag med älskade Pelle – åter mätt i magen.

Vaken & mätt
/Carina

Så ska den sitta!

Fick frågan ’Om du nu är så nedrans tjock som du säger hur kan du se så bra ut på bilderna?’
Som den korrekte och ordningsamme person jag är ska jag naturligtvis besvara frågan.
Käre frågeställare; Jag får börja med att tacka för komplimangen, när det gäller bilderna är svaret följande:
Ställ dig något bredbent ena benet lite framför det andra, sträck på ryggen, höj hakan (alternativt sänk hakan, ej för dig med anlag för dubbelhaka – då är det en lätt höjning som gäller), vrid kroppen något, ut med bysten, dra tillbaka axlarna, in med magen blicka djupt in i kameran – smäll av cirka 500 bilder.
Å vips, jag kan garantera att på någon av dessa bilder kommer du se båda smäcker, snygg och vältränad ut – välj den bilden. Publicera.
Ett annat tips att plåta något uppifrån - dödssynd är att bli fotograferad underifrån = paddavarning.
Skulle du mot förmodan ändå inte känna dig nöjd är en ’slimspegel’ ett alternativ.
Ni vet en sådan man hittar i ’Lustiga Huset’, risken med en sådan är att man ser ut som Långben – beroende på utgångsläge eller om du tillhör ett dvärgsläkte kan denna metod ända vara att föredra.
Ett annat förslag är en hederlig korsett, ja ni läste rätt.
Idag finns fantastiska tortyrliknande snörliv som formar kroppen likt en Jayne Mansfield kopia (bortsett från det blonda håret) en sådan kan med fördel användas vid speciella tillfällen.
Möjligen något omständigt att få på sig och om möjligt ändå krångligare att ta av sig. Men det funkar, jag lovar.
Kräng på dig en sådan och du kommer bli Nattens Drottning.
Och sist men inte minst – Klä dig aldrig i för små kläder!
Att jag sedan har begåvats med konsten att ’klä’ mig smal gör ju sitt till.

Dagens är den ’nya’ Varsity dress i military.
Storleken är 4:a och se, inga valkar – så här ledigt ska den sitta.

Klädexperten
/Carina
P.s Glöm inte att även solen har fläckar och att en bild kan ljuga.

Ingenting passar

Tror att ni känner igen scenariot.
Man har en garderob full (knökfull!!!) med kläder men ingenting passar. Verkligen ingenting. Man står där framför spegeln, det ena plagget åker av och det andra åker på. Ändrar, byter, justerar, kombinerar men det enda resultat som man uppnår är en något upphottat lantlolla (om uttrycket ursäktas).
Hur kan det vara så?
Med alla dessa kläder borde jag kunna förverkliga åtskilliga snygga konstellationer, men icke!

Förra veckan upplevde jag två sådana tillfällen, Idrottsgala och arbetsintervju.
Jag såg inte klok ut i någonting.
Det var för gällt, för fint, för lufsigt, för plufsigt, för elegant, för fult eller för smaklöst – fast mest var det för smått, för tajt,
Såg på valkarna som vällde över byxlinningen, byxor som inte gick igen, knappar som inte kunde knäppas, voluminösa svullnader som trycktes fram bakom behåbanden och bröst som pressades fram i urringningen.
Hur kunde det här ske - hur kunde JAG låta det ske???
Slet mitt hår, fällde en tår – jag mitt tjockhuvud hade totalt tappat kontrollen.
Jag hade låtit mig lockas till ett totalt ohämmat mat och dryckesintag. Det i någon naiv tro att kilona skulle hålla sig dit jag förpassade dem förra våren, ack så fel jag hade.
Ställde mig på vågen – 72,4 kilo!!!
Satte mig ner och skämdes.
Men vaff...
Sju nya jädra onödiga fläskiga kilon fyllde min digra kropp.
Kilon som till 100% består av lättja och frosseri.
Minns hur väldigt nöjd jag var med mina 65 i somras och hur jag lite segervisst lovade mig själv att stanna där, ’eller i alla fall inte gå upp till mer än 67-68’. Jorusåatteehhh…
I ett tappert försök att rättfärdiga denna viktuppgång, sträckte jag på mig och tyckte jag att jag faktiskt var ’värd’ varenda liten laxsnitt, gåslever och oxfilébit som jag obehindrat vältrat mig (jodå jag inser hur urbota korkat det låter). För jössenamn, fakta är att mat är så fantastiskt jädrans gott. I alla fall god mat. Och viner, goda viner och bubblande drycker.
Livets goda.
Ska man frossa ska man frossa rejält, det är min devis - inga halvmesyrer.
Fånigheter som att bara ta en ynka lite smakbit är jönsigt – ska man äta ska man äta sig mätt, proppmätt!

Efterlyses: God karaktär.
Fröken Proppmätt
/Carina

Hemspaning!

Fick för mig att kanske gå på Formexmässan.
Gillar trender, färger och former.
Tänkte hämta idéer, tankar och få inspiration, sen tänkte jag – till vad???
Har inga omedelbara ombyggnadsplaner, inget akut som väntar, inga pengar och Perre jobbar.
Så, näe.
Jag flyttade hemifrån i slutet av 70-talet, på platåskorna och discoglittrets tid (för er som inte minns…)
Mitt första hem inredde jag vuxet, (jag var ju ändå 17…) - wiltonmatta, rökfärgat glasbord, guldiga knoppar, medaljongmönstrad flocktapet och lampor med fransar. Jag köpte möbler för framtiden, piedestaler för blommor, möbler att åldras med. Jösses så tjusigt eehhh...
Men, som så mycket annat ter sig inte framtiden som man tänkt sig.
I början av 80-talet var det istället rotting, loppisfynd och gröna växter som gällde. Sen övergick stilen till vitt, krom och med dagens ögon sett fullkomligt hemska pompösa pastellfärgade skinnsoffor i någon slags empirestil, Chinamattor och rosa. Allt skulle målas i rosa. Något senare blev det lite moget igen med inslag av Josef Frank och gärna lite Carl Malmsten, flera av de saker jag investerade i då hänger faktiskt med än i dag.
Sen kom 90-talet och allt skulle vara i jordfärger, det laserades i ockragult, tegelrött och mossgrönt, tapeterna var dovt färgade, soffan i terrakottabrunt och bokhyllan avlutad. De trendigaste hade en naturlig tegelvägg och endast kornblått porslin i köket. Och guld, alla detaljer skulle vara i guld. Gubevars…
Och så såg mitt hem ut. I 180!
Men så ändras allt igen.
Ut rensades guld, gult och björk. In tågade ek, kaffelatte och orkidéer i fönstren.
Och allt blev allt vitt. Bokstavligen.
Fortsatt är det mycket vitt även om jag inte anammat det fullt ut. Bland ALLA inredningsbloggar (som det verkar gå total inflation i) kallas stilen för ’chabby chic’ (nähä) eller på svenska lantligt modernt.
Jag hänförs av alla vackra bilder, MEN känner ändå att det är lite som det mesta – när många ger sig på samma sak blir det till slut ganska lika. Förvisso mycket vackra hem, men ändå rätt sammalika.
När det går trender och många härmar varandra tappar det lite av sin personlighet, ett hem blir något av en utställningsplats och målet är ett reportage i ’Sköna Hem’.
Sträcker på ryggen och säger att furu aldrig kommit innanför mina dörrar, där har liksom gränsen gått…

Matchen igår var en riktig S K I T match. Dunderförlust.
Jag däremot fick beröm för fin kofta =)
Inget ont som inte har något gott med sig!
/Carina

Fredagskramper

Sitter här vid datorn
Dricker mitt kaffe, tar ett djupt andetag och försöker fokusera.
Surfar runt bland bloggar och nyhetssidor, allt i hopp om att finna inspiration till dagens Fredagsmail
Det går inte så bra.
Att det ska vara så svårt ibland.
Det krampar, tar emot.
Jag skriver ett par rader, redigerar, skriver några nya rader, funderar, klurar, googlar och letar info – suckar.
Känner mig degraderad, som en lite oduglig lort.
Hur jag än försöker får jag inte texten att falla i god jord. Jag saknar flyt, orden haltar sig fram, det finns ingen elegans, finess eller ironi i den över huvud taget. Känner hur frustrationen växer, kom igen nu Carro – leverera förtusan!!!
Jag ska vara ärligt och säga att det finns stunder i mitt skrivande då jag känner mig fullständigt enastående, då jag på allvar tror att jag kan ha förutsättningarna att kunna publicera något läsbart som fler än den ’inre vänligt sinnade kretsen’ skulle gilla och rekommendera.
I mina ljusa stunder blixtrar jag till, känner vinden i håret och orden flyter likt porlande vatten. Efter avslutad inspiration brukar jag luta mig tillbaka, läsa igenom mina fraser om och om igen, le åt att ’jag’ har tillverkat det mästerverk jag ser framför mig – ’tusan, jag kanske inte e så dum i alla fall’. Jag älskar de stunderna, den känslan som endast ett gott avsnitt versaler och gemener i en rätt komponerad ordning kan frambringa.
En lidelse för ordet och förnimmelsen av att ha presterat något som jag blir glad i hela kroppen av.
Det här blir bra, det här blir toppen!
Det är för dessa små stunder av total formuleringsharmoni jag genomlider denna nu pågående skrivkrampsångest.
Jag är ett offer för er uppmärksamhet.

I helgen jobbar Perre dag, båda dagarna, hela dagarna.
På lördag intar jag secket.
Farstaherrarna möter Hammarbyherrarna.
Vad småherrarna Sebban och Loppan ska göra alla dagarna har jag ingen aning om,
Helgen går fort, båda dagarna.

Dagvill
/Carina

Intervju och shopping

Var på intervju igår.
Kände mig inte alls nervös.
Hamnade där på grund av att en vänligt sinnad vän som uppenbarligen ännu har ett hopp om mig (tack Johan).
I egenskap av utvald och tillfrågad borde jag som normalbegåvad (!!!) individ känt en viss press på mig och en stark önskan om att ge ett gott intryck – men näe. Märkligt, e som jag e liksom.
Vad som skrämde mig mer var stan.
Det här uppdraget (som är ett vik) ligger mitt inne i city, mitt i smeten.
Stadens centrum, huvudstadens hjärta, känna pulsen bla. bla.bla…
Å vad ska jag där och göra?
Nä, ge mig jobb i en skön förort. Jag har gjort city, kan de där grejerna, har noll och inget behov av att hänga bland de vackra folket, exklusiva butikerna och läckra matställena.
En annan mindre bra sak är att möjligheten att ta bil är minimal, om man nu inte vill lägga hela lönen på parkeringsavgifter vill säga. JAG SOM ÄLSKAR MIN BIL!!!
Å hunden, vart ska jag göra av hunden, vår älskade vovva?!?
Nu sitter jag förvisso inte i den sitsen att jag kan kosta på mig att vara kräsen.
Är det någon godhetsfull arbetsgivare som vill ha mig är det bara tacka och ta emot.
Jobbet verkade dessutom vara rätt kul, väldigt mycket ’Carinig administration’, verkade nästan perfekt (förutom då att det ligger mitt i smeten och jag sannolikt kommer vara förpassad till något hemskt kommunalt färdmedel).
Men säger de att jag är välkommen står jag där med mössan i hand.

Då jag ’nästan’ hade fått ett jobb och dessutom befann mig mitt bland ’Odd Mollyhoods’ var jag förstås tvungen att kolla reor.
Mathilde hade ingenting kvar av intresse (bortsett från de jättefina Eden Melton Coat, som trots reaprislappen är för dyr för mig).
Traskade glatt vidare till NK.
Där hängde det dess mer.
Plockade på mig lite saker, en av dessa var en Lacie vintage - hittade en övergiven 3:a, tänkte nästan låta bli att prova den, den ser ju så bra ut på ALLA andra så självklart även så på mig, typ NOT.
Sicken kossa jag såg ut i den, besviken krängde jag av mig den och drog istället på mig en Plath Strap dress. Yes – såg sommar, ljumma vindar, solbränd hud, smalare midja och fina ballerina på fötterna. Den blev min.
Och som en favorit i repris, en lång Lovely Knit i grey.
Nu fanns endast storlek 2 kvar.
Provade, mannekängade i provrummet å nja… armarna okej, över axlarna okej, men – det var med nöd och näppe jag fick upp blixtlåset över bysten.
I min hagalna värld fick den följa med ändå.
Dock fortsatt tveksam om storleken… (någon som har en 3:a och bara behöver en 2:a???)

Mastercard
/Carina

Fuskbyggarna

Ikväll är det dags, ännu ett avsnitt av TV4:as succé Fuskbyggarna.
Visst har vis suttit där hemma och förfärats över hur företag och byggfirmor kan vara så förbålt klantiga, så slarviga och oprofessionella.
Som husägare blir man smått livrädd och undrar hur i hela världen man någonsin kommer våga att anlita en hantverkare.
Jag tänker inte på något sätt ta parti för fumliga rörisar, målare, snickare etc. men jag vill ändå lägga in en passus om att det alltid finns två sidor av myntet.
Det här med kommunikation (kvalificerad gissning) tror jag allt som ofta till viss del kan vara en av orsaken till tvister och bristande åtaganden.
Det är lätt att vi glömmer det när TV4:as kunniga smarta programledare sätter press på små som stora företag. De hamnar per automatik i försvarsställning och framställs som kanske mer puckade än vad som är lovligt. Att skickliga tv-producenter sedan klipper ihop det hela till en timmes snyftföreställning gör att alla våra sympatier hamnar hos de drabbade. Förstås.

Åter, jag tar inte de uthängda företagen i försvar. Inte på något sätt.
Det kan inte vara meningen att familjer drabbas på det olyckliga sätt som nu gjorts.
Innehavare av Byggfirmor kan vara ett jädra släkte och sköter de sig inte ska de hängas ut. Basta.
Men vill ändå poängtera - det alltid krävs ’to for a tango’
Och varför jösses tar jag upp detta i bloggen då?
Jo, i kvällens avsnitt hängs en Daniel ut. Honom känner jag inte.
Men däremot så känner jag hans bror.
Sonen Leopold har i egenskap av målare varit ute på besiktningsjobb i dessa aktuella kåkar.
Och som grädde på moset.
Som TV4:as expertmålare, Mr. Målarmästare, ’The King of the Penslar’ ser vi brorsan själv – alltså min brorsa, Hasse.
Han kommer att figurera som sakkunnig när det gäller målning i de avsnitt som TV4 spelat in i Stockholmstrakten under våren.
Han är väl en riktig supersnitsare, brorsan min.

Nästan känd från TV
/Carina

Uppdatering bilen!

Jag blir så jäkla upprörd, förbannad och mållös.
Vi ringer försäkringsbolaget för att meddela den nya skadan på bilen.
Då det är en smitning saknas det motpart, med andra ord får jag stå för hela självrisken – surt.
Har ännu inte hört något om ett gammalt ärende så passade på att kolla statusen även på det.
Den skadan skedde en eftermiddag på Skärmarbrinksvägen i höstas. Jag stannar för att bilen framför mig stannar, helt plötsligt börjar den framförvarande bilen att backa, jag hinner inte börjabacka förens – BOM!
Kvinnan i stadsjeepen for ur bilen med orden ’åhh, jag såg inte dig, du har så liten bil’.
Hon var superstressig för hon skulle hämta barn på dagiset bredvid.
Vi tog varandras uppgifter och bra var det med det.
Allt var så solklart så jag avböjde att ta uppgifter från det manliga vittne som såg det hela – mitt pucko =(
Nu säger man på Försäkringsbolaget att hon motsäger det hela, att det var JAG som kört på henne.!!!
Till dig säger jag bara SKÄMS MÄNNISKA, hur har DU mage att ljuga på det sättet.
Dessutom blev det inte en skråma på hennes stora bil men däremot märken på min.

SKÄMS SKÄMS SKÄMS
Ledsen å arg
/Carina

Blir så piiip, piip piiiiiiiiip....

Men e de inte åt helskotta så säg.
Jag har en bil.
En liten underbar lien bil.
En svart Suzuki Swift, den är mitt allt (bortsett från Perre, hunden & sönerna, förstås).
Den har aldrig svikit mig, den tar mig dit jag vill när jag vill, den är lättparkerad och trivsam – jag älskar den där bilen, den är helt enkelt bara bäst.
Den köptes om ny för ganska precis 4 år sedan.
NU har den blivit påkörd, igen…. för femte gången – fy fabian vad sur jag blir.
Fram till för ett år sedan var den okysst, sedan fick den sig en rejäl omgång då den blev halvkvaddad en natt ute på gatan av vandaler som sladdade in i den med en stulen bil som de senare satte eld på (alltså inte på min bil utan på den stulna).
I somras blev jag först påkörd vid ett rödljus, tack och lov utan några synliga skador.
Några veckor senare blev jag påbackad på en parkering, dam med stadsjeep som inte såg mitt gocartliknande fordon.
För något halvår sedan var det dags igen, jag står stilla och ännu en stadsjeep behagar att backa på mig.
Dessa två är fortsatt inte åtgärdade…
Så nu då, kommer ut till bilen för att åka en shoppingtur.
HÖGRA framlyktan helt krossad – hur går det till, hur har det gått till???
Bilen står ju för jösse namn parkerad invid trottoaren på vår gata som dessutom är en återvändsgränd – stor dubbelsuck, näe lägg till en trippelsuck.

Förkrossad
/Carina

Idrottsgalan

Galan gick galant.
Inte för att vi vann några priser (vart tog priset för Årets Seckmedarbetare i Div.1 innebandy vägen?) men väl för att vi fick en underhållande kväll.
De närmare tre timmar vi var på plats gick över förväntas snabbt, varken gäspningar eller ögonlock som föll ihop, möjligen lite antydningar till myrkrypningar i benen (får det när jag blir trött). Sittutrymmet är klart begränsat så att sträcka ut benen i sin fulla längd (hur mycket benlängd det nu blir på en 1,64 centimeter lång Carina) är näst intill bara att glömma.
Kul var att en majoritet av samtliga faktiskt hade klätt upp sig, läktarplatser till trots.
Kvällens behållning var när bröderna Mahre klev ut på scenen för att hylla Ingemar Stenmark till Årets Hederspris, detta gav också kvällens längsta stående applåder – han är cool, den ’gamle’ Stenis.
Aftonens högsta sorl utbrast då armbryterskan från Ensamheten tillika skidlöparen Björn Ferrys fästmöt Heidi Andersson i egenskap av mottagare av priset för Årets Prestation passade på att förkunna att Herr Ferry till sommaren ska bli pappa – urhäftigt helt enkelt.
Att Therese Alshammar vann Jerringpriset kändes toppen, nice att knäppa killarna på näsan och bonuskul då jag har en känsla av att vinteridrottare varje år har en fördel då galan går av stapeln just vintertid (vilket visar hur enormt uppmärksam jag är…)
Saknade lite roliga incidenter typ Peter Settmans smällpuss på Charlotte Kalla eller en Robert Gustafsson som gav både publik och Tony Richardsson ett gott skratt. Nu kändes det mesta rätt städat, inga överraskningar eller oväntade missöden samt hyllningar och applåder som regisserat tystades ner pga, den tidspress som en direktsändning innebär.
Sorry men jag tycker inte att Robin Paulsson levererade på samma sätt som tidigare programledare, men så är jag ingen Robinfan heller.
Ser nu fram emot att se reprisen – vore kul att höra vad de sa också…

Priceless
/Carina

Grådask och gala!

Till alla er gnällspikar som pipit över vinterns väder – varsågoda, här har ni er vinter!
Eftersom tjock, härlig vackert vit snö, minusgrader med torr härlig luft inte var er grej så har nu vädergudarna bestämt sig för att göra även er nöjda. Det genom att under dagarna tre presenterat regn, slask, grått och fyra plus grader med påföljden ishalka och ett stort mörker.
Grattis, det här är till er!
Okej, vet att en del menar att de längtar till våren, men ’hold your horses’, i Svea rike måste vi genomgå vintern innan vi kan njuta av våren – det är bara så, inget att göra åt det, de ligger liksom i naturens gång.
Som glad hundägare är jag inte glad.
Smutsiga tassar, leriga vovvemagar, lortiga golv och grusiga sängar är dagens status.
Jag vill ha snööööö – vacker vit torr snö som lyser upp i mörkret.
Den ska ligga här som ett ljuddämpande täcke fram till mars, SEN är våren välkommen. Varmt välkommen.

Så vad göra en gråsjaskig dag som denna. Lite glitter och glamor skulle sannerligen pigga upp.
Ikväll 19.30 Idrottsgalan, jo man tackar.
Då biljetter trugas på en kan man inte annat än ett niga, tacka och ta emot.
Hey, hey, hey – lite Idrottsgala kan väl aldrig vara fel.
Håll utkik efter läktare B, sektion B21, rad 111 plats 52 & 53 (solklart) – där kommer vi sitta, uppklädda till tänderna.
Skåla i champagne, vältra oss i gåslever, tjoa och applådera, gråta en skvätt över vackra tacktal och kritiskt granska damernas galaklänningar.
Sannolikt kommer jag tröttna, börja gäspa, falla ihop som en heffaklump och oupphörligen stirra på klockan (de där galorna brukar ha en tendens till att dra ut på tiden).
Näe, frisören, makeupartisten och påkläderskan väntar, har inte tid med er längre (harkl, harkl...)

Galapetter
/Carina

Underbar respons!

Helt fantastiskt – helt otroligt!
Vilken härlig respons det blev på inlägget rörande förbokningar av Odd Molly.
Om jag inte är helt ute och cyklar blev det ’all time high’ på antalet kommentarer och jag tackar för dem alla.
Uppenbarligen ett ämne som engagerar och berör.
En klar majoritet av de förhandsbokande Mollyentusiasterna hävdar bestämt att beställningen görs på grund av den låga dollarn, kan inte göra annat än att tro dem. I alla fall till viss del…
Själv tror jag att det här är ett resultat av smarta marknadsförare som genom att möjliggöra förhandsbokning för alla även indirekt flaggar för att antalet plagg är begränsade. ’Köp nu’ annars riskerar du att bli utan å vem vill vara utan!?!
Ibland är vi kvinnor fantastiskt duktiga på att skapa skäl och anledningar till nya inköp och jag själv är inte ett dugg bättre - är något av specialist på att skapa dem.
Min andra teori att man på något bakvänt omoget sätt hetsar varandra till köp som man kanske inte skulle ha gjort om inte möjligheten till förköp funnits ser jag inte heller som allt för avlägsen.
Även tanken att man mer eller mindre omedvetet triggas av känslan av att ’alla gör det’ är inte helt obetydlig. Man lockas hela tiden till att ha nya Mollysar att visa upp i sin blogg, man luras in i jakten på nya kombinationer, modeller och färgställningar för ingen vill uppfattas som ensidig och tråkig.
Tror också att det handlar om ett slags vuxengrupptryck, även om jag misstänker att man inte alltid är medveten om det.
Det är klart att det ständigt finns en massa gyllene undantag.
Penningstinna individer med obegränsade kreditkort
Ekonomiskt sinnade som planerat och sålt för att kunna lägga pengarna på nytt.
Budgeterande spekulerande som ser detta som en investering.
Och de som attraheras av känslan att vara först, köpa nytt och då frestas av den låga dollarn.
Jepp, det finns alla sorter och alla är vi lika värda (cheezzus så pedagogiskt).
Har jag lyckats med minsta antydan till tankeställare blir jag glad.
För tro mig (säger jag och försöker låta övertygande) det kommer finnas kläder åt oss alla.

Skjutjärnsjournalisten
/Carina

Uttryckssätt

Det bor en puritan inom mig.
En liten figur som sätter munkavel på mig så fort jag närmar mig ett omoraliskt ord.
Vi satt och pratade musik, jag sa; ’jo, du vet den där ’mikrofonlåten’ med hon September’ – det blir liksom inte snusigare än så. Det tar stopp.
’Men jösses Carina, du som vill framstå som så oerhört liberal ”å tillåmed jobbat som utvikningsmodell”, vadan detta?’
Men se dessa faktum är isig långt ifrån synonyma med varandra.
När det kommer till de anstötliga ord som (i min moraliska terminologi) flitigt används av såväl kvinnor och män, gamla (med viss begränsning) som unga bär det mig emot ända nere från tårna.
Det låter helt enkelt så fruktansvärt illa, så pass illa att jag emellanåt känner ’mig’ pinsam över hur andra (företrädesvis kvinnor) talar och uttrycker sig.
Med tanke på innehållet i mina ’Fredagsmail’ kan man ju inte mer än undra hur detta går ihop.
En rejäl dos ’Dubbelmoral’ och är svaret.
I min ensamhet har jag tränat på att slänga mig med dem, ’de där orden’ – få dem att låta lika naturliga och bekväma som en del lyckas få dem att låta.
Men näe, hur jag än försöker är jag inte mer än en sedlighetsivrare som har till livsuppgift att uttrycka mig tydligt utan att ta till allehanda glosor.
Och inte svär jag heller.
Vet inte vart denna väluppfostrade ådra i mitt annars förortspräglade liv har uppstått.
För inte tror jag att det är min katolikfödda morfar som påverkat mig, han dog dessutom redan då jag var nio.
Någon renlevnadsman är jag dock inte. Inte på något sätt.
Skulle nog säga att jag kan vara på gränsen till lättsinnig, men långt från vulgär. Att skriva att man gillar te.x. gillar sex (ouups, nu sa jag nästan ett ’sånt’ ord – ’fast det är ju också en siffra’) är smått omoraliskt, lite för privat tycker säkert många (ofta samma som i nästa mening slänger sig med både den ena å andra termen).
För mig är det inga problem och jag tycker att det går alldeles utmärkt att kombinera men så har inte för avsikt bli en framtida asket heller.
Här ser ni en njutningsmänniska om än med något mer puritansk vokabulär

Språkväktaren
/Carina

Året 1984, redan då den smått oanständiga sedesamma dock densamma som nu...

Fredagsnytt!

Pratade med min handläggare.
Hon undrade hur det gick med mitt företag.
Tvungen å erkänna att det ännu så länge inte är den mest lukrativa rörelsen som startats upp. ’Man får ju se det som inlärning och som en prövotid. Liksom’, sa jag och försökte låta segerviss.
'Har du sökt några jobb då', undrade handläggaren.
Jajjemen, sa jag och kände mig stolt (för egentligen behöver jag inte söka jobb under min ’startaegetsuppstartstid’)
Jag räknade upp en hel drös med företag som fått mitt fantasifulla och kreativa CV (jorusåattee…) neddimpandes i mailboxen.
Å inget napp?, undrade kvinnan på andra sidan bordet.
Nej, svarade jag och sänke huvudet. Skämdes lite, ungefär som om jag gjort något fel. För visst måste det vara något fel på den som varit arbetslös länge, en sådan måste vara konstig, asocial och märklig på något sätt?
Du har inte funderat på att kanske söka dig till någon annan bransch eller byta inriktning i livet?
Jag funderade lite och svarade ’Nej, jag är en typisk kontorsråtta, och trivs med det’.
Handläggaren kontrade med ’ Vad hade du för drömmar som ung, vad ville du bli?’
Förstår att hon menade väl och tog därför lite extra betänketid på mig innan jag sken upp som en sol och utbrast, ’Polis – jag ville bli ridande polis!’
Ser hur damen höjer ögonbrynen, ler lite medlidsamt och i vänlig ton säger ’Okej, ja jag förstår – tyvärr är det kanske lite sent att sadla om till polis (minns inte om det var exakt så hon sa men var tvungen att bjuda på den ordvitsen), men har du funderat på Väktare?’
Vaaa !!! - Väktare?!? (skojade hon?)
Nej, säger jag och känner mig smått förolämpad. Alltså inget fel på Väktaryrket men det är inte direkt som att stolt rida bredvid Högvakten på Stockholms gator.
Hon tackade av mig med några uppmuntrande ord om att ’marknaden ser ut att ha vänt’, ’snart lossnar det ska du se’ och någon annan klyscha som hon säkert säger till alla andra arbetssökande.

Status; Fortsatt arbetssökande egenföretagare
Imorgon lördag tar vi med Sebban och Loppan till Näsby Park och grattar mamsen på 71-årsdagen.
Perre jobbar natt hela helgen.


Bloggväktaren
/Carina

Trettondag Knut

Knut stod vid en knut och knöt en knut.
Så kom Knut, som bodde knut vid knut med Knut.
Knut frågade; vad gör du Knut?
Jag knyter en knut, sa Knut.
Sen knöt Knut knuten, och så var knuten knuten.
Vår gran börjar se ledsen ut
Kanske dags att kasta den runt en knut
För våren väntar på lut
För nu är julen definitivt slut.

Ett par gånger om året förmår jag mig att reflektera över tid som gått - när jag fyller år och när granen ska ut.
Det är så sorgsamt, stackars gran.
Han har troget stått här och förgyllt vårt hem.
Han har glittrat och glimmat, doftat gott och varit till behag.
Nu är hans tid över och jag påminns om min egen dödlighet.
Sågas i bitar, tryckas ner i svart plastsäck – gahhh...hua…
Inte en alltför trevlig tanke.
Jag ska ju leva för evigt, eller i alla fall tills jag blir 100.
Så är det bestämt!
Näe, det blir inte roligare än så här idag.

Knutan
/Carina
P.s
Tack alla för härliga kommentarer till förra inlägget
Intressanta reflektioner och jag är glad om jag lyckats skaka om någon i sitt Mollyerium.

Hysteri!

Alltså, jag fattar inte!
Antingen är jag förvånansvärt trög, inte förstått meningen eller så är jag helt enkelt ingen äkta ’Odd-molly-holic’.
Kanske är jag för kritisk, för snål, för fattig, för avundsjuk, för oinsatt eller bara så fruktansvärt missundsam så det kryper ut porerna på mig.
Saken är den att jag inte riktigt förstår mig på denna totala förbokningshysteri som sprider sig som en löpeld över landet så snart som världens webbutiker lockar med nya kollektioner.
Vad är poängen liksom?
Är det att vara först med plagget, vara ensam om plagget, rädd för att gå miste om plagget eller vill man bara briljera med att äga 'just det plagget'?
Har man inte förbokat finns man inte…
Vad jag förstått handlar det inte om några rabatterade priser vid förbokning utan helt enkelt verkar grejen vara just att vara först.
Hör hur landets Mollybloggare drar igång motorsågen och är på väg att göra kaffeved av både mig och Fredagsmailsbloggen…
Skjut mig.
Måhända är jag en oäkting som försöker ta sig in i de fina salongerna, men jösses det kommer ju vimla av kläder i butikerna, webbshopparna kommer ösa ut dem och skulle man ändå ha otur så kan man vara säker på att plagget förr eller senare dyker upp på Tradera.
Jag fattar inte...

Slänger iväg en tanke.
Är det möjligheten att vara först med att visa upp det på bloggen som lockar?
Att vara någon, att vara först.

Jodå, inser att (även) detta inlägg kommer att reta en å annan troligen kommer några känna sig träffade, vända taggarna utåt och gå i försvarsställning.
Så låt oss ta det från början, vad jag skriver är att JAG inte förstår mig på detta med att förhandsboka och ventilerar MINA tankar runt det hela.
Personligen får folk förboka hur mycket de vill, handla för hur många pengar som helst och jag tycker varken bättre eller sämre om dem för det.
Kan till och med bli lite road av att läsa om hur dessa förhandsbokningar i vissa fall frambringar ett upphetsat känsloläge.
Här om dagen läste jag en lätt mullig mollybrud´s blogg, hon hade med gott samvete intagit en semla, sånt gillar jag.
Gå lite motsols - en härligt befriande kommentar i denna för närvarande dietstinna bloggvärld.

Häxan
/Carina

Att träffa gamla vänner...

I min egen bubbla går jag gatan fram.
Tankarna vandrar mellan himmel och jord.
Tittar upp. Vi ser igenkännande på varandra, märker hur jag blir lite glad. ’Det var ju så länge sedan’.
Tvekar om jag ska ta i hand, ge en kram eller helt enkelt bara le.
Väljer att le.
’Hej, kul att ses, hur tusan är läget?’, frågar jag.
’Tack, bra. Hur är det själv?’, svarar min vän.
’De e bra', säger jag och fortsätter: ’Så du går här du!’ (no shit Sherlock, herregud så korkat sagt).
Vrider något ansträngt på mig. Hör hur fånigt det låter.
Vad ska jag säga, vad kan jag säga?
Sveper i snabba ordalag igenom de senaste årens händelser, hör hur jag svävar ut, tystnar och lyssnar artigt på den andres historier.
Och det ungefär här som jag inser att det finns minnen, gamla minnen - men det är ungefär det enda.
Vad har vi egentligen gemensamt?
Kanske umgicks vi i samma kretsar, gick i samma skola, har barn i samma åldrar, jobbade på samma arbetsplats.
Egentligen struntar jag högaktningsfullt hur denna person både mår och vad han/hon gör idag.
Ändå står man där.
Man ler och säger att ’Det vore kul att ses!’.
Lite så tror jag att en del ’Bloggmöten’ går till.
Man känner igen varandra, man blir glad och man känner en slags tillhörighet, till en början.
Antingen slår ett sådant möte väl ut – man hittar en ’ny’ vän.
Men det kan lika gärna bli krystat, tafatt och smått ångerfullt.
Men aldrig, aldrig skulle någon säga eller skriva det.
Det är tabu – inget man talar om.
Fast båda vet, den här bekantskapen kommer inte leva vidare...

BloggVännen
/Carina

Susse, kär vän sedan närmare 50 år - alltid lika trevlig att träffa.

Vett & Etikett

Funderade på en sak.
Jag liksom många av er köper och säljer en hel del via Tradera.
Allt som ofta kommer plaggen i det skick som beskrivs.
Det har hänt att jag blivit lite besviken men å andra sidan kan jag känna att det är jag som köpare som har undersökningsplikt och är jag så ’ha-galen’ att jag är villig att betala hutlösa summor för ett begagnat plagg utan att kolla av statusen närmare får jag tammetusan skylla mig själv.
Å så är det en konst.
Att beskriva plagget utan att skapa en roman men också utan att utelämna viktiga detaljer. Och som köpare ibland läsa mellan raderna.
Egentligen spelar objektbeskrivningen mindre roll. Är varan färg och modell som jag söker har jag mitt pris, det nästan oavsett skick (nåja, någon gräns finns det väl).
Men det är en sak jag funderar över.
Hur kommer det sig att flera av etiketterna i nacken är trasiga???
Hur går de sönder liksom?
Känns som om ’jag kliade mig i nacken å så gick den sönder’ inte känns relevant.
Ej heller att den gått sönder i tvätten, vid strykning eller hårborste som fastnat.
Den här 'detaljen' har heller aldrig tagits upp i någon annons.
Min spontana reaktion är att plagget från början är stulet och att det är larmet som har rivits bort. För så vitt jag vet använder Odd Molly sig av ’tagskedjor’ som är lätta att ta bort och sätta tillbaka, vilket alltså betyder att etiketten inte kan gått sönder då man rivit bort tagsen (den i sig är ju inte larmad, dessutom har ett par av plaggen köpts med tags).
Har faktiskt inte brytt mig om att fråga någon säljare om varför nacketiketten är trasig – vilket jag förstås borde ha gjort.
Så typsikt mig, feg när det gäller.
Det är ju egentligen bara att ställa frågan.
Vad tror ni?

Detektiven
/Carina

Gårdagens match

Skulle kunna syfta på min ’valkmatch’ (valk on fame!?!) men tänker närmst på den match som utspelade sig i Farstahallen.
Det här var en typisk ’ion’ match.
Iförd en obligatorisk Odd Molly kreation, väldoftandes en god lotion blev dagens motion att gå från bil till hall å vice versa.
Min första speakerrekommendation var att utannonsera en tyst minut för den i cancer tragiskt nyligen avliden ledare, därav något jobbig situation.
Brukar ha en bra relation till domarna, dock gillar jag inte då de talar över mitt huvud om saker rörande secket därför väcktes en viss irritation (förstås med en viss diskretion).
Matchen blev en föreställning full av frustration, Huddinge hade mer action medans ingenting funkade för Sharksen, varken koordination eller bollarnas destination.
Efter två perioder kom domarna fram och sökte kommunikation, de undrade vad som hänt med Farsta, spelet såg ut som en dålig animation (kanske för lång rekreation?).
En stor notation spred sig över hallens läktarsektion då ett/en (svårt att avgöra utan diskussion) förskräcklig vuzuela spred sitt oljud (säkert tänkt som en celebration), den hade jag utan tvekan sålt på första bästa realisation.
Min sammanfattningsreaktion var att Farsta hade fler skott på spelare än skott på mål.
Slutresultatet 7-2 till gästerna utlöste en lättare depression.
Inför nästa match säger min intuition att laget måste gå från negation till perfektion och sensation.

En stor portion
/Carina

Provar igen...

Okej, mina damer (och eventuella herrar), vi provar igen.
Jag tackar och bugar men jag gillar inte valkar, speciellt inte dem på mig själv.
Nu vet jag att ni av vänlighet har hävdat att de varken finns eller syns.
Jag ber er titta igen.
För nog finns de där om väl dolda bakom lite exklusivt Odd Molly bevingat bomullstyg.
Ja, jag är väl medveten om att de flesta av er är så pass väluppfostrade (artiga, vänliga, trevliga) att ni inte skulle erkänna dem och det är okej, till och med lite småsmickrande för den utan själkritik. Men se icke, jag köper det inte – menar har ju egna ögon att se med.
Så. Antingen köper ni nya glajer (glasögon för er utanför storstaden) med högre synsskärpa eller så erkänner ni, människan på bilden är fet.
Suck, Inget att hymla om.
Å andra sidan...
Äter man middag som om man inte sett mat på 14 dagar, avslutar med ett 'ost & kex bricka' för fem och blandar med 4 flaskor (ja, vi var ändå då 3...) cava så kan man inte förvänta sig annat än ett å annat + på vågen, gaahhh.... cheezuuss

Fetknoppen
/Carina

P.s Funderar - vad tusan är jag ute efter genom att publicera den här typen av inlägg???
Cred att 'du är inte är fet' eller kritik 'du är ett fetto' - hmm, funderar fortfarande ...

Som en tröja inte ska sitta...

Fyndade på rea här om dagen.
Hämtade igår ut ett paket (eller en påse är väl mer rätt bedömning) från Country Dreams.
Egentligen hade jag inte tänkt beställa något från dem eftersom jag har förstått att man inte kan skicka reavaror i retur, men som solklar 3:a så ansåg jag att detta projekt var ganska riskfritt.
Så en tröja, Varity l/s i lite military beställdes i nämnda storlek 3.
Som den iver endast en 7-åring på julafton besitter slet jag upp påsen och konstaterade för det första att det även denna gång inte innehöll något doft, en lätt frustration far genom kroppen – ’näe, jag tror att detta är en skröna’.
Plockade upp tröjan och fick direkt en känsla av att den var tunnare i kvaliteten än vad jag föreställt mig, helt ok men något tunnare.
Drog den över huvudet och stopp – vad tusan… , fick knappt på mig den.
Besvikelsen vällde genom kroppen och blandades med känslan av att jag åter blivit en 'tjockesmockknoppmaja'.
Fasiken vad jag är värdelös.
Jag gillade ju den där tröjan. Lite lagom relaxad, snygg färg och väldigt mycket jag och så är den för liten. Grrr....
Tröjan satt som ett jädra korvskinn och så tajt över axlar (nu är jag ingen atlet) och armar att tyget veckade sig. Brösten såg ut som en limpa och valkarna bredde väl synliga ut sig där en midja borde ha befunnit sig, jag gillar verkligen inte valkar, speciellt inte på mig själv (det är lite av min specialitet att kunna dölja dem).
Så, som ett skräckexempel på hur en tröja inte ska sitta presenterar jag här med följande bilder.
Ska kolla med dem om det är ok att byta storlek annars, Tradera nästa.
Jag är inte vacker.

Knubbisen
/Carina


P.s Bilderna gör mig inte rättvisa. Eller jag gör inte tröjan rättvisa , typ...
Eller så är den inte rättvisemärkt, vad vet jag???

Första fredagen 2011

Just det, det är ju faktiskt fredag.
Lätt att man blir dagvill när helgdagarna radar upp sig på rad (jodå, det kan drabba även en orkeslös arbetslös).
Som den plikttrogna vanemänniska jag är sitter jag nu och författar veckans Fredagsmail (för er som läser Bloggen och inte riktigt vet vad ’Fredagsmailet’ är kan jag berätta att det är en över 10-årig tradition som går ut till ungefär 150 mailadresser innehållandes denna text och en massa roliga historier, bilder och ibland filmer (allt av ganska tvivelaktig karaktär), vill DU vara med på listan kan du maila mig på cle1960@gmail.com.
Jo, Fredag var det ja!
Det har snöat en del.
Igår gjorde Perre en fantastisk insats genom att under närmare 4 timmar skotta parkeringsplatser och gångvägar här i området (bör tilläggas på eget initiativ). Perre (som f.ö inte är från Skottland, fick skottpengar för sitt arbete, klarade sig från ryggskott har seglat en del kan det där med att ’skota’ hem) har utvecklats till något av områdets egen hustomte. Det är med viss stolthet jag kan konstatera att när det gäller ideellt arbete verkar han vara helt outtröttlig.
Själv har jag lagt det mesta av det ideella åt sidan, förutom secket då, ett sekretariat som jag för övrigt kommer att inta under morgondagen.
Sharksen (för den oinvigde Farsta IBK alias Sharksen) möter antagonisterna Huddinge klockan 13.00 i Farstahallen.
Inledningsvis kommer det att hållas en tyst minut för P-95´s ledare Tomas Johnson som nyligen tragiskt gick bort i cancer, samtliga intäkter från matchen kommer också att skänkas till Cancerfonden.

Den allmänna statusen är annars efter att ha varit hemma och slöat en längre tid känner man sig rätt insnöad.
En positiv sak är att jag har skickat mitt livs första faktura, känn på den. En f a k t u r a, ’inpengar’ alltså, de första på över året. Ler.
Perre är ledig hela helgen och kliver på först nästa helg, ledighet är lika med trevlighet.
Sebban har jag noll koll på
Det samma goes för Loppan.
Eländiga ungar liksom.
Brorsan & Co drog till Spanien en vecka, kanske inte för det vackra vädret men för ett skönt litet miljöombyte.
Nej, om man skulle ta och kolla utbudet i Farsta Centrum, alltid finns där något som jag inte visste att jag behövde.

Trevlig helg å så…
/Carina

Snöyra ute yr inne...

Idag är jag trött. Skulle drista mig till att säga bakis.
Igår var vi bjudna på en fantastisk trerätters hemma hos Kicki och Berra, smaskens så det hette duga.
Himmelsk mat och ljuvliga drycker, i mängder.
Med tanke på hemfärd runt 02.30 och det snurrande sovrummet, lite väl stora mängder.
Men det var gott. Och trevligt.
En sån här dag, då hjärnan går på halvfart och snön viner runt husknuten är slösurfning en lagom sysselsättning.
Fastnade på en sida full av högst ovetenskapliga tester.
Har en slags barnslig hatkärlek till dem å ena sidan trams å andra sidan - hmm, ibland kan det kanske ligga något i svaren. Ibland alltså.
Inledde med viss tveksamhet ett test om hur ond jag var. Gjorde en snabb överläggning med mig själv, ’hur sanningsenlig skulle jag vara?’
Skräcken för att datorn efter avslutade frågor skulle blinka ’Du-är-ond-Du-är-ond-Du-är-ond’ gjorde sig obehagligt närvarande. Det är onekligen en tuff, smått omöjlig ekvation att både ha en önskan om att vara en sanningssägare på barrikaderna och samtidigt besitta en stark rädsla för att framstå som elak.
Resultat, jag är 18% ond – ’Jag är en aningen ond, fast mest i smyg och sällan medvetet!’. Hmm, inte värre – det kan jag leva med (kanske skulle gå tillbaka och göra en samvetsgranskning av mina svar).
Därefter följde en 'Personlighetstest', efter några frågor fick jag följande utlåtande:
’Du verkar vara en glad person som ser ljust på tillvaron! Du är ambitiös och målinriktad och vet vad du vill. Du är en person som tycker om när det händer saker och gillar att röra på dig. Du ser dig själv som huvudpersonen i ditt eget liv och vet hur viktigt det är att ta hand om dig själv och andra!’
Så här, när huvudvärken gör sig påmind vet jag inte om jag är så bra på att ta hand om mig själv (för stunden definitvt inte andra heller). Resultatet på dessa frågor beror säkerligen på dagsformen, samma frågor imorgon ger troligen andra svar.
Sista testen var ’Vilken superhjälte är du?’ - (ni börjar ana nivån på testerna... )
Resultat, jag är 'Kattkvinnan', med följande motivering.
’Du hade en tuff uppväxt, och är bra på att stjäla.
Samtidigt står du upp för utsatta människor i din omgivning.’
Stopp, ’Kattkvinna’???
Stopp, ’Tuff uppväxt’???
STOPP, ’Bra på att stjäla???
Nej, sluttestat för idag.

Igår var jag klädd i en favoritblus,’ Celebrating yourselves’ och mitt senaste Traderafynd, en fin Tenfold Knit – båda i chalk.
Båda omedelbara favoriter.
Kan man få önska sig de båda i vitt också?
Tummhållaren
/Carina

Alltså...

Jo, tänkte bara säga att ingen speciell behöver ta åt sig på de kategorier som jag nämnde men inte tog upp i mitt förra inlägg.
NI vet – jag är en åsiktsmaskin med livlig fantasi som dessutom gillar att provocera.
Inte för att det inte fanns kandidater hehe...
Kom till och med på fler, ’Årets mest Humorbefriade’, ’Årets Huvudkapare’, ’Året Bittraste’, ’Årets Hypokondriker’, ’Årets Ödmjukaste’ och ’Årets Stolle’ (å se där, lite positivitet också).
Egentligen kan man hålla på hur länge som helst – det finns ingen ände på valmöjligheterna (eller fantasin).
Men nej, ful får man vara men inte dum, eller elak heller för den delen.
Ibland känns det som jag varit dum, då får jag ångest och skäms som en hund.
Som nu. Nu skäms jag för att det kanske fanns några som tog illa vid sig av mina påhittade kategorier och utnämningar. Fast, ingen speciell behöver ta åt sig. Mer än jag själv då. Uppfinnaren.
Känner man å andra sidan att man passar in i något fack är jag inte den som är den, ’sug i ré å ta åt dig vettja’ (tar man åt sig ligger det sannolikt något i det).
Eller så kan man hitta på egna kategorier som några gjorde:
'Årets Humanist': Helen, en djurvän och människovän av stora mått. Mitt i livet sadlade hon om till att bli samarit för de behövande på jorden.
’Årets FinlandsSvensk’: Taarlena, en kvinna som har som sitt ’mission’ att sprida Odd Mollybudskapet över våra nordiska länder.
Själv fick jag utmärkelserna ’Årets mest lyckade kombination’ av Lindas Stil och ’Årets Vitaminkick’ av Mia (ja, vi kallar henne så, ’The Fucking Queen of Everything’) – båda självfallet mycket hedrande utmärkelser, och snälla. Nästan väl snälla.
Själv skulle jag nog lägga mig som ’Årets mesigaste Provokatör’, ’Årets Pinsammaste’ eller ’Årets mest ’Vem-tror-hon-att-hon-är’ – samtliga kategorier som jag med lätthet skulle smälta in i.

Uppe i det blå
/Carina

L I S T A N ! ! !

Året är nu 2011 och tid för bokslut.
Ser tillbaka på bloggåret.
Vad har påverkat mig?
Å vips, synapserna i hjärnan börjar gå ’bananas’ och listan var född.

Får jag presentera ’The Lista!’
My way (förstås helt utan inbördes ordning)
Årets Pretentiösaste: Utan tvekan, ’on the top’ Katinka med sin ’Imagination is real’.
Ingen annan har under året gjort så väldokumenterade provningar och välskrivna inlägg med både skärpa och sting. Den andas en vältalig pedantisk, bohemisk akademiker, schysst kombo liksom. Det är inte för intet hennes blogg är den mest välbesökta och också min första Mollybloggsupptäckt.
Årets Ambitiösaste: Denna person har tagit bloggandet till nya höjder. Hon har utvecklat sin blogg till en Odd Molly Community där man kan hitta allt inom Mollysfären. Kvinnan med egna idéer och kreativa tankar är förstår Bina med ’Everydaymolly by Bina’.
Årets Coolaste: Även här är första platsen helt ohotad, ingen å menar då ingen kan variera mer och bättre än allas vår Josanne, 'Odd obession by Josanne'.
Coolaste frillan, coolaste kombosarna, coolaste gaddningarna och coolaste maken, att hon därtill är en grym skribent gör ju inte saken sämre. Är dessutom säker på att Idolvinnaren Jay har henne att tacka för en å annan Odd Molly anhängares röst.
Årets Bekantskap: Nej, hon bloggar inte särskilt mycket om Odd Molly, hon visar aldrig några dagens men har kommit och bli en god vän. Sunda åsikter och kloka ord står Maria i Javabönan för och det var också från henne jag köpte min första LK ’på’ nätet.
Årets Kommentator: Vilken blogg man än besöker, vilken tid på dygnet man surfar och vilken kommentarfält man än går in på så finns ett inlägg där.
Jag är imponerad - hur tusan gör hon?
Den jag talar om är förstås Jeanette från Mortys Hörna, eloge till henne för hennes idoga kommenterande.
Årets Doktor: Om jag någon gång blir sjuk vill jag hamna hos Doktor Molly, maken till trevlig och sympatisk människa blir nog svår att hitta.
Känns som om hon alltid möter världen med ett leende, man blir glad av henne. Le och Doktorn ler tillbaka.
Årets Präst: Hon har ingen egen blogg men håller sin vakande hand över oss i Mollyträsket. Hon är vänlig, blid, stark, godhjärtad och har lämnat åtskilliga varma och rara kommentarer hos landets bloggare. Jag talar förstås om den häftigaste prällen i predikstolen, Eva Solid.
Årets Höjdare: Bloggar inte Odd Molly, tror inte jag har sett något Odd Mollyplagg på hennes blogg. Någonsin. Ändå har hon en trogen OM-läsarfan Club. Jag har ingen aning om vart hon bor, hur hon ser ut, vart hon jobbar och är inte ens säker på hennes namn. Hon är med andra ord irriterande anonym. Hon kallar sig för Mia (den har Liza Marklund redan kört vilket således inte betyder att det är sant), vilket är 'lagom' vanligt. Oavsett namn, ’The Fucking Queen of Everything’ kan få det tristaste dysterkvisten att tina upp och leende känna igen sig.
Årets Perfektaste: Kan ni tänka er denna lady med skrynklig blus, hundhår på brallorna eller en kaffefläck på tröjan – nej jag tänkte väl det.
Trots att hon aldrig visat ansiktet får jag en drottninglik känsla när man tittar på denna tjusiga uppenbarelse som skriver ’En Odd Molly-holics Bekännelser’. Jämförelsevis känner jag mig som en lopploella från förorten (vilket iofs inte är allt för långt ifrån sanningen).
Årets Mamma: Förstås. Ingen annan är så hängiven sina barn och lägger ner sin själ i deras kläder, sitt jobb och Odd Molly som hon. Årets mamma är förstås amazonen från Höllviken, tjejen som ingen sätter sig på, bästa tuffaste Susanne och Sanni Bus blogg.
Årets Effektivaste: Denna dam verkar ha fler timmar på dygnet än oss andra. Hon skriver blogginlägg som liknar romaner. Flera gånger per dag! Hon har ett helt fotbollslag till ungar, jobbar, uppdaterar Facebookstatusen i en takt som får oss vanliga att känna oss som lata soffliggare. En eloge till denna makalösa Mia och hennes 'My odd Reality'.
Årets Vackraste: Det finns flera som kombinerar inredning med Molly. Den jag absolut fastnat för är House of Adela, så fantastiska möbler, detaljer och bilder. Så vackra kläder så man blir knäsvag. Mitt hem framstår som ett postorderhopkok när jag ser på hennes bilder.
Årets Hair&Body: Somliga har begåvats med en kropp och ett hår som är ’to die for’ – en sådan är Linda med 'Lindas Stil'. Vore jag inte medelålders (har man fyllt 50 är man förmodligen i den övre medelåldern), lätt överviktig, kobent, mörkhårig och gammal nog att inse mina begränsningar skulle jag kidnappa hennes Scarlett O’Hara lockar och timglaskropp. Dessutom besitter hon en garderob som Odd Molly själv skulle bli avis på.
Årets Rookie: Jag har bloggat i flera år, Odd Molly kom in i bilden för ungefär ett år sedan och det samma har jag förstått gäller för många andra OM-bloggare. I årets elfte timme dök en riktig höjdare upp Ann med bloggen Hornsgatans Ros. Har haft lite kontakt med denna trevliga kvinna under året, nu har hon en egen blogg. Den är trevligt skriven och där finns löjligt snygga kläder och kombinationer.
Årets Moder Theresa: Bästa Linda - ’Life of Linda’, vilken jädrans klippa hon är.
Jag gillar henne av bara attan, inte nog med att hon så frikostigt bjuder på sig själv och alltid levererar mängder med glädje till andra genom sina goa kommentarer. Dessutom har jag henne att tacka för festblåsan nummer '1' i somras. Hon är en kvinna att hålla i handen då det blåser.
Årets Inspiratör: Jag gillar henne inte. Inte alls. Hon har ingen egen blogg. Hon är lätt schizofren med en moral som får andra att verka som bleka jasägare. Hon är helt fantastisk.
Den jag talar om är Moral-Madde. Fick ett underbart mail av henne, fåglarna kvittrade och solen värmde. Generat lästa jag orden och kärlek uppstod.
Hennes sätt att skriva har inspirerat mig. I massor. Du är hemsk. Och bäst. Och jag gillar dig inte.
Årets ’Runners up’: Kan tusan inte bestämma mig – här nominerar jag två. Båda har nämligen ramlat in på min ’mest besökta lista’ ganska sent. Båda har härliga roliga, humoristiska och välskrivna bloggar, den ena mer uppdaterad än den andra, men båda bra. Det är underbara ’Casa del Caos’ och ’KarJac’ – (jag vet inte vad de heter men vi kan kalla dem Mia och Mia, gillar deras sätt att skriva och uttrycka sig.

Ja, det var det hela.
Som allmän information läser jag betydligt fler än nämnda bloggar och skulle nog kunna nominera dem alla för 'något' dock valde jag bort kategorierna ’Årets Sömnpiller’, ’Årets Smaklösaste’, ’Årets Jag-behöver-nog-en-storlek-större’, ’Årets Mesigaste’, ’Årets Jag-borde-skaffa-mig-en-stylist’, ’Årets Prestationskomplex’ och 'Årets Vem-tror-hon-att-hon-är?' (flera av dessa var jag själv nominerad till så de gick liksom bort).

Listig
/Carina

Varför jag inte kan delta i Robinsson

Har aldrig skickat in någon ansökan, har inte ens tänkt tanken - säger jag lite frånvarande.
Fast det är inte sant, visst har väl alla någon gång tänkt tanken, eller?!?
Hur skulle det vara att delta i Robinsson?
Egentligen är jag inte särskilt intresserad av den där typen av 'grupptrycksprogram', fakta är att jag inte sett ett enda avsnitt från de senaste åren - Å det ÄR sant.

I fantasin kan jag föreställa mig hur det vore att vara där men sanningen är att jag vet varför jag inte skulle kunna vara med.
Mat skulle inte vålla något större problem, mitt humör är rätt jämt och jag blir inte speciellt påverkad av att leva på vatten och bröd (kokosnötter), blir nästan inte ens hungrig (speciellt inte på kokosnötter).
Värmen skulle inte heller bli några större svårigheter.
Nej, det som skulle sätta käppar i det berömda hjulet är håret.
Inte det på huvudet utan det andra, det på hakan, det på benen och det på överläppen - jag h a t a r alla dessa oönskade skäggsgtrån.
Fick inte mina personliga saker vara en förstoringsspegel och en pincett skulle jag inte överleva en dag. Här (hair) pratar vi inte några få spridda utan många i klungor som förökar sig i en takt som jag inte trodde var mänskligt möjligt.
Ähh, säger de som känner mig 'jag har då aldrig sett några skäggstrån på dig' - nej, t a c k a t u s a n f ö r d e t, jag är ju där fem gånger per dygn och eliminerar dem, det här är nästan ett heltidsjobb!!!
Och det är INTE kul. Inte på något sätt.
Denna hårmassa har hindrat mig 'el masse' genom åren, har inte kunnat göra ditten eller datten om inte möjlighet till privat vrå och förstoringsspegel och en pincett ingått i arrangemanget.
Vad jag valde för yrke när jag blev 'stor'?
Frisör förstås...

Hårresande
/Carina

Gott Nytt!

Degens ledord: Paltkoma
Ni vet när man 12 timmar efter senast intagen föda fortfarande är så mätt att man blir andfådd av att gå ut med soporna och blotta tanken på mat gör att man blir lätt illamående.
Vi hade en mycket trevlig kväll igår. Mycket trevlig å trivsam.
Snittar, hummer, kött, såser å gratänger, pannacotta, franska ostar och genomgående champagne – fem flaskor på fyra personer varav en (Pelle stackarn) skulle upp och jobba idag 06.30. Efter den väl tilltagna fem rätters menyn infann sig tillståndet paltkoma. En långvarig sådan, för samtliga inblandade.
Förutom att året inleddes som det avslutades i frosseri och dryckeskap plockade Småkronorna hem seger mot Kanada.
Vilken fantastisk inledning – ’nothing can stop us now’.
Loppan ringde från Idre och verkade må som en prins.
Sebban messade från Amsterdam och verkade må bra (av stavningen att döma något mindre prinslik).

Började annars den nya dagen tillika året med intagande av magnecyl.
Hasse och Co åkte hemåt stan och jag gick en hundpromenad.
Rensade ut gammalt genom att åka till pappersåtervinningen med mänger med tidningar och glasåtervinningen med massor av flaskor (mestadel skumpa).
Nu, med Perre på jobbet ensam med vovvan lutar jag mig tillbaka och ska ta en vända i 2011 års upplaga av mina bloggande vänners sidor.

Gott nytt på er
Kram
/Carina