2014 is so much last year - happy new year and welcome 2015

http://www.jibjab.com/view/kJw3rJdRQp-_mG5IeUmg7Q

God Jul alla Jullovers!

Klicka på bilden för lite mer julstämning!

Julehyfs

Tjooff – den vassa armbågen träffar mig mitt i solarplexus.
Jag viker mig och tittar förbluffat på den skrynkliga gamla damen till höger om mig.
'Man ska inte knuffas' snäser hon åt mig.
Själv tappar jag fattningen totalt och säger lätt flämtande ’De var inte jag’ (för det var inte jag).
'Skyll inte ifrån dig', väser damen samtidigt som hon slänger ut sin arm mot magtrakten på mig igen.
Men istället för att bli ursinnigt förbannad känner jag hur ögonen tårfylls och jag säger igen ’Men alltså det var inte jag’ (för det var verkligen inte det).
Ser på den gamla damen, kort och benig, skrynklig som ett russin och kläder som sett sina bästa dagar. Av hennes blick att döma var hon i skick dela ut fler smockor om bara lusten föll på.
Med en tår trillandes ner för kinden skyndar jag mig vidare i  folkvimlet.
Jag valde att inte bli upprörd, bara ledsen – det var liksom en sådan dag.

Julen är här.

Vare sig vi vill det eller inte så är det ett faktum.
Ja - Julen är här.

Själv har jag inte köpt en enda klapp.
Inte en endaste – funderar allvarligt på att hoppa över allt klappande...
He he, trodde ni på den?
Det skulle ju innebära att jag inte heller skulle få några klappar, och det skulle se ut det.
Klart som tusan att vi ska ha lite klappar.
Ingen jul utan paket under granen. Liksom.
Fast jag har ännu inte köpt några klappar å de e alldeles sant det.

Problemet är inte brist på julklappsuppslag utan avsaknad av resurser att inhandla dem.
Första lönen dimper väl sannolikt inte ner förens den 23:e. Halleluja...
Så i gammal sann jultraditionsanda lär jag likt en skållad iller fara fram butik in och butik ut - denna dag före dopparedagen. Å andra sidan går det då att fynda. Faktiskt.
Av erfarenhet vet jag att butikerna brukar vara rätt folktomma och i butikerna börjar man så smått sina reamärkningar.

Har alltid varit en juleälskare av rang.
Märkligt nog är ingen av mina söner det.
Funderar mycket över hur det har blivit så.
Klappar, tomtar och hysteriska julsånger i all ära – men det enda jag egentligen vill och önskar är…
Att vi ska tycka om varandra, krama varandra, hänga med varandra och bry oss om varandra.
Jag önskar att vi ska låta kärleken strömma över dem som vi anser vara förtjänta av den, lite spiller alltid över på dem som vi kanske inte tycker förtjänar den men tänk då att du faktiskt har gjort världen till ett lite bättre ställe...
Ta det lugnt, ta det coolt och med gott samvete få dyka ner i soffan – sova, slappa och njuta.
Det blir jul även utan hemlagade köttbullar, kalla grisfötter och långkokt julskinka.
Jag vill bara att alla ska göra det som känns bra och tänker då inte på de i mina ögon helt idiotiska att åka till varmare breddgrader.

Stäng av alla julgrinchens som envisas med att dissa julen.
Vänd ryggen åt dem som går runt och blir kränkta över all kommersialism.
Jisses, nog har vi ett hjärta stort nog att rymma denna härliga högtid en gång om året.
Håll i, härda ut och boosta med varma leenden.

Stå upp för julen.
Det är den värd.
Den blir ju liksom precis exakt det man gör den till

Såja - då har jag spridit lite julevangelium alá Carro över er.
God Jul till er alla
/Carina
Julspridaren

Traderatankar

Ligger och surfar runt.
Hamnar allt som ofta på Tradera.
Gillar Tradera.
Vet inte om jag är lyckligt lottad som aldrig blivit blåst, lurad eller vilseledd.
Värre är det med Blocket, jag gillar INTE Blocket.
Så bortsett från att en del plagg kanske borde haft statusen välanvänd istället för oanvänd så är jag genom åren nöjd med mina köp.
Har testat att sälja via Facebookgruppen (om någon mot förmodan undrar vad det är jag pratar om så är det självfallet Odd Molly å ingenting annat än Odd Molly) men alltid fallit tillbaka till Tradera.

Men Tradera i all ära.
Det finns en del saker jag har funderingar kring.
Eller rent av stör mig på.
Jag pratar om 'Omdömessidan' och den poäng som varje köpare/säljare får respektive delar ut (i bästa fall) efter avslutad affär.
Jag har förvisso 4,8 av 5 vilket är helt okej – men min undran är vad som krävs för att man skall nå toppen. Bli en superfemma liksom.Inte för att det spelar någon större roll.
Är bara nyfiken...

Om vi börjar med ’Objektbeskrivning’ – kan man göra annat än att beskriva plagget med namn, mått, skick och material? - bara undrar...
Vidare till ’Kommunikation’, jag har alltid till 100% besvarat alla frågor, alla köp och alla sälj med blixtens hastighet (nåja), så varför ligger den stapeln inte på en solklar 5a?
I min värld är det nästan inte tekniskt möjligt att besvara mail snabbare än vad jag gjort. Japp så är det.
’Leveranstid’, har i alla fall av sålda varor skickat dem med vändande post (samma dag) som pengarna kommit på plats – bedömning 4,9 eeeee… vad förväntar sig en köpare mer än att paketet skall skickas omgående - bara undrar...
Slutligen ’Fraktkostnad’, jag använder mig alltid av Posten.
Gillar Posten, den fungerar klockrent, bra pris å snabb leverans.
Med snabb leverans innebär leverans till 99% dagen efter.
I hela landet.
Suverän service.
Tycker jag.

När vi ändå är inne på portopriserna.
Hur tänker ni säljare som drämmer i med fantasisummor för porto
Ett frimärke kostar 7 kronor, två kostar 14 kronor, fyra kostar 28 kronor osv osv.
Men vart i hela friden får säljarna summor som 43:- och 57:- från??? - bara undrar...
Det är helt enkelt sjukt hur vissa tar i – kom igen, hur svårt kan det vara att hämta en portoguide vid närmsta postutlämning, skaffa en hushållsvåg och kom ner på jorden. Tack!
Och som slutord.
Varför envisas vissa med att INTE lämna omdömen???
Jag gör det alltid.
Dessutom ger jag alltid högsta poäng om det inte är så att jag är rent av är missnöjd.
Pust, nu har jag fått ur mig detta också – vad skulle man göra utan bloggen där man kan ösa galla ur vad än som faller på.

I brist på dagsoutfit kommer här några dagens och tillika Traderafynd från svunnen tid.

/Carina
Tänkaren

Host host fredag...

Här ligger jag å kan inget annat.

Däckad, knockad och utslagen.

Sjuk liksom.
Jag som med stolthet har förkunnat att jag är en sjusärdeles frisk människa.

En person som sällan eller aldrig är krasslig.
Någon att lita på när influensatider råder på arbetsplatsen och ett prosit är det vanligaste tilltalet på de kommunala färdmedlen. Jag har använt mig av min goda hälsa som argument vid arbetsintervjuer för en trygg anställning och jag har med glädje och möjligen något naivt förkunnat att jag alltid står vid min post det oavsett väder, vind och fysisk status.
Jag har till och med har stuckit ut hakan och med en dåres envishet hävdat att sjukskrivningar bara är för veklingar.
Jajjemen.
Det är jag det!

Men efter knappa tre veckor på nya jobbet var jag tvungen att vika ner mig.
Alltså jag vek ner mig.
Jag bangade ur, drog täcket över huvudet och satte på mig mitt favoritnattlinne - det där som jag bara har när jag känner mig riktigt eländig.
Och jag skäms.
Egentligen inte för att jag är sjuk utan för att det på något sätt känns som om jag farit med osanning.
Jag skulle ju vara frisk, välmående och med rosiga kinder och öppna armar ta emot mina nya kollegor.
Istället har jag hostat, harklat mig och känt mig illa till mods.
Att ringa och meddela sin frånvaro innebär dock en större ångest än själva sjuktillståndet.
Jag fullständigt tokogillar att sjukskriva mig.

Har tänkt på det där.
Funderat över det jobbiga i att sjukskriva sig.
Har undrat över varför just denna handling innebär en sådan bävan att jag, influensan till trots sitter med i skämskudde framför ansiktet och känner ångesten pumpa i ådrorna.
Svaret kräver ingen djupanalys.
Mentalt blir jag förflyttad till en period i mitt liv då jag med berått mod använde sjukskrivningar som ett enkelt sätt att få någon dag ledig eller två.
Jag använde möjligheten till frånvaro för bakisrekreation, nöjesturer och privata eskapader.
Tänk att detta lättvindiga förhållningssätt till sjukskrivningar runt de tjugo satte sådana djupa spår att jag femtio fyllda fortsatt känner mig som en lögnare när jag är sjuk.
Alltså när jag ÄR sjuk.
Höjer härmed ett varnande finger till alla yngre förmågor som eventuellt har letat sig hit, ’det-du-gör-idag-följer-med-dig-resten-av-livet’ det på ett smått obehagligt sätt.
Man skulle kunna säga att det är helt sjukt – hmpf…

Så nu ligger jag här.
Med sjukskrivningsångest, halsont och hosta.
En rätt oskön kombo.

Perre jobbar i helgen,
trist men okej
Sebban hänger numera i Eskilstuna. Typ
Loppan hänger i stan. Typ

Snörvel å hej
/Carina

Back in business

Jobb ja.

Något av en ovan känsla.
Tacksam men ovan.

Märkligt dock hur snabbt man vänjer sig…

Ny arbetsplats innebär även möten, möten å som grädde på moset lite möten.
I det här fallet skulle jag närvara då en ny helt fantastisk produkt skulle förevisas.
Ett webbverktyg som företaget inte skulle kunna leva utan.
Det med funktioner som skulle väcka passion, lusta och skapa ett begär. 

Vi skulle häpna över dess förträfflighet och höja våra händer i skyn, böna och be om att få möjligheten att använda dess fantastiska funktioner.
Säljarna informerade, skrävlade och bredde på.
Själv sitter jag och försöker verka engagerad i den information som delges.
Som ny på jobbet förväntas man liksom det.

Informationsslidsen byts ut vart efter den entusiastiska säljaren verbalt hyllar produkten.
Den sista sliden kommer upp.

En sida full av punktlistor.
Som den sista raden står att denna tjänst är tillgänglig 24/7.
Jag fnissar inombords.
Bubblar.
Min hjärna går på högvarv.
Jag sitter och filar på den kommentaren – alltså den dräpande kommentaren som ska ta död på denna outtröttlige säljares högfärdighet.
För jösse namn – här står han och stoltserar över ett program och att de är så himla ’up to date’ å så har de inte ens uppdaterad information i presentationen.

Säger bara stor SUCK.

Tiden börjar rinna från mig.
Kommer inte på något riktigt dräpande och smart, får helt enkelt improvisera.
När säljaren med nöjd min nått fram till ’Frågor på det?’ släpper jag min bomb.
’Alltså, antingen ligger ni riktigt efter er tid, menar om tjänsten kom igång den 24/7 – det var liksom i somras host host…, eller så är ni väldigt före er tid om det är så att den inte kommer lanseras förens nästa år – hur tänkte ni här liksom?’

Samtliga i rummet tittar på mig.

Samtliga i rummet ler.
Samtliga i rummet är betydligt yngre än jag.
Den stilande säljaren ler lite extra och säger med ljuv stämma ’Alltså uttrycket 24/7 – eller Twentyfourseven som man också säger betyder att tjänsten finns tillgänglig alla dagar i veckan dygnet runt, året runt’
Fakta är att i samma stund som han vände sitt flin mot mig så visste jag.
Självklart visste jag.
Med rödblossande kinder mumlar jag ett.. ehh jo jag fattar.
Tusan KLART JAG FATTAR – har fattat hela tiden tyckte bara att jag skulle skoja till det lite.

Hmpf…. Jorusåattehhh…

/Carina
Back in business

Feedbackrapport för genomförd test

Japp - då har man i jobbsökarsammanhang fått sin dom.
Kom vidare i en rekrytering men efter att ha utfört nedanstående test tog det stopp.
Griniga typer.
Själv tycker jag nog att jag framstår som en ganska trevlig person, trivsam och cool liksom.

Dina styrkor:
Du är en riktig lagspelare. Du tycker verkligen om att jobba med andra och du tycker att teamarbete är viktigt. 
Därför tar du också hänsyn till andra, och hjälper och stöttar dom när du har möjlighet att göra det.
Du anstränger dig för att bidra till en harmonisk arbetsplats och undviker oenighet och konflikter på jobbet när det är möjligt. Du tycker det är speciellt viktigt att ha harmoniska och vänliga relationer till dina kollegor.
Det är viktigt för dig att andra kan lita på att du utför dina arbetsuppgifter.
Du är lojal och strukturerad i ditt arbetssätt.

Att vara medveten om/att tänka på:
Du gillar inte att ändra dina invanda rutiner (nähä), och du är vanligtvis försiktig med att prova nya arbetsmetoder (oups, shiit pommfritt - you got that right). 
Oftast behöver du lite tid på dig för att anpassa dig till nya omständigheter. Du undersöker noggrant nya arbetssätt innan du beslutar dig för att använda dom (yes, jag är en försiktig general).
Det är inte så viktigt för dig att bli personligt och yrkesmässigt utmanad på ditt jobb (rätt igen, inte karriärstypen precis). Du tycker inte att det är speciellt viktigt att tillägna sig nya kunskaper och färdigheter i jobbet (hmpf, jodå på den punkten håller jag INTE med). Däremot ser du andra möjligheter till personlig utveckling.
Du fokuserar mest på dina nuvarande arbetsuppgifter och du har ett ganska kort tidsperspektiv framåt i tiden. 
Detaljerna är viktiga för dig när du löser en uppgift. Du försöker se konsekvenserna av ditt handlande så långt det är möjligt.

Suck, smått obehagligt hur hyfsat väl saker å ting kan stämma.
Nåväl.I am what I am - and what I am needs no excuses.
/Carina
Den bakåtsträvande...

Your Hippie-name is - ta da...

Melody

Deep down, you're a true Hippie!

You're always a little dreamy and dance to the rhythm of your heart. What others find important in life, does not really bother you because you do what you think is right.

Hmpf... ehh va -  Melody...

Det kanske inte var det mest väntade svaret jag fick då jag gjorde testet om vad mitt hippienamn skulle vara. Men jaaa - ju mer jag smakar på det ju mer känner jag att det kanske skulle funka.

Melody - livet är ju trots allt fullt av olika toner, så varför inte liksom.

Trots allt så bor det en lätt flummig dagdrömmande livsbejakande hippie i min annars så välstädade,välorganiserade och välfyllda kroppshydda.

Happy sunday
/Melody

Här kommer en Spontanansökan!

Shiit - jag gjorde det!
Att jag är arbetssökande är inte direkt någon hemlighet.
Att jag har sökt fler jobb än vad jag trodde var möjlighet är inte heller någon hemlighet Länge har jag gått och klurat på hur jag ska nå igenom alla knappnål och vägspärrar.
Idag bestämde jag mig.
Författade nedanstående rader och skickade ut till hela min adressbok.
Alltså jag menar HELA min adressbok vilket innebär en ansenlig mängd med mailadresser.

Hej!
Jag skriver till dig för att jag söker jobb.
Efter ofantligt många ansökningar till kopiöst många arbetsgivare under en oerhört lång tid kände jag att det var dags att byta taktik.
För att nå igenom  företagens/bemanningsbranschens ansökningsbrus testar jag nu denna smått okonventionella metod – jag väljer att skicka dessa rader till samtliga kontakter i min adressbok.
Jag går helt enkelt  ’all in’!
För min tro och förhoppning är att någon av er där ute kan vara länken till min nästa arbetsplats.

Jag har erfarenhet som/av: 
Teamledare – Projektadministratör – Administratör – Inköp kontorsmaterial – Mötesbokningar – Lokalbokningar – Utbildningsadministratör – Enklare fakturering – Projektledare - Reception – Växel – Radiooperatör – Posthantering – Koordinera/Schemaläggning – Support – Kundtjänst – Kanslist – Registrering – Informatör – Handläggare -  Kickoff/Event - Medlemshantering – Hålla ordning på kontor/möteslokaler  – Mässvärdinna – Konferensvärd  - Arkivering och övrigt inom kontorsservice.

Jag:
- är serviceminded och har god social kompetens
- är engagerad i mitt arbete och har en positiv inställning
- har förmåga att arbeta bra både i grupp och enskilt
- är spontan och självgående
- är lojal och prestigelös
- har god datorvana

Jag har genom åren haft låg sjukfrånvaro, har inga barn som behöver vabbas och kan i princip  börja omgående. Är ingen siffermänniska eller säljare men är i övrigt öppen för förslag och tips - alla svar beaktas.

Skickar gärna mitt CV.

Vänliga hälsningar
/Carina

Du fick det här mailet för att du finns i min adressbok.
Sannolikt har vi därmed någon gång haft någon form av kontakt.
Kanske har du ingen aning om vem jag är och kanske känner vi varandra väl. 
Kanske får du dubbla mail och kanske har du redan kastat dig över ’replay’ knappen och med omedelbar verkan bett mig att radera din mailadress från min adressbok.  
Oavsett  har du läst ändå hit vilket jag på sitt sätt är väldigt glad över.

Nå vad tycks - visst borde jag väl vara helt oumbärlig för vilket företag som helst !

Osanning

Okej.
Inser att jag i gårdagens inlägg sannolikt for med osanning.
Inga stora lögner och ej heller några världsliga saker - men vill ändå ställa saker och ting till sin ordning.
Rätt ska vara rätt liksom.

Avhandlade igår ämnet bloggande.
Påstod att det inlägg som jag skrivit och som dragit flest läsare var det då jag funderade över vad som egentligen försiggick på dessa mytomspunna Odd Mollyträffar.
Vad gjorde man, vad sa man, vad åt man på en riksträff och var dessa samfund att likna vid någon form av ordenssällskap (se gårdagens inlägg med bifogad länk) ?.
Det fanns många frågor i ämnet...
Idag kom jag på att det finns ett ämne som varit hetare, som har engagerat fler bloggare och som fortsätter att dra nya läsare till min sida.
Det inlägg som har varit mest glödhett, mest brännande och mest rykande av dem alla är självklart - utan konkurrens det då jag berättade att jag blivit blåst på Tradera, 'Blåögd, blåst och bedragen'.
Det här inlägget har genererat hotmail (alltså hot-mail inte hotmail, hmpf... blev konstigt där), obehagliga samtal och långa diskussioner.

Tror inte detta med kopior av Odd Molly är lika stort längre men det fanns en tid då kopiorna haglade in över landet och 'vi' Mollytokiga gjorde allt vad som stod i vår makt för att avslöja såväl kopior, plagiat och sådana illvilliga bedragare som försökte (och då och då lyckades) blåsa oss godtrogna Odd Mollyaddicts.
Det var tider det...

Numera känns mycket massproducerat och lite av nerven i märket har suddats ut.
För mycket kläder till för höga priser i en kvalitet som är jämförbar med HM, KappAhl å Lindex. Typ!
/Carina 

Fortsätter att bjuda på några gamla bilder från Odd Mollyprovningar av kläder som aldrig hamnade i min garderob.

Tiden går...kära Mollyvänner...

Alltså fatta.
I snart sex år har jag kört min blogg.
Helt jädra coolt hur länge jag hållit på.

Letade efter ett gammalt inlägg då jag insåg att det i början av nästa år är just sex år sedan som det hela drog igång.
Eller nåja, innan dess har jag som bekant skickat ut mitt Fredagsmail – alltså föregångaren till Fredagsmailsbloggen till en ganska gedigen skara människor. Själva Fredagsmailet har jag terrorisrat släkt, vänner och bekanta – och om sanningen ska fram en å annan obekant med i... tja... det måste nog vara typ snart 15 år vid det här laget.
Som sagt, tusan vad tiden går...

Minns mycket väl att jag från start var väldigt tveksam till det där med att blogga.
Sjukt tveksam.
Tänkte att detta med bloggandet var på utdöende, en fluga som jag hakade på försent att jag skulle framstå som en dinosaurie på rövarstråk och att folk skulle fnissa åt mina tappra försök till att vara underhållande.

Några trogna läsare i all ära men det var först då jag började avhandla Odd Molly som bloggen tog riktig fart.
Dra mig baklänges vilken fart det blev och vilken klädera man klev in i.
Det var dagen, morgondagens, gårdagens, kvällens och kommande kombinationer som avhandlades.
Under en period var det en massproduktion av inläggen, de radades upp på rad och flera inlägg per dag var inte ovanligt.
All vaken tid ägnades åt att följa andra bloggare, springa i butiker och prova nya kollektioner.
Så här i efterhand kan man nästan tycka att beteendet var lätt stört - men kul!
Det inlägg som fortfarande leder listan (enligt min högst ovetenskapliga sammanställning) på flest antal besökare måste nog vara det jag skrev i affekt i min stora besvikelse över att inte blivit medbjuden på den första riktiga ’Odd Molly Riksträffen’ 

Bara att inse fakta, de tunga OM-bloggarna hade talat å jag var i detta nu bara en liten lort i dessa sammanhang.Vilken sorg, vilken bedrövelse, vilken dissning - det var som äppelpaj utan vaniljsås.
Inlägget kan ni läsa här.

Det tog ett tag.
Sen blev jag erkänd.
Eller möjligen ökänd över ironi, märkliga undermeningar och drift med folk å bloggare.
Det tog närmare bestämt flera år innan jag själv tyckte att jag hittade rätt ton.
Ett tag tog jag mig ton mest hela tiden - sen blev jag tonsäker men den senaste tiden har mitt skrivande mest tonats ut.

Gör härmed ett försök att ta mig i nackskinnet.
Nypa till rejält.
Inser att jag helt enkelt inte behöver producera allt perfekt, att lite sådär lagom trivsamt också kan duga.
Får se hur länge den filosofin håller.

/Carina
Bilder från senare träffar med coola Mollyvänner

För tjugofem år sedan...

Han.
Drygt tjugo.
Helikopterplatta till frisyr, uppkavlade ärmar på jackan hål i strumpan.
Singel, delade hus med några polare.
Körde taxi fast mest var det fest, party och spel.
En tuffing som efter en krogvända kom med en rejäl blåtira till vår första date.
Jag.
Närmare trettio.
Gift med en man som alla betraktade som en riktig svärmorsdröm.
Hus, två små söner, stadgad i ett radhusbetonat familjeliv.
Skulle dryga ut mammaledigheten med att jobba extra på taxiväxeln.
Han.
Fascinerande, fantasifull, försiktig, fyndig, fantastisk, fulländad och förbjuden.
Jag.
Förälskad, fnissig, fånig, famlandes, förförd och förlorad.

Tjugofem år senare.
Lika fantastiskt förälskad.
Lika förvillad och förförd
Lika förtjust och förlorad

Se på oss nu - vi står här trots allt och håller om varann fast det blåser kallt.
Jag vet att jag vill kämpa, jag vet att vi kan - så länge vi har varann.

Tack för våra första 25 Pelle
Nu kör vi 50 grymma till
/Carina
Din - nu och för alltid

Tänkte bara....

...meddela att sommaren är underbar, fantasin tryter och jag bommar igen - om än för en kortare tid.















Kommer tillbaka så snart som andan faller på.
Ni som verkligen inte har någon lust att vänta på att min anda ska falla på kan kolla in min Instagram, 'blogging light' liksom.
Ni hittar mig som 'cle1960'.

Sunnyhoney
/Carina

Snart födelsedag

Jag älskar att fylla år!
Jag är helt enkelt barnsligt förtjust i att fylla år.
Det är liksom ingen hejd på det och förtjusningen blir inte mindre med åren.
Jag har absolut och inte ingen förståelse för dessa som lite i förbifarten hävdar att just deras ålder ’är väl ingenting att fira’.
För mig är alla åldrar lika viktiga att fira.
Det är helt enkelt askul att fylla år.
Det är väl inte direkt åren isig som är de roliga utan snarare det faktumet att jag får en alldeles egen dag, En dag där alla runt mig förväntas vara snälla och vänligt inställda – dessa förväntningar kan dock bli lite tokiga eftersom alla runt mig inte alltid har en aning om när jag fyller år och jag  gillar inte att påminna dem.
Där går gränsen.
Näe min födelsedag ska man ha koll på utan påminnelser.
Är det någon som frågar brukar jag svara att jag fyller dagen efter Prinsessan Victoria.
'Och när är det då?' undrar ofta den icke royalistiske.
’Mitt i juli och tillika Frankrikes nationaldag’, blir mitt följdsvar.

Som den ’Grattishunter’ jag är brukar jag denna dag vandra runt i butiker och handla saker som jag inte behöver.
Vid kassan stoppar jag mitt betalkort i kortläsaren men låtsas stå där lätt förvirrad och inte komma ihåg koden.

’Legitimation, tack då’ säger expediten.
’Absolut’ säger jag och hivar upp körkortet.
Nyfiket väntar jag på reaktionen.
Ibland brister personen framför mig ut i ett ’Åhh, grattis’, min dag är räddad och jag ler förläget och säger ett ’Tack så mycket’ med ett stort leende på läpparna.
Nöjt kan jag sedan gå vidare till nästa inköpsställe och upprepa proceduren.

Perre frågade mig vad jag önskade mig detta år.
Behövde inte fundera länge.
'En tur till Odd Mollybutiken och en heldag på Ullared’ sa jag.
’Tänkte väl det’, sa Perre och kände sig nöjd över att livet ibland kan vara så enkelt.

Helgen är slut men semestern är påtagligt närvarande.
Vi kör vår årliga västkusttur.
Vädret var topp tills vi landade i vårt Varberg – regn, kyla och åska.
Nåja man kan inte få allt här i världen.
Sebban hänger denna vecka på Gotland
Och enligt senaste notisen frotterar sig Loppan med galanta damer i storstaden.

/Carina
Snart 54...

Fredag 4 juli

Trots sommar, sol och semester – eller kanske tack vare bristen på sommar, sol, värme men tillika semester så fullkomligt regnar det in nya evinnerliga varianter av kedjebrev.
Jag blir tokig på dem.
Vem skickar dem vidare och framförallt varför?
Är det inte extremt tröttsamt att behöva läsa om allas mer eller mindre påhittade positiva händelser som folk drar till med – ’Åhh, jag lever så himla perfekt liv, jag har det såå bra och jag är såå tacksam’ Yeah right!
Samtidigt drabbas jag av ett dåligt samvete för att den som bjudit in mig inte får den respons som han eller i ärlighetens namn mest hon förväntat alternativt hoppats på.
Jag är helt enkelt usel på sådant som man måste pressa ur sig.
Känner mig som värsta åsnan Ior.
Och för att citera den samma; 'Alla kan inte, somliga vill inte. Så är det bara.'

Jag har utvecklats till någon form av motpol till mig själv.
När jag växte upp var jag en hängiven kedjebrevsmakare - något av 70-talets Kedjebrevsprinsessa.
Jag var helt enkelt galet förtjust i allt som hette kedjebrev.
Jag bombade släkt, vänner, grannar och skolkamrater med dem.
Min veckopeng lades på frimärken och i breven uppmanades man till att snabbt agera ’Om du inte sänder detta vidare till minst 5 personer inom 24 timmar kommer jordens elände drabba dig, du kommer få vårtor på näsan, krokiga fingrar och snorkråkor kommer alltid pryda din överläpp’, inte för att jag trodde på det men det var liksom så det var.

Senare ändrades det till att lägga en peng i varje kuvert, skicka det vidare till en ansenlig skara med ditt namn i botten, inom en snar framtid skulle jag sedan i princip bli mångmiljonär.
Trots att jag godtroget år efter år svarade, kopierade och skickade allt vidare kan jag konstatera att jag ännu inte har blivit rik inte har vårtor på tårna, inte blivit särskilt klok och överläppen pryds mest av oönskat hår.
Inga små feta tomtar har kommit för att skura vårt badrum varje söndag.
John Blund joddlar inga vackra dikter på tyska på kvällen.
Inga söta kameler har invaderat kvarteret.
Jag har inte fått några vårtor och ingen puckel har vuxit ut på min rygg.
Och mina flingpaketet har fortsatt haft en bifogad leksak.
Nåja, det sistnämnda ska väl tas med som en halvsanning – det var trots allt ett tag sedan jag inhandlade några kalaspuffar.
Numera ska man istället skriva om hur lyckad man är.
Vilken fantastisk familj man har, hur bra man bor, vilka fina vänner man har - helt enkelt hur lyckligt lottad man är.
Å här tävlas det rätt rejält.
Å det är precis här jag kliver av.

Idag är det fredag.
Idag är det den 4 juli
Idag är det Perres födelsedag.
Älskade Perke.
Som jag hyllar, hissar OCH vid sällsynta tillfällen dissar denna man.
Har aldrig, ’not so ever’ träffat någon så ödmjuk som han.
Någon så omtänksam som han.
Någon så cool, klok, klurig, tilltalande och i mina ögon vacker som han.
Han är liksom ’simpley the best’
Så är det bara!

Vankas mycket fotboll i helgen
Goes for all...
Kram
/Carina
& Perre

Midsommarafton

Men den där kan du inte ha!
Jo, det kan jag visst – svarade jag trotsigt
Nej det kan du inte.
Perres ton var klar, tydlig och precis.
Men varför inte det? – frågade jag irriterat.
Jo, för att det ser ut som värsta sängkammarbilden, svarade han
Nää, säger jag.
Jag tycker att den är fin.
Den ger mig en mjuk framtoning, precis som jag vill ha det.

I min jakt på jobb kände jag att det var dags att förnya mitt CV.
Sagt och gjort.
Förändrade, förädlade gjorde helt enkelt en redesign där även en ny profilbild stod på programmet - den 6 år gamla bilden började kännas sååå passé.
Jakten på den perfekta bilden började.
Trots mängder av selfies var det svårt att hitta just 'den’ bilden.
Den skulle vara relativt nytagen, okonstlad och så ville jag se snäll ut, snäll och mjuk var viktiga ingredienser. 

Efter en ansenlig stund av letande hittade jag då bilden som jag tyckte funkade.
Lite beskärning, lite hummande å ja lite självrannsakan.
Iakttog bilden av mig själv, jo tusan kände mig till och med riktigt nöjd.
Japp, den fick det bli!

Lade prydligt in den i mitt CV och då jag gärna vill att det ska vara en å samma bild som representerar mig passade jag även på att ladda upp denna som ny profilbild på Facebook.
Behövde inte vänta länge fören lovorden strömmade in och ’gillamarkeringarna’ nådde oanade höjder.
Log och kände att detta var sååå rätt.
Tills jag då visade bilden för Perre.
Han var stenhård i sin dom.

Beslöt mig för att kolla med annan betrodd person.
Åhh jättefin bild, svarade hon.
Just det – visste väl det, tänkte jag och sken upp inombords.
Fast ska du verkligen ha en bild där du är omålade och i en morgonrock?
Shit – jag som var så säker på att den vita kanten skulle tolkas som någon form av sjalkrage på en kofta och att de omakeade ögonen såg ju bara snälla ut.
Och snäll var ju viktigt.
Jädrarns...
Som sista utväg kollar jag med sonen den yngre.
Han brukar i alla fall ha bra smak och i de flesta fall även gott omdöme.
Du e jättefin mamma, svarar han – å jag smälter.
Fast, det är kanske inte så bra med en bild där du har morgonrock på dig.
Hmpf..
Ger upp.

Jakten på den perfekta profilbilden fortsätter.
Får satsa på ett ljuvt leende under Midsommarhelgen.
Den firas för övrigt traditionsenligt här hemma med Brorsan & Co
Sebban firar i goda vänners lag
Det samma gäller för Loppan.

Ha en fantastisk Midsommar
/Carina
& Perre

Fredagsshopping

Med vagnen full av kassar och påsar fyllda med läckerheter, basvaror och sådant som jag inte visste att jag behövde närmade jag mig kassan.

Som rutinerad självscanningskund langar jag fram scanningsapparaturen, lägger snyggt och prydligt upp diverse rabattkuponger och är beredd på att svara ett ’Jajjemen’ när den obligatoriska frågan från kassörskan om ’Har allt gått att scanna?’ kommer.
Men istället för ett glatt leende tittar en smått förvirrad sommarpraktiserande tjej upp, stirrar på kassaterminalen tittar på mig och istället för att ställa kontrollfrågan kommer ett ’Jaha, då var det tydligen dags för avstämning’.
Jag suckar inombords, tackar gudarna för att jag just idag har all tid i världen och säger med ett ansträngt leende ’Okej’.
Och det är här som ångesten börjar.

Sneglar bakom mig och ser hur, i mina ögon hela ICA Maxi stirrar på mig.
Röda varningslampor börjar blinka och folk ställer sig i en ring runt oss.
Det spelar ingen roll hur mycket kassörskan bedyrar att det är slumpen och systemet som avgör vem det är som får en avstämning.

I min värld är jag utvald, iakttagen och påkommen och då menar jag inte på något positivt sätt.
Det känns som om jag från det jag klev in i den stora entrén har haft ögonen på mig, att någon eller till och med några har spionerat och följt alla mina rörelser. Man har noterat alla scannningar och vid något tillfälle fått för sig att jag kan ha missat en å annan vara.
När jag närmar mig kassan står kontrollanterna någonstans i bakgrunden och med dold mikrofon meddelar man kassaledet ’ATTENTION, ATTENTION - Misstänkt snattare på ingång, misstänkt snattare på ingång. Medelålders kvinna, mörk, glasögon i pannan, färgglad hippieväska, drygt 160 lång. Stoppa henne till varje pris. Jag upprepar STOPPA HENNE TILL VARJE PRIS’

Jag ser hur personalen skärper sina sinnen och det är blir plötsligt självklart att det är tack vare denna information som den sommarpraktiserande tjejen framför mig är så nervös.

Alla varor plockas upp på bandet.
Igen.
Allt läses av.
Igen.
Varorna läggs ner i kassarna, denna gång av personalen och inte av mig vilket i sin tur innebär att halva poängen med att självscanna och ha möjligheten att sortera varorna efter eget huvud försvinner. Står där och känner en irritation över att de inte plockar ner sakerna som jag vill.
Grrr, alltså jösses – hur svårt kan det vara???
Det ska vara jämnt fördelat å kylvarorna ska vara för sig å det samma gäller frysvarorna. Suckar tyst.
Men istället för att säga något står jag där, försöker se så normal ut som situationen tillåter men i själva verket skäms jag som en hund.
Inte för att jag gjort något fel.
Inte alls.
Jag vet ju det, med de andra – de som står i publiken vet ju inte det.
Det känns som om all verksamhet runt om mig avstannar och att alla med spänning inväntar det ögonblick då jag ska föras fram till skampålen. Folket står redo att peka finger, fnissa överlägset och slänga iväg ett hånskratt.

När allt är inknappat tittar den unga, med överinseende av en äldre mer rutinerad bakom sig på mig och meddelar att allt stämde.
Åhh, vad bra.

’Tack’, säger jag.
Tänker, ’Tack för vadå liksom?!?’
Hmpf... som om JAG inte redan visste det!!!
Får lust att ställa mig upp på kassabandet, skriva en stor skylt som förkunnar att ’Japp, om någon undrar så var allt okej ÄVEN denna gång’
Får dämpa mig för att inte springa fram till butikens högtalarsystem och säga att ’Nej, jag är ingen snattare – jag är en god och ärlig kund’

Fast mest känner jag att jag aldrig mer vill självscanna och utsätta mig för denna förnedring.

Missade förra veckans uppdatering.
Och då det inte finns något märkvärdigt att berätta om den kommande kör jag istället förra helgens.
Vi var på SPA helg vid Nynäs Havsbad.
El fantastico
Loppan var på Hellström i GBG
Sannolikt ännu mer fantastico
Å Sebban höll ställningarna hemma.
Den kloka ungen
Alles
/Carina

Squeezefriday!

Onsdag 11.07 och sonen den äldre ringer.
’Tjena Morsan, fick en fråga om att haka på en 36-timmars med Silja Rock’
Åhh, vad kul – säger jag, klart du ska hänga med.
I detta skede börjar min hjärna jobba.
Bra där - kanske kan en sån aktivitet kanske leda till den kvinna som min älskade son kan tänkas att leva med resten av livet?
Inte för att det hastar, men nog vore det trevligt med en svärdotter.
Ehh, Silja Rock förresten, det är väl mest för ensamstående tvåbarnsmorsor, frånskilda desperata män, krisande 40+arre och nyseparerade medelålders människor med hybris över rynkor och ensamhet.
Det är väl ingen resa för unga vitala män av ringa ålder?
För mitt inre ser jag hur han blir jagad av dinosaurieliknande överförfriskade damer i alldeles för tajta jeans, tuperade frisyrer och mascara i hela ansiktet.

Iiii, tänker och känner kalla kårar längs ryggraden och försöker febrilt jaga bort mina fördomsfulla åsikter.
Tänker lite till och kommer på att ’Jösses Perre var i själva verket bara en spoling när vi träffades’  och sonen den äldre har faktiskt betydligt fler år på nacken än vad Perre hade och är dessutom en  riktigt klok varelse (vilket iofs Perre också aaalltid har varit), ett riktigt klipp. Faktiskt (vilket goes for both of them).
Så det där med att träffa en ’äldre kvinna’ kanske inte är så farligt.
Har nog ingenting att oroa mig för.
Men som mamma längtar jag febrilt efter lite sinnesro – vilket för övrigt gäller även för sonen den yngre.

’Såg att jag hade dåligt med rena kläder, har  du möjligen tid att tvätta?’
Självklart, säger jag – som sagt, man vill ju trots allt att sonen ska framstå från sin bästa sida.
’Jo, hmpf... det var en sak till - båten går om fyra timmar'.
Nema problema, mamma fixar - å tänker att i värsta fall blir det hårtorken.

’Jo, jag har rätt mycket att göra innan, kan du kanske köra mig till båten?'
Och som den ömma moder jag är så svarar jag självfallet ett rungande ja.

Nu kan jag tänka mig att en å annan rynkar pannan, suckar djupt och låter tankarna vandra till Ulf Malmros film om de två curlade brorsorna i ’Mammas pojkar’.
Funderade lite över mig själv.
Tänker med värme på mina söner.

Kommer fram till följande.

Inte en enda gång i mitt liv har jag tänkt att jag borde spenderat mindre tid med dem och tänkt mer på mig själv.
Tvärtom.
Jag kan fortfarande ha dåligt samvete för alla (nåja, de går i princip att räkna på en hand) gånger som jag av outgrundliga anledningar inte kunnat eller haft möjlighet att ställa upp.
Okej, de är vuxna nu.

Jag vettetusan hur det gick till.
Men en sak är säker, jag kommer alltid finnas där.
I ur å skur, i vått å torrt och i ljus som mörker.

I helgen ska vi på 50-årsparty, tema Rock.
Som gammal hårdrocksentusiast fanns hela utstyrseln hemma i garderoben.
Värre var det för Perre.
Fast, det funkar väl att komma som ’Västkustrockare’ också.
Sebban som nu har tränat i 36 timmar ska med.
Loppan, nja – rock är väl inte direkt hans grej.
På temat passar jag på att citera bröderna i ovan nämnda film

’Mer metal kan det ju knappast bli än en svart Pontiac med eldsflammor’.

’Smala ben är en hörnsten inom hårdrocken’.

’Feta människor som lyssnar på metal gillar ju inte ens musiken’

Keep on rocking
/Carina

På söndag är det morsdag!

Jag tänkte på det där med mammor.
Man är ju en.
Mamma alltså.

Som liten ville jag vara som min mamma.
Mamma var idolen.
Sen kom tonåren och jag ville absolut inte vara som min mamma.
Minns att just det faktumet ställde till vissa problem och undringar hos jämnåriga.
’Men jösses, hur kunde jag känna så, ens tänka så. Jag som hade en sån himlars ung och cool mamma’
Och med 70-talets nya fria värderingar var mamma förstås idolen bland traktens tonåringar.
Och det var nog just precis exakt därför.

Då ville jag ha en ’bullmamma’, en mamma som satte upp tider, var noga med läxor och inte såg ut som den hetaste ’milfen’ (även om just det uttrycket vid denna tidpunkt sannolikt inte var uppfunnet) i plugget.
Åhh vad jag fasade för att bli lik min mamma.

Sen blir man vuxen.
Och mamma.
Ville vara en seriös mamma, någon som lyssnade och ställde kloka relevanta frågor.
Någon som stod upp för mina barn, tog striden med skola, lärare och med olämpliga vänner och kamrater.
Men så...
Sakta smyger sig insikten på att jag agerar precis exakt som min mamma.
Fyllde samtalen med irrelevanta frågor, höll livlösa konversationer igång och höll skenet uppe genom att vara en pratglad, lättsam, modern och sorglös mamma.
Så istället för att djupdyka i skolarbete och yrkesval gjorde jag det jag var bäst på - jag lade mitt krut på kompisskap, skjutsning, hämtning och snygga outfits.
Jag svor och förbannade mig själv.

Sen blir ens små barn vuxna barn.
Märklig känsla eftersom man emellanåt knappt fattat att man är vuxen själv.
Än mer märkligt blir det när man står inför faktumet att man stundom, i vissa avseenden kommer till insikten att man är på väg att bli mamma till ens mamma.

Genom åren har jag febrilt försökt kompensera 'otacksamdotter/nonchalantmamma-samvetet' så gott det nu gått...
Suckar.
Det är fasiken inte lätt.
Inser.
Jag är den jag är.
Med mina fel och brister.
Att jag är den jag är beror på livets omständigheter, ödets lotter och några synnerligen viktiga människor.

Tack till en en fantastisk mamma, två enastående söner, en underbar brorsa och en livsviktig livskamrat i Pelle.
Utan er skulle jag vara en usel mamma och människa.
Så att vara lik sin mamma kanske inte är så dumt ändå.

På söndag är det Morsdag.
Glöm inte det.
I övrigt – lugnt!
Morsan
/Carina

Fredag 16 maj

Jag älskar tystnaden.
Ni vet den där självvalda tystnaden.
Det här var en sådan dag.

Vi satt ute och njöt av ljuset, grönskan och värmen.
Ovanför oss satt en koltrast och sjöng sitt allra vackraste.

Andra fåglar stämde in och man fick en känsla av att befinna sig i Amazonas djungler.

Över sjön flaxade ett par gäss, de tjattrade med varandra som ett gammalt gift par.
Jag fnissade tyst.

Den underbara stunden i all ära - men då vi satt där kom jag på väldigt många väldigt viktiga saker som jag bara måste delge Perre.
Här och nu!
Inte för att livet stod och föll med dem, men när jag kommer på något blir jag lite ostoppbar, orden flödar ur mig och Perre lyssnar, oftast tålmodigt.
Vi avhandlar det ena å det andra, livet, gångna resor, kommande resor jobb och avsaknaden av det samma.

Mitt i en mening stannar Perre upp, blickar mot skyn och ser djup koncentrerad ut.
Först blir jag irriterad.
Stirrar på honom, avvaktar -  böjer huvudet lätt framåt för att påkalla hans uppmärksamhet.
Upprepar min fråga och väntar ännu en stund på ett svar.
Suckar.

Försöker följa hans blick och säger efter en stund, ’Perre’ – ingen reaktion.
Funderar febrilt över vad det kunde vara i vår konversation som framkallade denna totala förändring i sinnesstämningen.
Sitter tyst en stund osäker på hur jag ska gå vidare.

Dröjer något och provar sedan igen, ’Perre – vad är det?’
Utan att flytta blicken säger han nästan viskande, ’Titta där, ser du?’
Försöker se och förstå vad som fångat hans nyfikenhet och mumlar ett ’Mmm’.
'Men ser du inte' säger han, och jag anar både iver och irritation i rösten.
Vill inte förstöra hans entusiasm så mumlar ett något högre ’Mmm, jooo’, fast egentligen har jag ingen aning om vad som försiggår.

Han pekar ivrigt mot himlen, ’Där, där – ser du fågeln, det är våran Fiskgjuse!’

Eftersom jag vet att Fiskgjuse är en av Sveriges största rovfåglar och att de häckar här i Magelungen och att Perre dessutom med åren blivit en stor entusiast anstränger jag mig till det yttersta för att hitta föremålet ovanför oss.

Och där, högt uppe ser jag den, den svävar över oss i cirklar och ser fantastiskt mäktig ut.
Vi sitter där tysta bredvid varandra.

Våra blickar är riktade upp mot den klarblå himmelen - ögonblicket är magiskt.

Plötsligt dyker den rakt ner i sjön, flaxar till och kommer upp med en fisk i näbben.
Perres ansikte brister ut i solsken, han fnissar, jublar och bubblar.

Jag tittar på honom, värms och ler.

Han vänder blicken mot mig och ser ut som ett lyckligt barn på julafton.
Han är tillbaka
Fiskgjusen är här igen.

Ikväll gäller Solstugan
Imorgon grill med Brorsan och co
Sebban, hmm - tusan har glömt.
Loppan pratade om vänner och middag.

Fågelskådarna
/Carina
& Perre

Ciao ciao cara Venerdì!

Jag har gjort det.
Ensam.
Nåja – låt mig korrigera det hela till delvis ensam.
Jädrar i havet.

Kände mig kavat som Kajsa och modig som Pippi
Lite som Ronja Rövardotter när hon på egen hand var ute och upptäckte alla farligheter.
Kände mig världsvan och internationell.
Slängde mig med engelska och italienska glosor och kände mig oerhört vuxen.

Det hela började med att Pelle skulle iväg på sin årliga grushojstur och jag gillar inte att vara själv hemma.
Almanackan var tom.
Och där fanns en flygstol till Rom till ett sjukt bra pris.
Bokade.
Spontanitet i sin vackraste form.
Älskar att vara spontan.
Alltså älskar att vara spontan - inom kontrollerade och ordnade former.
Sa jag att jag älskar att vara spontan?
Alltså gillar spontanitet inom en rimlig och förberedd modell. Menar att spontaniteten måste vara i detalj planerad och organiserad, önskad och överlagd. Tiden måste stämma, huset vara städat, kläderna vara tvättade, blommorna vattnade och grannar måste vara tillgängliga.
Är bara dessa enkla saker ordnade och agendan tom så gillar jag verkligen att vara spontan.
Då kan jag vara hur spontan som helst.
Fast, självklart då... under mycket ordnade former.

Nu vandrade jag fram från Vatikanen på Via Cola di Rienzo mot Piazza del Popolo och sprudlade av glädje.
Studsade fram som en guttaperkaboll.
Log varmt mot alla jag mötte, hälsade glatt ett ’Buongiorno’ och kände mig galet modig.
Jag gick Via del Corso fram till Piazza Venezia.
Jag sträckte på ryggen och kände mig urban och ladylik.Satte nonchalant upp handen för att stoppa bilarna när jag korsade gatorna.
Studerad ruinerna runt Forum Romanun, satt länge vid Colosseum, fikade vid Piazza Navona, lunchade på Campo de Fiori, tog ett glas vin vid Panteon och jag hänfördes av änglabron till Castel Sant' Angelo.

Jag gick vilse och jag kom rätt igen.

Tog en glass vid Spanska trappan och förundrades över folkmängden och människornas fascination av Fontana di Trevi, vandrade utefter Tibern och njöt av folkvimlet runt St: Petersplatsen.

Efter en ansenlig mängd med kindpussar – ’tänk-att-det-är-så-svårt-är-det-höger-vänster-eller-vänster-höger???. Hur-många-gånger-har-jag-inte-varit-en-hårsmån-från-att-’smacka’-till-rätt-på-mun-när-jag-segervisst-fått-för-mig-att-jag-kunde-rutinen!’ var det dags att bege sig hem igen.
Varm i hjärtat och med en stor erfarenhet rikare vill jag i officiella ordalag tacka familjen Nilsson-Bossone för mat och husrum.
Tack Antonio för excellent skjuts ’in till stan’, tack Lorenzo för att jag fick låna ditt rum och din säng och tack Anna för att du lät lillbrorsan husera hos dig när jag kom så 'spontant' på besök. Slutligen, den största kramet och det varmaste tacket till bästa Pia för gott sällskap och goa samtal.
Det här gav mersmak – se upp Familjen Nilsson-Bossone, varnar för stor risk att ni kommer få dras med mig fler tillfällen!

I helgen blir det bubbel och babbel, damer och skumpa alltså
Perre jobbar men skall försöka klämma in ett aktiemöte däremellan, således babbel även där.

Både Sebban och Loppan hävdar att det blir en lugn helg, jorusåattehh...

Grazie mille
Roba
/Carina