Midsommarafton

Men den där kan du inte ha!
Jo, det kan jag visst – svarade jag trotsigt
Nej det kan du inte.
Perres ton var klar, tydlig och precis.
Men varför inte det? – frågade jag irriterat.
Jo, för att det ser ut som värsta sängkammarbilden, svarade han
Nää, säger jag.
Jag tycker att den är fin.
Den ger mig en mjuk framtoning, precis som jag vill ha det.

I min jakt på jobb kände jag att det var dags att förnya mitt CV.
Sagt och gjort.
Förändrade, förädlade gjorde helt enkelt en redesign där även en ny profilbild stod på programmet - den 6 år gamla bilden började kännas sååå passé.
Jakten på den perfekta bilden började.
Trots mängder av selfies var det svårt att hitta just 'den’ bilden.
Den skulle vara relativt nytagen, okonstlad och så ville jag se snäll ut, snäll och mjuk var viktiga ingredienser. 

Efter en ansenlig stund av letande hittade jag då bilden som jag tyckte funkade.
Lite beskärning, lite hummande å ja lite självrannsakan.
Iakttog bilden av mig själv, jo tusan kände mig till och med riktigt nöjd.
Japp, den fick det bli!

Lade prydligt in den i mitt CV och då jag gärna vill att det ska vara en å samma bild som representerar mig passade jag även på att ladda upp denna som ny profilbild på Facebook.
Behövde inte vänta länge fören lovorden strömmade in och ’gillamarkeringarna’ nådde oanade höjder.
Log och kände att detta var sååå rätt.
Tills jag då visade bilden för Perre.
Han var stenhård i sin dom.

Beslöt mig för att kolla med annan betrodd person.
Åhh jättefin bild, svarade hon.
Just det – visste väl det, tänkte jag och sken upp inombords.
Fast ska du verkligen ha en bild där du är omålade och i en morgonrock?
Shit – jag som var så säker på att den vita kanten skulle tolkas som någon form av sjalkrage på en kofta och att de omakeade ögonen såg ju bara snälla ut.
Och snäll var ju viktigt.
Jädrarns...
Som sista utväg kollar jag med sonen den yngre.
Han brukar i alla fall ha bra smak och i de flesta fall även gott omdöme.
Du e jättefin mamma, svarar han – å jag smälter.
Fast, det är kanske inte så bra med en bild där du har morgonrock på dig.
Hmpf..
Ger upp.

Jakten på den perfekta profilbilden fortsätter.
Får satsa på ett ljuvt leende under Midsommarhelgen.
Den firas för övrigt traditionsenligt här hemma med Brorsan & Co
Sebban firar i goda vänners lag
Det samma gäller för Loppan.

Ha en fantastisk Midsommar
/Carina
& Perre

Fredagsshopping

Med vagnen full av kassar och påsar fyllda med läckerheter, basvaror och sådant som jag inte visste att jag behövde närmade jag mig kassan.

Som rutinerad självscanningskund langar jag fram scanningsapparaturen, lägger snyggt och prydligt upp diverse rabattkuponger och är beredd på att svara ett ’Jajjemen’ när den obligatoriska frågan från kassörskan om ’Har allt gått att scanna?’ kommer.
Men istället för ett glatt leende tittar en smått förvirrad sommarpraktiserande tjej upp, stirrar på kassaterminalen tittar på mig och istället för att ställa kontrollfrågan kommer ett ’Jaha, då var det tydligen dags för avstämning’.
Jag suckar inombords, tackar gudarna för att jag just idag har all tid i världen och säger med ett ansträngt leende ’Okej’.
Och det är här som ångesten börjar.

Sneglar bakom mig och ser hur, i mina ögon hela ICA Maxi stirrar på mig.
Röda varningslampor börjar blinka och folk ställer sig i en ring runt oss.
Det spelar ingen roll hur mycket kassörskan bedyrar att det är slumpen och systemet som avgör vem det är som får en avstämning.

I min värld är jag utvald, iakttagen och påkommen och då menar jag inte på något positivt sätt.
Det känns som om jag från det jag klev in i den stora entrén har haft ögonen på mig, att någon eller till och med några har spionerat och följt alla mina rörelser. Man har noterat alla scannningar och vid något tillfälle fått för sig att jag kan ha missat en å annan vara.
När jag närmar mig kassan står kontrollanterna någonstans i bakgrunden och med dold mikrofon meddelar man kassaledet ’ATTENTION, ATTENTION - Misstänkt snattare på ingång, misstänkt snattare på ingång. Medelålders kvinna, mörk, glasögon i pannan, färgglad hippieväska, drygt 160 lång. Stoppa henne till varje pris. Jag upprepar STOPPA HENNE TILL VARJE PRIS’

Jag ser hur personalen skärper sina sinnen och det är blir plötsligt självklart att det är tack vare denna information som den sommarpraktiserande tjejen framför mig är så nervös.

Alla varor plockas upp på bandet.
Igen.
Allt läses av.
Igen.
Varorna läggs ner i kassarna, denna gång av personalen och inte av mig vilket i sin tur innebär att halva poängen med att självscanna och ha möjligheten att sortera varorna efter eget huvud försvinner. Står där och känner en irritation över att de inte plockar ner sakerna som jag vill.
Grrr, alltså jösses – hur svårt kan det vara???
Det ska vara jämnt fördelat å kylvarorna ska vara för sig å det samma gäller frysvarorna. Suckar tyst.
Men istället för att säga något står jag där, försöker se så normal ut som situationen tillåter men i själva verket skäms jag som en hund.
Inte för att jag gjort något fel.
Inte alls.
Jag vet ju det, med de andra – de som står i publiken vet ju inte det.
Det känns som om all verksamhet runt om mig avstannar och att alla med spänning inväntar det ögonblick då jag ska föras fram till skampålen. Folket står redo att peka finger, fnissa överlägset och slänga iväg ett hånskratt.

När allt är inknappat tittar den unga, med överinseende av en äldre mer rutinerad bakom sig på mig och meddelar att allt stämde.
Åhh, vad bra.

’Tack’, säger jag.
Tänker, ’Tack för vadå liksom?!?’
Hmpf... som om JAG inte redan visste det!!!
Får lust att ställa mig upp på kassabandet, skriva en stor skylt som förkunnar att ’Japp, om någon undrar så var allt okej ÄVEN denna gång’
Får dämpa mig för att inte springa fram till butikens högtalarsystem och säga att ’Nej, jag är ingen snattare – jag är en god och ärlig kund’

Fast mest känner jag att jag aldrig mer vill självscanna och utsätta mig för denna förnedring.

Missade förra veckans uppdatering.
Och då det inte finns något märkvärdigt att berätta om den kommande kör jag istället förra helgens.
Vi var på SPA helg vid Nynäs Havsbad.
El fantastico
Loppan var på Hellström i GBG
Sannolikt ännu mer fantastico
Å Sebban höll ställningarna hemma.
Den kloka ungen
Alles
/Carina

Squeezefriday!

Onsdag 11.07 och sonen den äldre ringer.
’Tjena Morsan, fick en fråga om att haka på en 36-timmars med Silja Rock’
Åhh, vad kul – säger jag, klart du ska hänga med.
I detta skede börjar min hjärna jobba.
Bra där - kanske kan en sån aktivitet kanske leda till den kvinna som min älskade son kan tänkas att leva med resten av livet?
Inte för att det hastar, men nog vore det trevligt med en svärdotter.
Ehh, Silja Rock förresten, det är väl mest för ensamstående tvåbarnsmorsor, frånskilda desperata män, krisande 40+arre och nyseparerade medelålders människor med hybris över rynkor och ensamhet.
Det är väl ingen resa för unga vitala män av ringa ålder?
För mitt inre ser jag hur han blir jagad av dinosaurieliknande överförfriskade damer i alldeles för tajta jeans, tuperade frisyrer och mascara i hela ansiktet.

Iiii, tänker och känner kalla kårar längs ryggraden och försöker febrilt jaga bort mina fördomsfulla åsikter.
Tänker lite till och kommer på att ’Jösses Perre var i själva verket bara en spoling när vi träffades’  och sonen den äldre har faktiskt betydligt fler år på nacken än vad Perre hade och är dessutom en  riktigt klok varelse (vilket iofs Perre också aaalltid har varit), ett riktigt klipp. Faktiskt (vilket goes for both of them).
Så det där med att träffa en ’äldre kvinna’ kanske inte är så farligt.
Har nog ingenting att oroa mig för.
Men som mamma längtar jag febrilt efter lite sinnesro – vilket för övrigt gäller även för sonen den yngre.

’Såg att jag hade dåligt med rena kläder, har  du möjligen tid att tvätta?’
Självklart, säger jag – som sagt, man vill ju trots allt att sonen ska framstå från sin bästa sida.
’Jo, hmpf... det var en sak till - båten går om fyra timmar'.
Nema problema, mamma fixar - å tänker att i värsta fall blir det hårtorken.

’Jo, jag har rätt mycket att göra innan, kan du kanske köra mig till båten?'
Och som den ömma moder jag är så svarar jag självfallet ett rungande ja.

Nu kan jag tänka mig att en å annan rynkar pannan, suckar djupt och låter tankarna vandra till Ulf Malmros film om de två curlade brorsorna i ’Mammas pojkar’.
Funderade lite över mig själv.
Tänker med värme på mina söner.

Kommer fram till följande.

Inte en enda gång i mitt liv har jag tänkt att jag borde spenderat mindre tid med dem och tänkt mer på mig själv.
Tvärtom.
Jag kan fortfarande ha dåligt samvete för alla (nåja, de går i princip att räkna på en hand) gånger som jag av outgrundliga anledningar inte kunnat eller haft möjlighet att ställa upp.
Okej, de är vuxna nu.

Jag vettetusan hur det gick till.
Men en sak är säker, jag kommer alltid finnas där.
I ur å skur, i vått å torrt och i ljus som mörker.

I helgen ska vi på 50-årsparty, tema Rock.
Som gammal hårdrocksentusiast fanns hela utstyrseln hemma i garderoben.
Värre var det för Perre.
Fast, det funkar väl att komma som ’Västkustrockare’ också.
Sebban som nu har tränat i 36 timmar ska med.
Loppan, nja – rock är väl inte direkt hans grej.
På temat passar jag på att citera bröderna i ovan nämnda film

’Mer metal kan det ju knappast bli än en svart Pontiac med eldsflammor’.

’Smala ben är en hörnsten inom hårdrocken’.

’Feta människor som lyssnar på metal gillar ju inte ens musiken’

Keep on rocking
/Carina

På söndag är det morsdag!

Jag tänkte på det där med mammor.
Man är ju en.
Mamma alltså.

Som liten ville jag vara som min mamma.
Mamma var idolen.
Sen kom tonåren och jag ville absolut inte vara som min mamma.
Minns att just det faktumet ställde till vissa problem och undringar hos jämnåriga.
’Men jösses, hur kunde jag känna så, ens tänka så. Jag som hade en sån himlars ung och cool mamma’
Och med 70-talets nya fria värderingar var mamma förstås idolen bland traktens tonåringar.
Och det var nog just precis exakt därför.

Då ville jag ha en ’bullmamma’, en mamma som satte upp tider, var noga med läxor och inte såg ut som den hetaste ’milfen’ (även om just det uttrycket vid denna tidpunkt sannolikt inte var uppfunnet) i plugget.
Åhh vad jag fasade för att bli lik min mamma.

Sen blir man vuxen.
Och mamma.
Ville vara en seriös mamma, någon som lyssnade och ställde kloka relevanta frågor.
Någon som stod upp för mina barn, tog striden med skola, lärare och med olämpliga vänner och kamrater.
Men så...
Sakta smyger sig insikten på att jag agerar precis exakt som min mamma.
Fyllde samtalen med irrelevanta frågor, höll livlösa konversationer igång och höll skenet uppe genom att vara en pratglad, lättsam, modern och sorglös mamma.
Så istället för att djupdyka i skolarbete och yrkesval gjorde jag det jag var bäst på - jag lade mitt krut på kompisskap, skjutsning, hämtning och snygga outfits.
Jag svor och förbannade mig själv.

Sen blir ens små barn vuxna barn.
Märklig känsla eftersom man emellanåt knappt fattat att man är vuxen själv.
Än mer märkligt blir det när man står inför faktumet att man stundom, i vissa avseenden kommer till insikten att man är på väg att bli mamma till ens mamma.

Genom åren har jag febrilt försökt kompensera 'otacksamdotter/nonchalantmamma-samvetet' så gott det nu gått...
Suckar.
Det är fasiken inte lätt.
Inser.
Jag är den jag är.
Med mina fel och brister.
Att jag är den jag är beror på livets omständigheter, ödets lotter och några synnerligen viktiga människor.

Tack till en en fantastisk mamma, två enastående söner, en underbar brorsa och en livsviktig livskamrat i Pelle.
Utan er skulle jag vara en usel mamma och människa.
Så att vara lik sin mamma kanske inte är så dumt ändå.

På söndag är det Morsdag.
Glöm inte det.
I övrigt – lugnt!
Morsan
/Carina

Fredag 16 maj

Jag älskar tystnaden.
Ni vet den där självvalda tystnaden.
Det här var en sådan dag.

Vi satt ute och njöt av ljuset, grönskan och värmen.
Ovanför oss satt en koltrast och sjöng sitt allra vackraste.

Andra fåglar stämde in och man fick en känsla av att befinna sig i Amazonas djungler.

Över sjön flaxade ett par gäss, de tjattrade med varandra som ett gammalt gift par.
Jag fnissade tyst.

Den underbara stunden i all ära - men då vi satt där kom jag på väldigt många väldigt viktiga saker som jag bara måste delge Perre.
Här och nu!
Inte för att livet stod och föll med dem, men när jag kommer på något blir jag lite ostoppbar, orden flödar ur mig och Perre lyssnar, oftast tålmodigt.
Vi avhandlar det ena å det andra, livet, gångna resor, kommande resor jobb och avsaknaden av det samma.

Mitt i en mening stannar Perre upp, blickar mot skyn och ser djup koncentrerad ut.
Först blir jag irriterad.
Stirrar på honom, avvaktar -  böjer huvudet lätt framåt för att påkalla hans uppmärksamhet.
Upprepar min fråga och väntar ännu en stund på ett svar.
Suckar.

Försöker följa hans blick och säger efter en stund, ’Perre’ – ingen reaktion.
Funderar febrilt över vad det kunde vara i vår konversation som framkallade denna totala förändring i sinnesstämningen.
Sitter tyst en stund osäker på hur jag ska gå vidare.

Dröjer något och provar sedan igen, ’Perre – vad är det?’
Utan att flytta blicken säger han nästan viskande, ’Titta där, ser du?’
Försöker se och förstå vad som fångat hans nyfikenhet och mumlar ett ’Mmm’.
'Men ser du inte' säger han, och jag anar både iver och irritation i rösten.
Vill inte förstöra hans entusiasm så mumlar ett något högre ’Mmm, jooo’, fast egentligen har jag ingen aning om vad som försiggår.

Han pekar ivrigt mot himlen, ’Där, där – ser du fågeln, det är våran Fiskgjuse!’

Eftersom jag vet att Fiskgjuse är en av Sveriges största rovfåglar och att de häckar här i Magelungen och att Perre dessutom med åren blivit en stor entusiast anstränger jag mig till det yttersta för att hitta föremålet ovanför oss.

Och där, högt uppe ser jag den, den svävar över oss i cirklar och ser fantastiskt mäktig ut.
Vi sitter där tysta bredvid varandra.

Våra blickar är riktade upp mot den klarblå himmelen - ögonblicket är magiskt.

Plötsligt dyker den rakt ner i sjön, flaxar till och kommer upp med en fisk i näbben.
Perres ansikte brister ut i solsken, han fnissar, jublar och bubblar.

Jag tittar på honom, värms och ler.

Han vänder blicken mot mig och ser ut som ett lyckligt barn på julafton.
Han är tillbaka
Fiskgjusen är här igen.

Ikväll gäller Solstugan
Imorgon grill med Brorsan och co
Sebban, hmm - tusan har glömt.
Loppan pratade om vänner och middag.

Fågelskådarna
/Carina
& Perre

Ciao ciao cara Venerdì!

Jag har gjort det.
Ensam.
Nåja – låt mig korrigera det hela till delvis ensam.
Jädrar i havet.

Kände mig kavat som Kajsa och modig som Pippi
Lite som Ronja Rövardotter när hon på egen hand var ute och upptäckte alla farligheter.
Kände mig världsvan och internationell.
Slängde mig med engelska och italienska glosor och kände mig oerhört vuxen.

Det hela började med att Pelle skulle iväg på sin årliga grushojstur och jag gillar inte att vara själv hemma.
Almanackan var tom.
Och där fanns en flygstol till Rom till ett sjukt bra pris.
Bokade.
Spontanitet i sin vackraste form.
Älskar att vara spontan.
Alltså älskar att vara spontan - inom kontrollerade och ordnade former.
Sa jag att jag älskar att vara spontan?
Alltså gillar spontanitet inom en rimlig och förberedd modell. Menar att spontaniteten måste vara i detalj planerad och organiserad, önskad och överlagd. Tiden måste stämma, huset vara städat, kläderna vara tvättade, blommorna vattnade och grannar måste vara tillgängliga.
Är bara dessa enkla saker ordnade och agendan tom så gillar jag verkligen att vara spontan.
Då kan jag vara hur spontan som helst.
Fast, självklart då... under mycket ordnade former.

Nu vandrade jag fram från Vatikanen på Via Cola di Rienzo mot Piazza del Popolo och sprudlade av glädje.
Studsade fram som en guttaperkaboll.
Log varmt mot alla jag mötte, hälsade glatt ett ’Buongiorno’ och kände mig galet modig.
Jag gick Via del Corso fram till Piazza Venezia.
Jag sträckte på ryggen och kände mig urban och ladylik.Satte nonchalant upp handen för att stoppa bilarna när jag korsade gatorna.
Studerad ruinerna runt Forum Romanun, satt länge vid Colosseum, fikade vid Piazza Navona, lunchade på Campo de Fiori, tog ett glas vin vid Panteon och jag hänfördes av änglabron till Castel Sant' Angelo.

Jag gick vilse och jag kom rätt igen.

Tog en glass vid Spanska trappan och förundrades över folkmängden och människornas fascination av Fontana di Trevi, vandrade utefter Tibern och njöt av folkvimlet runt St: Petersplatsen.

Efter en ansenlig mängd med kindpussar – ’tänk-att-det-är-så-svårt-är-det-höger-vänster-eller-vänster-höger???. Hur-många-gånger-har-jag-inte-varit-en-hårsmån-från-att-’smacka’-till-rätt-på-mun-när-jag-segervisst-fått-för-mig-att-jag-kunde-rutinen!’ var det dags att bege sig hem igen.
Varm i hjärtat och med en stor erfarenhet rikare vill jag i officiella ordalag tacka familjen Nilsson-Bossone för mat och husrum.
Tack Antonio för excellent skjuts ’in till stan’, tack Lorenzo för att jag fick låna ditt rum och din säng och tack Anna för att du lät lillbrorsan husera hos dig när jag kom så 'spontant' på besök. Slutligen, den största kramet och det varmaste tacket till bästa Pia för gott sällskap och goa samtal.
Det här gav mersmak – se upp Familjen Nilsson-Bossone, varnar för stor risk att ni kommer få dras med mig fler tillfällen!

I helgen blir det bubbel och babbel, damer och skumpa alltså
Perre jobbar men skall försöka klämma in ett aktiemöte däremellan, således babbel även där.

Både Sebban och Loppan hävdar att det blir en lugn helg, jorusåattehh...

Grazie mille
Roba
/Carina

Ännu mera fredag

Historien upprepar sig. 
Tur och retur Arbetsförmedlingen. 
Igen liksom. 

Så där satt jag. 
På Arbetsförmedlingen och väntade snällt. 
I en salig röra av andra lika arbetssökande människor som jag blandades språk, klädstilar, uttryck, åldrar, socialgrupper och kön. 
Kikade mig runt och blev som vanligt förundrad över att jag inte kände någon samhörighet med ’de där andra’. 
Trots mina genom åren förhållandevis frekventa besök hör jag liksom inte hemma här. 
Inte alls. 
Nu vet jag i och för sig inte vad för fler kriterier som i min värld ska behövas mer än att vara just utan arbete för att klassas som arbetssökande och ha befogenheten att vara här. 
Med mobilen i högsta hugg, allt för att se så ’busy’ ut som möjligt slängde jag diskreta blickar runt mig och så fort någon tittade tillbaka var jag på vippen att säga – ’Alltså, jag är bara tillfälligt här’ 
Yeahh right!
I takt med lång väntan ökade min förbittring.
En och en halv timme senare ropade en stillsam och vänligt sinnad handläggaren upp mig. Följer med till anvisad plats och sätter mig ner på stolen. Duns - i vanlig ordning rullar stolen iväg (stolarna på Arbetsförmedlingen i Farsta har av någon outgrundlig anledning utomordentligt väloljade hjul så i kombination med hyfsad tyngd i baken rullar man med lätthet iväg en ansenlig sträcka – baklänges. Därefter får man med en alltid lika generad min hasa sig tillbaka). 
Legitimation visas och de vanliga frågorna ställs. 
Jag förklarade läget. 
Mannen framför mig ler tjänstvilligt och lyssnar intresserat på vad jag hade att säga. 
Efter en stund meddelade han på en så pass påfallande knagglig svenska att jag starkt undrade hur han fått jobbet ’Det här ska nog gå bra frun, du verkar vara ju vara en sån verbal, glad och duktig person’ 
Hmpf... jorusåtatt. 
Det var just det. 
Det verkar inte hjälpa hur jädra verbal och duktig jag än är.
Ingen vill ha mig!
Han tittar försjunken in i bildskärmen. 
Knapprar lite på datorn och sätter sedan sitt finger som linjal på skärmen och på den text som han avsåg att kopiera (nix, det var ingen pekskärm och ctrl+c verkade inte ingå i hans kunskap) med andra handen kör han sedan pekfingervalsen medan han högt läste vad som skulle skrivas. Därefter ursäktar han sig artigt och gick iväg till skrivaren.
Han kom nöjd tillbaka med följande jobbförslag.
Ett som läkemedelsadministratör i Södertälje ett där huvudkravet var att man kunde tyska ett som butikskontrollant och ett på en internsupport för it.
Konstaterade att han:
1) Inte hade lyssnat alternativ inte förstått vad jag hade för kunskaper och vad jag jobbat med
2) Missat att jag inte talar tyska
3) Inte fattat att jag bara för att jag en gång jobbat på ett it-företag nödvändigtvis var någon form av it-expert (självklart då beroende på vem/vad man jämför med...).
Kände mig plågsamt negativ när jag på ett så diplomatiskt sätt som möjligt avvisade hans förslag. 
Visste instinktivt att jag även denna gång måste lita till mina egna kontakter, surfande på jobbsajter, sökande i tidningar och matchningsmail. 
Å det har ju gått väääldigt bra hitintills. NOT!!! 
Nåja, jorden är rund och allt han hända – eller om det var bollen ?!? 

Oavsett så väntar nu helg. Tycker om helg.
Pelle är iväg på sin vårliga grustur, om det tycker jag INTE.
Fast mest är det 'ensamenhemmadelen' som jag inte gillar. Hoj får han köra så mycket som han orkar (nåja, det finns möjligen en viss begränsning även där)!
Sebban ska enligt den säkra källan Facebook på kryssning.
Loppan svarar inte i telefon så har inte den blekaste koll på den ynglingen. 

Host, snörvel och elände
/Carina

Fredag. Igen!

’Hej Carina! 
Tyvärr måste vi meddela att vi i vår rekrytering av handläggare har valt att gå vidare och skriva avtal med annan sökande. 
Även om det inte räckte ända fram denna gång fick vi mycket gott intryck av dig och vi önskar dig lycka till i fortsatt jobbsökande.’
Precis så stod det i mailet jag fick här om dagen. 
Smack on the face. 
Jag kraschade.
Tre intervjuer och tre telefonsamtal som genererade mängder av förhoppning. 
Egenskapade förväntningar som trots ihärdiga mentala försök om att mana till lugn ändå lyckades ta plats, slå rot och bosätta sig i mitt medvetna.
I väntan på besked har min optimism om att vara en av de slutligt utvalda ökat, minskat och eskalerat. Minskat igen för att slutligen bli någon slags verklighet.
I min fantasi skrattar jag, går på AW med goda kollegor, har ett eget skrivbord och färgglada postitlappar prydligt sorterade ett vackert pennställ och få lön den 25e i varje månad.
I min fantasi var allt möjligt...

Det är så typiskt mig. 
Hade hunnit planera klädsel för första dagen, funderat på hur jag ska ta mig till jobbet undrat över hur mina nya arbetskamrater kommer att vara. 
Tänkt att jag ska vara noga med att lära mig deras namn, arbetssätt och notera allt av vikt som sägs.
Genom några korta radera kändes min framtid helt plötsligt decimerad och omintetgjord. Jag gråter och känner mig eländig och värdelös. 
Skit – skit – skit... 

Står här igen. 
På de utkastades sida. 
Känner folks blickar och tänker att det nu hyschas, fnissas och undras.
’Vaa, fick hon inte det där jobbet heller?’ 
’Vad är de för fel på henne?’ 
'Alltså något måste det ju ändå vara, de verkar ju jääättekonstigt att hon aldrig får något jobb’ 
’Ja, hon verkar faktiskt lite märklig!’ 

Trodde verkligen att det var min tur nu. 
Var redo och förberedd på att nästa gång någon frågade mig vad jag jobbade med skulle jag ha ett svar.
Började känna en stolthet.
Ordet arbetslös skulle raderas från min vokabulär. 
Ni vet inte hur trött jag är på att vara just arbetslös. 
Å nej, att kalla det arbetssökande känns inte bättre. 
Jag är trött. 
Jag vill inte längre. 

Brukar avhålla mig från att skriva i affekt. 
Det blir lätt för personligt, för privat. 
Den här gången fick det bli så.

Helgen då
Loppan pratade om konsert
Sebban pratade om kalas
Perke pratade om garage- och meck.
Jag tänker sol

Ha det gott
/Carina

Långfredagsinlägg

’Vad gjorde dig upprörd senast?’, undrar personen framför mig.
Jag lägger pannan i djupa veck och funderar ihärdigt.
Näe, kommer faktiskt inte på något.
'Okej', säger personen.
'Vad gör dig engagerad då?'
Lägger åter pannan i djupa vecka och funderar igen.
Svaret som jag kläcker ur mig är ’Facebook’.
Säger det högt och tydligt och blir i stort sett lika förvånad över svaret som personen framför mig.
'Hur då?', säger mannen.
Ja, vad menade jag egentligen???
Ja ehh jo alltså...
Å sen börjades det.

’Facebook måste vara jordens största bekräftelsebehovsplats.
Det är helt stört hur folk slänger ur sig, häver ur sig och spyr ur sig saker.
Vad är det som gör att för övrigt normala människor blir till egotrippade individer med extrema behov av att få sina tankar, känslor och göromål blottade och bekräftade.
Vad är det som gör att man måste delge alla sina träningsresultat,  visa middagstallrikar, resor eller varenda liten jäkla utflykt man företar sig?
Jag mår dåligt av att se hur vuxna människor söker medhåll i typ allt.
’Passar jag i ditten, datten eller frisyren?’.
’Ska jag behålla denna klänning, byxorna eller för all del karl eller bil?’
’Visst är just mitt barn den vackraste på jorden, den smartaste i universum å visst är min partner den snyggaste och håll med om att mitt barnbarn är sötast och hunden den charmigaste’.
Tror man att ett ärligt svar är att förvänta av dessa hundratals människor som av outgrundliga anledningar har hamnat på sin vänlista.
Det är helt sjukt, vart är vi på väg någonstans?
Vad gjorde mänskligheten innan Facebook liksom?’

Orden orerades i överljudshastighet och ingen kunde betvivla mitt engagemang.
Jag är så pass uppe i varv att jag inte gör någon notering om att hämta andan.

Å just det!
Mitt i en reflexion kom jag på när jag blev upprörd senast också.
'Mmm', säger personen framför mig.

’Jo, förra helgen var det visning på ett grannhus.
När jag kommer hem har ’någon’ ställt sig på mig parkeringsplats.
Fattaru, på MIN plats.
Först parkerar jag in den jäkeln så han inte kunde köra ut, dock insåg jag ganska snabbt att det innebar att jag heller inte kom ut så var tvungen att flytta bilen.
Fortsatt lika upprörd stövlar jag in på tomten till visningshuset och var på vippen att höja stämman och ropa ut att ’Någon jubelidiot har ställt sig på MIN parkering’.
I kön för att komma in (de var galet mycket folk) började jag känna mig fånig, dock fortfarande ilsken.
Istället går jag hem och rotar fram ett block, river ut ett papper och skriver med stora bokstäver ’OBS! PRIVAT PARKERING’.

På med dojjorna igen och går med bestämda steg mot parkeringen.
Då kommer Perre.
’Har du sett att man parkerat på MIN plats’, säger jag irriterat.
Jo, såg det – säger han.
Ska minsann sätta den här på bilen, säger jag och visar stolt upp min lapp.
’Men jössses’, säger Perre – nu med ett leende.
’Låt dom stå, det är bara en timme det handlar om å det är ju knökfullt på gatan
De åker snart och då kan du parkera på din plats igen.’
Jag muttar.
Å muttrar lite till.
Lugnet börjar ta överhand.
River lappen och går hem.
Så här i efterhand sträcker jag på ryggen och meddelar stolt att det var en klokt beslut.
Hade kanske inte varit en helt lyckad debut inför nya eventuella grannar.’

Ja, det var liksom det – avslutar jag.
Mannen tittar på mig.
Inser att jag åter pratat liiite för mycket.
Vi tar i hand och han meddelar – ring inte oss, vi ringer dig.
Jorusåattehhh...

Idag blir det traditionellt påskfirande här hemma.
Sönerna kommer - jabba!!!

Glad Påsk på er alla!
Påskkärringen
/Carina

Hörde att det var Fredagsmailsdags!

Då sitter man där. Igen.
I tystnaden.
Den enorma dunkande, massiva, bullrande och påträngande tystnaden.
Jag hatar den - hatar varenda sekund av denna tystnad.

Är på en arbetsintervju, den andra i ordningen för just denna tjänst.
Ett jobb som jag väldigt gärna vill ha, som jag skulle passa för är lämpad för och som jag vet att att jag skulle utföra på ett fantastiskt sätt.
Personen framför mig hummar och slår med pennan mot anteckningsblocket. Smackar och liksom suger på mitt svar.
I takt med väggklockans tickande känner jag hur paniken börjar krypa fram.
Jag funderar febrilt över vad jag just sa.
Och istället för att lugnt och stilla analysera mitt svar och invänta nästa drag från personen framför mig så börjar pladdra.
Ett nervöst tjatter som handlar om allt å inget.
Orden flödar ur mig och jag berättar ivrigt om saker som aldrig har kommit upp på bordet, om semestrar och husliv om söner och hundliv.
Mannen framför mig säger inget men nickar ändå instämmande då jag söker medhåll.
Mitt i en mening kommer ordet ’härskarteknik’ upp.
Jag inser att jag gör typ alla fel som man kan göra.
Har åter trampat i intervjufällan.
Sitter just hårt klistrad i ’Komplimangmetoden’
En vänlig men lömsk teknik som syftar till att man ska få någon att göra något utöver det förväntade. Tex. att utföraren medvetet avvaktar med att tala för att se hur mottagaren reagerar.
Å som jag reagerar.
Det blir tyst igen.
Denna öronbedövande tystnad.
Är den för att testa min stresstålighet eller är den bara där ändå?
Sitter jag här och överdriver och hur lång tid har det egentligen gått?

Känner mig desperat och kan höra hur min inre röst förtvivlat ropar ’Välj mig – Välj mig – Välj mig’.
Blir inte vald.
Blir tagen i handen och får med mig informationen om att de ska höra av sig.
Snart.
Ständigt kastas jag mellan hopp och förvivlan.
Andas djupt, ler och säger att jag verkligen, VERKLIGEN ser fram emot att höra av dem.

Ge er nu alla skeptiska och tvivlande rekryterare, HR-ansvariga och personalchefer.
Fattar ni inte, jag är ett kap.
Ett förvärv som kommer vara värd varenda krona och som kommer jobba som en iller.
Basta!

Helg å jag och Perke ska på middag till gammal kollega.
Förväntar mig en middag i Guide Michelinklass.
Japp, ni hörde!
Dessutom blir det 'paybacktime' för Sebban, har anlitat honom till att hämta oss i urskogen någon gång mellan midnatt och nollfyra...
Loppan ska nog mest hänga med folk.
Han är grym på just det.

Måsågott
/Carina

De kan inte hjälpas, de e fredag!

Jag älskar att hjälpa folk till rätta.

En av mina favoritsysselsättningar är att sträcka ut min hand till förvirrade turister i vår vackra stad.

Att få möjlighet att hjälpa andra och känna att jag har tillfört något värdefullt oavsett hjälpens omfattning.

Jag vill att man lämnar 'Nordens Venedig' med ett varmt minne av hjälpsamma människor.
Det är lite av mitt kall.
Här om veckan när solen sken och Stockholm visade sig från sin bästa sida tog jag mig en rejäl promenad från Norrtull till söders höjder.
Vid Slussen på Peder Myndes backe, strax innan man når Götgatsbacken blir jag stoppad av två damer.
Lite osäker på ursprunget men misstänker Tyskland.

Strax innan detta möte hade jag stått och tjyvlyssnat på ett annat gäng som med kartor och broschyrer följde i Lisbeth Salanders spår.
Till mitt försvar kan jag alltså redan nu säga att jag tankemässigt var inne i Stieg Larssons värld.
De två damerna frågade i alla fall på en engelska med stark tysk brytning efter Bellamansgatan.
Eftersom jag har tvärkoll på Bellmansgatan log jag glatt (kände mig nästan lite stolt att i folkvimlet vara den utvalda, den person som man valde att fråga), och förklarade väldigt precist och exakt hur de skulle gå.
’Upp för backen - ta till vänster – gå Götgatan fram och ta Svartensgatan vänster – följ den gatan uppåt – gå förbi Mosebacke Torg på vänster sida – sen korsar ni Bellamansgatan’
De båda damerna var nöjda, jag var nöjd och solen fortsatte att skina på våra vinterfrusna själar.
Vi skildes åt med varma leenden.
Går några hundra meter.
Tvärstannar i steget så att mannen bakom mig muttrar något ohörbart om att man minsann måste visa hänsyn.
JÄDRAR I HAVET!!!
Iiiii, jag beskrev ju vägen till Fiskargatan, Lisbets Salanders hemadress – inte Bellamansgatan, den ligger ju på andra sidan Hornsgatan.
Yeahh, right – bra där Carro.
Skämdes som en hund.

Det här måste kompenseras.
Framme vid Medborgarplatsen ser jag hur en ung kvinna överlämnar sin mobilkamera till en ung herre, det i syfte (som jag uppfattar det) att föreviga henne i stadsbild.
Åhh som jag tycker det är trist med en massa bilder en å en – man vill ju ha ’tillsammansbilder’.
Men hopp om att kompensera tidigare misstag och göra en god gärning frågar jag på min egenhanda komponerade engelska ’Do you want me to take a picture of you to together?
Han tittar på mig å säger ’Ehhh…’
Hon tittar på mig och fnissar förläget.
Jag – som var helt säker på att jag hört dem tala engelska innan vet nu inte vad jag ska säga.
Så säger, ’Yes together, you know!’
Han tittar på mig med höjda ögonbryn och ett snett leende - säger (på klockren svenska), ’Alltså hon bad mig fotografera henne, vi känner inte varann’

Okej, säger jag, å känner hur kinderna blossar - vänder på klacken, går in i barnvagn, snubblar, ursäktar mig - går vidare.
I ryggen känner jag hela Medborgarplatsens blickar.
Så var det med den hjälpsamheten...

I helgen ska svägerska firas
Secket i Farstahallen ska intas
och sönerna ska roa sig...
God och glad helg
/Carina

Dörrar...

Men hur jädra svårt kan det vara?!?
Jag blir galen.
Tokirriterad.

Funderar allvarligt på att sätta upp stora informerande lappar där jag läser lusen av i princip samtliga medarbetare på denna statliga myndighet – för hur svårt kan det vara liksom !?!
Pratar om att öppna en dörr – inte att förväxla med att öppna dörrar eller för all del ’slå in öppna dörrar’, även om liknelsen inte ligger långt borta.

Sitter placerad så att jag har mycket nära till den glasdörr som måste passeras för att komma in på ’mitt’ våningsplan.
En enda ynka dörr.
En klassisk kontorsdörr som öppnas med kort och kod.

Alla som har ’kort å kod’ till jobbet vet vad jag talar om.
Man lägger kortet mot en kortläsare, inväntar det magiska klicket, tar tag i handtaget, drar i dörren (alternativ trycker på dörren helt beroende på vilket håll den går åt), passerar och så är det klart.
Inga märkligheter liksom.
Utom då på denna arbetsplats.

Brukar komma bland de första på morgonen.
Lägger passerkortet mot kortläsaren, trycker min kod och går in – behöver jag nämna att jag i 100% av alla mina in/utpasseringar har lyckats.
Med detta konstaterande kan jag meddela att jag tillhör en liten exklusiv skara - 'Vi som fattar dörrengruppen'.
Från arla morgon till sen eftermiddag får jag lyssna till ljudet av folket som krigar med denna dörr.
De drar, de sliter, de rycker och de går rent fysiskt loss på dörren - ibland så brutalt att det känns som om hela byggnaden ska rasa samman.
Dagligen möts denna sköra ömkansvärda dörr av glåpord, spott å spe och sparkar – allt för att denna okunniga folkmassa inte har lärt sig att förstå vikten av att invänta ’klicket’.

Det ljuvliga klicket.

Här om dagen fick jag nog!
Två hysteriska fruntimmer stod och slet i dörren från två olika håll – båda lika övertygade om att rycker man bara tillräckligt hårt och intensivt kommer säkert dörren ge sig och liksom Pandoras ask öppna sig och hoppet är ju det sista som sviker.
Jag reste mig så häftigt upp så stolen flög bakåt och utbrast högt och tydligt ’Men hur jäkla svårt kan det vara???’
Gick med raska steg fram till dörren – stirrade stint på kvinnan som hysteriskt stod och slet i dörren, gjorde tydliga tecken till den andra kvinnan som stod på andra sidan dörren om att vänta. Tog resolut passerkortet från damen framför mig, lade det varsamt på kortläsaren – inväntade det magiska klicket.
Tryckte upp dörren, lämnade tillbaka passerkortet - sa ’Varsågoda’ med tillägget att var sak har sin tid, just denna inpassering kräver 1,5 sekunders väntan innan den är redo. Okej?
Den ena damen blev knäpptyst medan den andra började med en lång harang med okvädinsord om att det faktiskt var just denna dörr det var fel på.

Jag sa ingenting.

Gick tillbaka till min plats.

Insåg att det för vissa inte spelar någon roll hur noga eller tydligt man förklarar saker, det klickar liksom inte ändå.

Kände ändå en slags glädje över att tillhöra  'Vi som fattar dörrengruppen' - det bara måste ju betyda att jag är liiite smartare än övriga host host...

Ännu en helg väntar med nollkoll på sönerna.
Dock tokkoll på Perke
Värre med mig själv...
/Carina

De där med tunnelbana

Jag jobbar alltså finns jag!
Typ.
Sen ett tag tillbaka tillbringar jag dagarna på en större statlig myndighet.
Inget fast å inget speciellt långvarigt, dock en inkomst.
Å sånt gillar jag.

Att jobba betyder också att man rent fysiskt måste ta sig till och från sin arbetsplats.

I den förlängningen innebär det att jag måste åka tunnelbana. Jag gillar inte tunnelbanan.
Den skramlar och gungar i en obestämd obehaglig takt. 

Den består av märkliga människor med märkliga vanor och märkliga dofter.
Folk pratar högt, med sig själv och med andra.
Det är trångt, det är flåsningar i nacken och dåliga andedräkter som flämtas rätt i mitt oskyddade ansikte.
Dessutom är det kallt!
Gaaahhh…
Sa jag att jag inte gillar tunnelbanan ?

Här om dagen slog sig två tjejer ner på sätena framför mig.
Åldern något obestämd men tippar på runt 18, således tillräckligt gamla för att hänga på stan men nog så unga för att inte tas på allvar.

Klackarna var för höga för deras eget bästa, håret var plattat intill perfektion och ögonen målade i lite för många nyanser för den rådande tiden på dygnet. I knät hade de väskor stora som medeltida koffertar med mönster från kända modehus. Det lös kopior om hela stassen lång väg.
Seriöst - tror någon på allvar att man kommer undan med dessa makalöst smaklösa kopieväskorna?!?
Lite fnissigt började de diskutera den kommande helgen å den gångna - de på en klassisk 'Rinkebysvenska'.

’Hörde du vad som hände i lördags?’
’Nej, vadå!’
’Vaa, har du inte hört?’
’Nej, vadååååå!’
’Men skojar du, har du verkligen inte hört?’
’Neeej, absolut inte’
’Men guuuu, det var ju helt sjukt’
’Men vad hände?’

’Så du vet alltså inte?’
’Neeeej’
’Alltså, du skulle varit med’
’Men, jag kunde ju inte’
’Nej, jag vet – men det var verkligen helt jävla sjuuuukt, du skulle verkligen varit med’
’Men kom igen, vad hände?’
’Alltså, det var så sjukt jäkla galet’ 
’Men säg då’
’Alltså jag vet inte om jag får säga’
’Men e du bäng, jag skvallrar inte, säg nuuuu’
’Men då kanske de lackar på mig’
’Looovar att inte säga nå´t’
Ja, lite i den stilen höll det på – station efter station efter station…
När vi nästan nått Gullmarsplan och de unga två fortsatt satt och dividerade om hur de skulle tacklas med det faktumet att den ena visste något som den andra inte visste men gärna ville veta, förutsatt att den första ville berätta utan att känna sig som en skvallerbytta (allt detta i en extremt jobbig tjejig falsetton) fick en medpassagerare nog.
Mannen vänder sig om och i en fräsig ton väser han ur sig, ’Men för i helvete, säg nu vad det är - vi LOVAR att inte skvallra!!!’
Tjejerna tystnade, stirrade på varandra – tittade runt sig, det som om det var först nu de insåg att det fanns publik.
De reste sig, tog varandra under armen och muttrade något om ’jävla gubbe’ och klev av.
Damen bredvid, vände sig mot mig – suckade och med ett lätt leende konstaterade hon att ’Det hade varit kul att veta vad som hade hänt’.
Jag instämde och log tillbaka.
Den okända mannen blev min hjälte.
Å andra sidan så kunde jag inte bry mig mindre…

I helgen ska Perre på VPK-möte – ja alltså Värdepappersklubben.
Mindre koll på Sebban å mer koll på Loppan ’vilket inte hör till vanligheterna’ - vi ska shoppa.
I övrigt är det vila i stort format som gäller.
Let the helg begin
/Carina

Toto, Perre & Jag

Det var i somras.
En sådan magisk julikväll då vindarna var varma och himlen förtrollande vacker.

Det var jag och Perre och det var ett fabulöst vackert Dalhalla.

Hade aldrig varit där tidigare.
Tillfället kunde dock inte varit bättre.
Hela platsen hade något sagolikt över sig.

En trolsk förnimmelse om något magiskt och övernaturligt.
Eller så var det bara vinet…
Hur som helst är ett besök på Dalhalla värt sin peng.

Att vara där på just en Totokonsert kan däremot möjligen ifrågasättas.
Alltså. Jag ifrågasätter inte Toto utan mer platsen av att njuta av deras musik.
Skulle aldrig ifrågasätta deras musik...
Avståndet fram till scenen är på gränsen liiite stort. 
Det blev liksom svårt att känna och uppleva den där riktiga livekänslan. Att det var en ljus ljummen sommarkväll gjorde inte saken bättre. En konsert i dagsljus var ’sådär’. 
Nåja med mörkret kom spelningen gång - och med den höjdes samklangen från publiken.

Men, en Totokonsert är ju alltid en Totokonsert. 
Det vill säga helt fantastisk och helt underbar.
Några ’förståsigpåare’ suckar säkerligen irriterat och tycker att de är en samling förlegade föredettingar.
Själv är jag djupt imponerad av den åldersmässigt breda konsertpubliken och det otroliga utbudet av hits som radas upp.
Hur många av dagens band kan ståta med detta?

Tror vi har prickat in de flesta av Totos konserter i Sverige de senaste 20 åren. Typ.
Därtill kan läggas x antal spelningar med Steve Lukather him self.
Perre älskar Toto, jag älskar Perre så får en massa Toto på köpet liksom.
Det är inget krav eller måste det är ett liv, host host...

Att vara på konsert med Perre är en upplevelse isig.
Glittrande ögon, djup koncentration, luftgitarrsolon och en fullständig diskografi över samtliga spelade låtar.
Uppräknanden av gästartister, årtal och albumskonvolut. Varje sekund måste man vara beredd på att bli bryskt avbruten av ett hysteriskt coolt gitarrsolo.
Men mitt hjärta värms och jag ler med hela ansiktet.
Det är så fantastik underbart att se Pelle så hängivet gå upp i något.
Men det är sådan han är.
Ger han sig in i något så är det till 100%. 
Alltid.

Sönerna Sebban & Loppan har jag ingen vidare koll på.
Tusan – jag är en dålig mamma.
Imorgon är det match igen.

Go å hjärtlig kram till er alla
Så här på alla hjärtans fredag.
/Carina

 

Min första Molly!

Det började någon gång under våren 2008.
Satt och hängde på det lokala bankkontoret och väntade på min tur.
Min vana trogen kikade jag in omgivningen och den övriga skaran med bankkunder som inväntade betjäning av den slowmotionarbetande bankpersonalen.

In kliver en dam/kvinna/tjej (har alltid tycket att det är svårt att veta hur jag ska definiera åldern på någon som som sannolikt fyllt 25 men ändå inte 60).
Nåväl.
Denna dam/kvinna/tjej hade en ursnygg lång 'kappkofta' på sig.
Medans jag spanade in denna i mina ögon fantastiska skapelse passade jag på att tacka gudarna för den långsamma betjäningen - det innebar nämligen att jag hade lång tid på mig att iaktta.
Det var kärlek vid första ögonkastet. Japp jag föll pladask.
En sådan MÅSTE jag bara ha!
Lät blicken sväva över henne, synade och granskade. Memorerade orden som var broderade på ryggen 'Odd Molly'.
Åkte hem och googlade.

Det var mitt första möte med märket som sedan skulle bli mitt husgudsfabrikat.
Den kommande sommaren fick jag av Perre i present min första Odd Molly - en alldeles egen Grandmas Coat.
En lila med rosa brodyr, fatta vilken lycka.
Jag älskade den, jag älskade Perre - och gör så än idag.

Först tänkte jag att 'om jag bara får ett plagg till så kommer jag kunna dö lycklig'.
En enda ynka Odd Molly till - snälla...
Ett plagg till inhandlades.
Å jag var nöjd.
Å lycklig.
Kände mig komplett - på något vis.

Ett tag.
Sen började begäret.
Webbshoppar började lusläsas.
Tradera lades till som favorit och Odd Mollybloggarna (vid den tiden ganska få) hörde till den dagliga litteraturen
Mollydjävulen hade tagit ett strypgrepp om mig.

Sparkontot länsades på jakt efter att vara först med det senaste.
Satte väckarklockan för att inte missa någon hysterisk budgivning, kollade in varenda kampanj och stod först i kön då butikerna lockade med rea.
Jösses!

Idag består min garderob av runt 75% Mollysar. Typ.
I stort sett inga från någon nyare kollektion.
Lite som jag - ju äldre ju bättre...hmpf...
Här är det de gamla kollektionerna som gäller.
Har gått från volanger och onödigt grälla färger till en enklare stil. Tror jag.
Jag har köpt, bytt, ändrat, köpt nytt, sålt, köpt igen, sålt igen och börjar nu känna mig bekväm med vad jag gillar Å inte gillar. Tror jag.
Vad jag har, vad jag inte har och vad jag önskar.
Har bra koll på klädernas värde och vad som är överpriser.
Köper å säljer - på en (i min mening) numera alldeles lagom nivå. Tror jag.

Men suck...
Säg vilka kläder som varar förevigt...
/Carina
Den numera vuxna och kloka - host... host...

 

Behåsnacksfredag!

Har för mig att jag tagit upp ämnet tidigare - ignorerar det och kör en repris.
Ni som inte gillar bröst behöver ju inte läsa host, host...

Tänker på bröst.
Å hur hur de tänker - inte brösten alltså.
Nej, utan de som tillverkar plaggen som behagen ska landa och trivas i.

Knallar in på centrumets största sportaffär.
Snirklar mig fram till avdelningen för träningskläder för damer.
Tänkte att det skulle sitta fint med en ny träningsbehå.Man blir trots allt svettig ibland och jag skulle behöva tvätta det spinnakerliknande tygstycke som jag idag använder.Sen vore det bra med fler, så man kunder variera sig. 
Inte för att jag tränar särskilt energiskt men när eller snarare om jag tränar lider jag av ett stort obehag när brösten skuttar och skumpar upp och ner likt mjölkstinna juver.
Dessutom känns det som om jordens dragningskraft 'numera' har blivit starkare, det till den milda grad att jag vid fysisk ansträngning måste hålla om mig själv - det för att brösten inte skall hoppa upp och ge mig en rejäl 'slap on the face'.
Skratta ni, men det är faktiskt ingen rolig upplevelse. Inget roligt alls. Faktiskt.
Kanske är det något med just mig å just mina bröst men jädrar i havet vad det är oangenämt å dessutom  gör det förbannat ont.
Kontentan är således att jag vill jag ha något som verkligen håller i och håller fast.
Bläddrar bland färger, modeller och storlekar
Utesluter omgående samtliga varianter av de tajta träningstoppar som butikerna envisas med att kalla för träningsbehåar. För ingen å menar då ingen med byst större än C-kupa kan väl rimligen känna sig bekväm i dem. Det finns ingen stadga, inget stöd och inget lyft.
Hittar dock andra varianter... samtliga upp till max D-kupa.
Suckar djupt.
Går vidare till nästa butik - samma sak där.
Och i nästa å nästa å nästa å nästa...
Undrar stilla hur de tänker.
De där som köper in eller kanske till och med producerar dessa plagg som skapats för att hålla fast vi kvinnors ädla kroppsdelar.
Det massframkallas behåar.
Tuffa, snygga, färggranna och läckra små saker.
Just små - alla i storlek A, B och C kupa.
Morrar och tänker att har man behag i den sizen behöver man väl knappt ens någon behå?!?
Borde ju funka med ett tajt linne. Typ.
Känner mig diskriminerad.

Tittar på mig i provrummets speglar och konstaterar att jag inte på något sätt har någon gigantisk barm men min storlek är ändå 80 F.
Kan ju knappast vara ensam om den noteringen.
Och OM man hittar rätt storlek kan man sätta pengar på att de kostar en hel jädra förmögenhet att man behöver skohorn och kofot för att ta den på sig och att det krävs akrobatiska talanger för att sedan få den av.
Så kära ärade tillverkare av behåar som är ägnade för oss kvinnor att ha på oss när vi ska utföra någon form av fysisk verksamhet - kan ni vara så vänliga och se till att skapa dem i storlekar för fullvuxna kvinnor.
Tack!
Såja!

Imorgon är de match igen.
Farstahallen kallar.
Perre jobbar
Sebban jobbar
Å Loppan å jag kanske ska ta en tripp till Ikea.
/Carina