Julig julefredag

I många många år har det tjatats om att vi ska dra ner på julklappsinköpen.
Och varje år har jag vackert sagt ja... ja... ja...
I år frågade äldste sonen om vi skulle skippa klapparna och istället skänka pengar till ’Rädda Barnen’

VAA, eru galen – inga klappar!!!
Tala för dig själv unge.
Jag vill i alla fall ha klappar - många klappar...
Jag älskar ju klappar.
Även om exklusiva saker är att föredra så funkar det miiinst lika bra host host... med en deo från HM. Typ.
Kan man inte göra både och frågade jag något skamset?

Men, fakta är - jag har i år gjort något som jag aldrig trodde var möjligt.

Något som jag sett som en omöjlighet i min julklappsvänliga värld.
Jag har faktiskt dragit ner på klapparna.
Japp – så är det!
Ett färre antal klappar än någonsin kommer i år att pryda golvet under granen.
Känner mig toktrygg i det beslutet.
Bra där Carro!

Allt gick galant tills jag  kikade på inköpslistan och inser att antalet 'på riktigt' var decimerat..
IIIiiii, alltså – hmpf... 
Känner mig helt plötsligt lite obekväm.
Alltså.
Hmm.
Nåja.
Nu är det gjort, beslutet är fattat och det återstår bara att invänta och se om alla andra inblandade följer tidigare direktiv.
OCH att det INTE kommer åtföljas av en massa ursäkter...
I övrigt har jag aldrig – eller nja... inte så länge jag minns i alla fall förstått denna hysteri runt julen.
Julen är väl bara att älska - den blir liksom vad man gör den till.
Även om jag gillar traditioner så ska den inte få styra mitt liv.
Man får helt enkelt ändra sina traditioner utefter de förutsättningar som gäller.
Det här är förvisso en insikt som har vuxit fram i takt med stigande ålder och erfarenhet...

Anser dock att det är betydelsefullt att hålla på traditionerna.
I vår föränderliga värld är det extra viktigt och betydelsefullt.
Tror att vi alla behöver något att hålla fast vid.
Tomten ska vara en äldre man med vitt långt skägg.
Man ska äta skinka, köttbullar och prinskorv.
Kalle ska vara klockan 15.00Låt oss slippa dinosaurier i Luciatåget eller lasagne på julbordet - sånt kan vi ägna oss åt årets alla andra dagar.
Länge leve traditionerna!

På grund av olika omständigheter kommer vi detta år fira vår gemensamma jul på Annandagen.
Märklig känsla men nog så sann.
Som sagt - julen blir vad man gör den till
Go jul å så
Carina
& Perre

För lite skön dans - klicka på bilden!

Svettig fredag...

Tro mig.
Jag har verkligen en ärlig och uppriktig önskan om att vara den där hurtiga sportiga friska och sunda tjejen.
Kvinnan som glatt tar på sig löparkläderna och ger sig ut i spåret eller som plockar ihop ett gäng färgglada träningstrikåer och tar ett spontanpass på gymmet.
Jag önskar vara en god förebild för mina medmänniskor och längtar efter att stråla ikapp med dessa ofördärvade hälsosamma friskusar.
Tro mig.
Jag är fullt medveten om att de flesta motionärer hyser någon form av hatkärlek till sin motion och jag är fullt medveten om att vi i grunden helt enkelt mår väldigt bra av den.

Men tusan.
Suck.

Om sanningen ska fram....
Jag hatar det mesta av vad träning heter.
Just så.
Får liksom ingen stil på det hela.
Jag känner mig oerhört provocerad av alla sportiga träningsnarkomaner som fyller mitt nyhetsflöde på Facebook. Alla dessa före detta soffliggare som numera kommer ut som nyfrälsta Friskis&Svettare.
Folk som nästan euforiskt vittnar om tappade kilon och fantastiska hälsoeffekter.
Självutnämnda ambassadörer för ett nytt liv som välmående och friska atleter.
Det har till och med gått så långt att jag tagit bort några av de mest aktiva kilotapparna från mitt Instagram.
Nix, jag blir inte peppad och laddad.
Jag får helt enkelt bara ett extremt dåligt samvete

Har genom livet gjort mängder med seriösa försök att skapa någon form av rutinartad pulshöjande aktivitet.
Syftet med min träning har nästan uteslutande varit att tappa några överflödskilo och hejda kroppens totala förfall.
Devisen har varit att ont skall med ont fördrivas. Liksom.
Men att träna är fasiken inte roligt!

Man har tusan inte kul när man springer.
Man stånkar å stönar, svettas och flåsar.Brösten skumpar hoppar och ömmar.
Har någon sett en skrattande löpare?

Vilket jädrarns självbedrägeri!
Tala om falska föresatser!
Tror vi är många besvikna motionärer som glatt snörat på oss skorna eller för dyra pengar köpta exklusiva träningskort bara för att upptäcka att träningen minsann inte var den sortens fest vi trodde att vi alla vara bjudna till.
Bahhh...

I helgen vankas ’Big Party’ – Hasse fyller 50.
Alltså lillbrorsan Hasse fyller 50!!!
Sebban och Loppan ska med. Förstås.

Dags för situps
/Carina
Den trötte...

Bara för att det är fredag...

Jag har dille på att fylla i allehanda tester.
Ni vet sådana där enkäter och webbundersökningar.
Inbillar mig att jag på det sättet får min röst hörd.
Inte för att jag egentligen tror att min aktiva val spelar någon större roll.
Men å andra sidan man kan ju aldrig så noga veta.
För OM jag inte svarar på frågorna så kanske det innebär att andra, i mina ögon mindre kloka människor (host, host) svarar och att de i sin tur svarar uppåt-väggarna-galet vilket gör att mina genomtänkta åsikter, goda och kloka tankar behövs för att väga upp och balansera den totala sammanställningen.
Ähh, ni fattar.

Roade mig med en undersökning från DN-Panelen.
Frågan som dök upp var, ’Hur uppfattar du din mentala ålder?’
Glatt kryssade jag i 25 år och klickade på nästa.
Hmm, vänta nu... 25 hmpf...
Klart jag inte är 25, känner mig inte som 25 och skulle definitivt inte vilja vara 25 igen.
Klickar på ’bakåt’.
Det gick inte.
Rensade 'cookies' och 'temporära internetfiler'.
Började om från början.
Kommer åter till frågan om hur jag uppfattar min ålder.

Börjar fundera.

Spelar åldern egentligen någon roll för hur ung/gammal jag känner mig?
Hur många, förutom potentiella åldersfixerade arbetsgivare bryr sig om min ålder?
Och varför var jag inte helt bekväm med att skriva 53?
Tål att tänka på...

Googlar och hittar en test. Nähä...
Fyller sanningsenligt i svaren på de ställde frågorna å bingo.
Svart på vitt
Min mentala ålder är 44 år.
Visste väl det.
Förutom det fastställandet förkunnades de att jag var en sann crossover-person som genom mina handlingar och positiva tankar påverkar mitt liv så att jag blir yngre.
Japp!

Håller för stunden på och ändra i mitt CV...

I helgen jobbar Perre.
Jag kommer ägna mig åt julhandel på egen hand.
Sebban ska på bröllop
Loppan ska inta ny andrahandslya.
Må snön falla på er alla!
/Carina 

Fredag i Adventstid

Jul, jul - strålande jul.
Äntligen liksom.

I egenskap av stor älskare av högtider i allmänhet och julen i synnerhet var det nu dags att inför det kommande julbonandet komplettera med lite nytt som julen inte kan vara utan.
Tar som vanligt min lilla svarta och styr kosan mot söderorts bästa centrum.
Farsta e liksom lite som hemma, fast större.
Affärerna var redan juldekorerade  till tänderna, White Christmas skrålade i högtalarna, butikernas personal iklädda luvor och jag glittrade som nyfallen snö om vinternatten.
Ingen stress, inga köer och ingen trängsel.
Jag strosar i lugn och ro runt bland erbjudanden om lovikavantar, fårskinnstofflor och badskumspaket. Ser barn längta efter sina önskeklappar, mödrar pilla på nattlinnen i finaste silke och tonåringar som suktar efter den senaste surfplattan.
Njuter i fulla drag.
Hela jag är ett brett leende.

Går i min egen värd när en ung man sträcker fram en papperslapp framför näsan på mig och säger något som jag inte riktigt uppfattar.
Som en kobra svarar jag 'Ser jag ut att gilla lego?'
Han sänker huvudet, spärrar upp ögonen och säger häpet 'Lego?!?'
Själv har jag absolut ingen aning om vad jag fick 'lego' från men sannolikt hade jag leksaksaffärens julskyltning med tomtar och troll i legotappning kvar på näthinnan.
'Hmpf... ja lego mumlar jag' och inser det absurda i situationen.
Innan säljaren som garanterat sålde något helt annan än lego hann börja ställa obekväma frågor drar jag handväskan närmre mig, sträcker på halsen som om jag såg någon jag kände längre fram, ursäktar mig och går med raska steg vidare.
Känner i ryggen en häpen blick och anar ett snett smile.
Lego...liksom...

Pratade med son den äldre men glömde fråga vad som händer i helgen.
Hade tänkt att bjuda son den yngre med sällskap på middag, men det får bli en annan gång - host host...
Vi kommer som sig bör att drick glögg, äta marsipangrisar och glufsa en å annan saffransbulle.

Ha en bra Advent
/Carina

 

Bergrum å Odd Molly

I förra veckan var det dags igen.
Bergrumsbesök.
Känns som om det gått någon slags inflation i bergrumsbesök OCH jag är tämligen övertygad om att OM det finns något typ rekord i uppvisande/påbyltande av Odd Molly-kreationer i militäriska före detta utrymmen så är jag den okrönte drottningen och tillika innehavaren av detta rekord.
Det är med en viss stolthet jag vandrar i dessa mörka kalla salar tillsammans med 'Lovely Knit', 'Alpacka Cardigan' och 'Exeter Knit Cardigan'.
Sleevewarmers på och en hederlig ullkofta passar liksom så bra som i denna miljö, även om säkerligen en å annan urban explorertyp garanterat är av en annan åsikt.

I jakten på att pricka av landets bergrum (vilket isig verkar vara en livsuppgift) bockade vi nu av ännu ett objekt.
I sann SFHF-anda tillsammans med andra intressenter begav vi oss till Värmland.
Å tammetusan så var TV där och dokumenterade det hela, eller nja... de var väl inte bara där för att visa och notera att just jag tagit mig den långa biten från storstaden för att i ödebygden besöka ett iskallt berg, även om jag skulle ha god förståelse för det...host host...
Men, som den kloke redigerare av filmen förstod skulle inslaget om ett bergrum för två mille inte vara komplett utan... om än väldigt kort... man lät mig vara med och synas.
Sådär lite i slutet av filmen, håll korpgluggarna öppna - för där står jag, live and in action...
För att se filmen så klicka här!

Bergsfolket
/Carina
& Perre

SFHF

Ja, den heter så.
Föreningen vi numera regelbundet tillber.
Bokstavskombinationen är en förkortning av Svensk Fortifikationshistorisk Förening.
En helt jädrarns grym förening helt enkelt.

Hade någon i min ungdom beskrivit förenings syfte hade jag sannolikt med en så cool stämma jag kunnat uppbringa hävdat att  ’det där är något för freaks, fanatiker och verkar rent urtöntigt’.
Jag hade dessutom enkelt tyckt mig kunna pricka in de potentiella medlemmarna.
Ni vet, de killar som en vilsen tonårsbrud som jag var liiite fööör häftig för att prata eller umgås med, host host...
Tänker på de tystlåtna, de blyga med blicken stint i backen, de med byxor till armhålorna, bruna kläder, hemmaklippta frisyrer, fotriktiga skor och flaskbottnade glasögon.
Till viss del hade jag väldigt  rätt, men ändå så galet fel.

I samma anda som att jag alltid velat bli polis har jag även haft en fäbless för det sekretessbelagda, stadshemligheter i lönndom, gamla byggnader, gömda rum och väl bevarade historiska fastigheter.
Men att det fanns så mycket – jösses!!!
Jädrar anamma!
Har jag sagt att min drömjobb numera är att arbeta på just Statens Fastighetsverk?

Först tyckte jag på mitt invanda sturska sätt att vi var två udda fåglar i detta sällskap.

Fast, om jag tänker om och tänker rätt så är vi nog rätt typiska medlemmar.
Jag döljer min nördiga bunkerådra med Odd Molly och en behärskad hippiehet.
Fast är gärna både nördig och töntig.
De e faktiskt rätt coolt.
Coolt var ordet. Liksom.

Våra utsvävningar handlar om besök i en tidsepok då kalla vindar svepte över världen och vi endast var en knapptryckning från ett tredje världskrig.
Det är med stor ödmjukhet jag tillsammans med andra nyfikna och vetgiriga entusiaster tar till mig dessa fördolda hemlighållna bergrum.
Fast... får nog tillägna äran av bilturer på slingriga vägar, letande efter konfidentiella utrymmen och vandringar i otillgänglig terräng för att till slut komma fram till en taggtrådsbeklädd grind där det på stora skyltar upplyses om att detta är ett ’Förbjudet område’ till Perre.
Utan hans entusiasm hade jag sannolikt inte ens hört talas om någon Riksbunker å ännu mindre åkt hela vägen till Danmark för att kolla in ett bergrum som förvisso till skillnad från alla andra bergrum var blommigt och skulle inhysa den danska regeringen och dess regeringschef vid eventuellt krig men dock ett bergrum 'in the middle of nowere'.

Ni ärade nördar och eldsjälar TACK för att ni hjälper till att bevara denna kulturskatt för eftervärlden.
Och ber det allra ödmjukaste om ursäkt om jag klivit någon på tå´n, ibland har jag stora fötter – hmpf…

Entusiasterna
/Carina
& Perre

Tvättbjörn liksom...

Tvättbjörn!
Alla vet hur söta de är,
å hur de ser ut...

Att gå på Axelsons elevbehandlingar är ett perfekt alternativ om man vill unna sig lite lyx i budgetförpackning.
Denna gång hade jag för en mycket human summa fått tag i en åtråvärd ansiktsbehandling.

Står där förväntansfull tillsammans med andra uppenbarligen ekonomiskt sinnade kandidater redo för att bli ompysslade för en timme eller två.
Ut kliver dagens elever.
En trevlig tjej grabbar tag i mig och presenterar sig som Sandra.
Vi lommar in i ett minimalt bås och jag för situationen tar av mig lagom mycket kläder och kryper upp på den smala bänken.
Oh no, you dirty old minds...
På britsen brukar man bli varligt inbakad som en mumie.
Denna dag liknade dock  inpackningen mer ett skadat gods som skulle på retur.
Knorrade lite, vilket INTE uppmärksammades...
Var därmed i händerna på utföraren.

Slöt ögonen och lät mig försvinna bort i en dimma av välbehag.
Min make-up avlägsnades med varsamma fingrar.
Fingertoppar masserade kindben, haka och näsa.

Mot slutet brukar ansiktsmassagen övergå till handmassage.
Men istället för att få de små nassarna masserade var det denna gång huvudet som fick sig en omgång.
Med oljiga fingrar satte denna Sandra händerna i min hårbotten.
Har jag sagt att jag hatar fett hår?!?
Efter avslutade behandling kliver jag något gramse och yr i mössan upp från bänken.
Drar på mig kläderna, svär för mig själv om det där med olja i hårbotten - tackar för mig och lufsar ut till bilen.

Styr mot närmsta köpcentrum.

Det feta håret till trots tar jag mod till mig och kliver in bland butikerna.
Handlar mat.
Kassörskan ler brett.
Kollar kläder
Butiksbiträdet ler brett.
Bestämmer mig för att prova kläder
Försäljaren ler brett
In i provrummet, tar jag åter av mig för situationen lagom mycket kläder.
Tittar mig i spegel å - oooouuuuuiiiiiiiiiii....
HJÄLP!!!
Förstod allas breda leenden.
Denna Sandra hade kapitalt misslyckats med att ta bort min ögonmakeup.
Såg ut som en blandning av Beetlejuice och en tvättbjörn på väg till maskerad.
Jösses...

Son den äldre har jag ingen aning om vad han ska göra
Son den yngre har jag heller ingen aning om vad han ska göra
Jag och Perke ska gratulera Perres pappa Rolf,
både födelsedag å Farsdag står i almanackan.

Sköt om er
/Carina
& Perre











Bilden från ett senare tillfälle...

Höstfredag...

Jag brukade älska hösten.
De krispiga mornarna
De fantastiska färgerna
Mörkret
Ljusen
Det opretentiösa
Det gör jag inte längre.
Gillar inte hösten
Inte alls!

Efter en hel del tankeverksamhet, studerande och annan krävande intellektuell utövning har jag kommit på varför.
Man skulle kunna tro att det är min rädsla för mörkret som ställer till det eller det att allt vackert faller ner på marken ruttnar och dör.
Att vinden spöklikt piskar grenar mot fönstren, att jag ser ögon som stirrar på mig under natthimlen eller att kylan kryper in i märg och själ.
Ryser.
Men nix.

Nej det är löven.
Dessa förbaskade löv.
Det vimlar av dem.
Det finns ingen ände på dem.
De är fula.
Det blir liksom alldeles stökigt och skräpigt i naturen.
Och jag gillar faktiskt INTE när det är stökigt.
Det stör min själsliga sinnesro.
Man krattar och städar, vänder ryggen till och vips är det lika rörigt igen.
Tidigare trivsamma välstädade parkvägar ser nu ut som ett ständigt pågående röjarparty
Härliga mjuka skogsvägar blir till lervälling värd att platsa i Gotlands Grand Prix.
Gillar inte smuts...
Eller skräp...
Ordning på torpet. Tack!

I helgen fortsätter vi på Halloweentemat.
Ni som missat gårdagens dans kan kika på inlägget nedan (klicka på bilden).
På lördag bjussar vi släkten på traditionell middag.
Hoppas på närvaro från sönerna.
But you never know..
.
Ta de lugnt
/Carina

Happy Halloween

Idag är det Halloween!
Som vanligt kommer traktens kids omringa huset och begära orimliga mängder med smågodis.
Men jag vet vad jag ska göra.
Jag vet precis vad jag ska göra.

När de små varelserna har busat färdigt och krypit tillbaka till sina hem DÅ är det MIN tur.
Witch revenge. Liksom.
Jag sätter på mig den vackraste stassen jag äger å har (hur mycket vackra saker en häxa som jag äger vill säga...).
Sen tar jag fram det största vinglaset huset förmår - trust me... it´s big.
Tar kvasten med mig och ger mig ut i grannskapet.
Stapplar in på närmsta tomt och ringer med mina krokiga fingrar på hos intet ont anande grannar.
När de öppnar sträcker jag fram glaset och med hes stämma skriker:
Hallooo Wiiiin!

Ha en bra dag där ute
/Carina
If two witches watched two watches which witch would watch witch watch?
Klicka på bilden and watch the witch....

Ursäkta men e de fredag?!?

Är man inte galet trött på alla som ständigt och jämt ska be om ursäkt för allt å inget?
Ni vet likt en tonåring som känner sig orättvist behandlad och snäser av med ett ’jaa men ursäkta da...’
Att säga förlåt är en sak men att alltid gå runt och be om ursäkt för sig kan vara extremt enerverande.
Perre höjer ögonbrynen och undrar förstrött hur detta påstående kan komma från personen som myntade beteendet.

Vill man beskåda all världens ursäkter är Facebook det ultimata forumet.
Sällan eller aldrig har det skådats så många fåniga, onödiga och totalt obefogade ursäkter.
Ofta serveras dessa ihop med  ett mobilfoto i hemmiljö.
Ett vanligt exempel är då man visar upp en ’dagens’ (syftar ej på vitt vin å sockerdricka).
Under bilden skrivs en text i stil med  ’Här är min nya bla.bla - ursäkta det stökiga golvet/ursäkta mina fula fötter/ursäkta de sunkiga mjukisbyxorna/ursäkta att tapeten hänger/ursäkta de fula strumporna/ursäkta det dåliga ljuset/ursäkta den smutsiga spegeln/ursäkta det oavdukade bordet osv.osv...' listan på ursäkter kan göras i princip hur lång som helst.
Säger bara... ursäkta å hallå!!!
Vem tror man bryr sig det minsta om att det ligger leksaker på hallgolvet, att skorna står huller om buller eller att hallspegeln inte är nyputsad.
Framstår man som mer organiserad om man ber om ursäkt?
Bara undrar...

Sen ber man om ursäkt till höger å vänster för att man är trött på saker å ting.
Ofta ser man statusar som ’Ursäkta att jag klagar men....bla.bla.bla’
Det är för tusan ingenting att be om ursäkt för.
Tycker man en sak så gör man!
Eller som på jobbet.
Man kan kanske inte har förstått allt eller har en annan tanke.

Speak out...
Sin åsikt behöver man inte be om ursäkt för.
Basta!
Vad är det som får en att tro att ens åsikt blir förmildrande om man  i samma andetag ber om ursäkt för att man tycker si eller så ?
Bara undrar liksom...
Jösses...
Skippa ursäktandet. Tack.
För att citera den gamla slagerdängan;
’I am what I am

And what I am needs no excuses
I deal my own deck sometimes the aces sometimes the deuces
It's one life and there's no return and no deposit
One life so it's time to open up your closet
Life's not worth a dam till you can shout out
I am what I am’
Å det med och utan damm I hörnen.

Har inte pratat med sönerna.
Tusan måste ta å ringa dem
Perre jobbar helg, grrr...

Ursäkta å förlåt
/Carina

Fredagsdrömmar...

I onsdags mynnade ett idogt planerande ut i svärmors 75års-mottagning.
Där var släkt å där var vänner å där var jag.
Nu kvalificerar jag mig förvisso in under båda ovan kriterier men som så ofta tar jag gärna på mig min invanda och komfortabla roll av iakttagare.
För att hantera blyghet och kontrollbehov agerar jag gärna även husa och servitris.
Gillar att serva, mingla och... ha ett legitimt ärende att smyga iväg på. Helt enkelt!
Dock har jag ett mycket schitzat förhållande till min allt som oftast självpåtagna värdinneroll.
Å ena sida gillar jag att hålla mig i bakgrunden och observera samtidigt som det finns en primadonna inom mig som gärna står på stora scen.
Problemet är bara att denna diva har en förmåga att efter avslutat framträdande falla både hårt och platt och med huvudet fullt av grubblerier.
Vad gör jag här liksom?
Varför sa jag si å varför sa jag så??
Suckar djupt...

Nåväl på denna tillställning klappades det rejält på min axel. Well done Carro!
Mitt bland ryggdunken dök en av mina Fredagsmailsfans upp. Kul.
Denna trevliga och pålästa person påstod att jag hade talang och sa sig gilla det jag skriver.
Underhållning där den ’lilla människan tas upp’, jag harklade mig, log och försökte kontra med något fyndigt.
Gjorde ett tafatt försök till att konstruktivt ta emot de goda recensionerna - för jösse namn, han har ju ändå givit ut ett antal böcker å kan kalla sig författare.
Han borde alltså veta. Host, host...

Sträckte på ryggen, kråmade mig som en höna i tuppgården och kände mig helt fantastisk.
Jag står där med ett fånigt leende och låter mig smickras av alla vänliga ord.
Tankarna fladdrade iväg och jag började fantisera om att det nog finns en liten ordkrängare inom mig, någon som aaaabsolut skulle kunna leverera helt gudomliga texter.
Kanske inte romaner eller deckare men säkerligen en å annan godkänd krönika i ett snitsigt format.
Lite som en oupptäckt Martina Haag, Mia Skäringer eller varför inte Jonas Jonsson (ni vet han med 100-åringen...)

Hey hey, hold your horses Lady...

Värmd av lovord tar jag tag i kalaset.
Jag klingar i glasen och låter gästerna tystna.
Höjer min stämma och håller ett extremt oplanerat och svamligt tal som inte hade någon poäng och inte handlade om någonting, Som dessert avslutade jag det hela med att låta den förenade skaran utbrista i gemensam sång och en hejdundrande skål.
Ja jisses..
Ge mig ett glas vin och en klapp på axeln och jag agerar som en modern version av en kvinnlig Napoleon.

I helgen skulle vår Morris fyllt 100 år.
Det ska firas.
Sebban har fyllt år
Det skall oxå firas
Loppan ska till Sebban
Det är kul.
På söndag kommer Perre hem från höstens grustur
Det skall definitivt firas.

Go helg på er alla
/Carina

Öst möter väst å de e inte ens fredag...

Är på mitt allra mest strålande humör.
Har varit och fixat håret hos favoritfrissan på Svartensgatan 7.
Har inte brått utan går sakta Götgatan ner mot Skanstull.
Solen skiner och jag ler mot världen.

Går förbi Naturapoteket, de gör reklam för honungste, undrar om de är gott eller om det har någon bismak.
Lätt nynnandes passerade jag fiskaffären.
Kanske skulle köpa en bit tonfisk.
Är lite av torsk på fisk.
Eller svenska kräftor, fast de är ju dyra – kostar säkert en lax, men gösses så goda.

På gatan åker en bil med hög musik förbi, tror den var från Jamaica.
Det såg i alla fall ut så på reggeastreringsskylten.
En annan bil såg ut att vara från Kina, såg ut som en riktig rishög å en tredje var från Polen - det syntes tydligt pålacken.

Passerar en skoaffär, säljaren i butiken ser nöjd ut.
Skolorna har precis börjat och affärerna går lysande, han skor sig på andra.
Knallar vidare förbi Mc Donalds, ser att de har långa köer – det är säkert mest nyburgare som jobbar.
Utanför stod en hund å skällde, passade mig så jag inte fick några skallskador.

Stoppades av några turister som frågade om vägen, ’Sorry sir I don’t speak french but I know a little german. She’s at home now’.
De tittade skumt på mig.
Vet ni föresten hur många tyskar det bor i Göteborg?
Jo, Görmany.
Å hörde ni  att Glenn var sen till ett möte.
Hysén va han då?
Fnissar nu smått hysteriskt över alla mina fyndigheter.
Jag är helt fenomenal.
Fantastisk.
Folk ler mot mig.
Jag ler tillbaka.

Det är lite så jag har det...
Denna typ av västkustska saltdränkta vardagliga reflektioner är sånt som min hjärna på egen hand roar sig med.
Det är liksom ingen hejd på mina ordsynapser, emellanåt går de crazy.
En 08 född i en Göteborgares kropp.
Hegefors är min husguru och Liseberg är min borg.

Fast vet inte...
Känns som om min omgivning inte förstår min storhet.
De himlar med ögonen, rycker på axlarna och pratar vidare då jag slänger in någon för stunden nykomponerad ordvits.
För att liksom förtydliga det (i mina öron vitsiga) brukar jag upprepa det hela med en betoning på själva vitsen.
Resultatet brukar oftast bli att personen framför mig tittar uppgivet å säger att ’Ja, jo – jag förstod första gången men det var inte roligt Carina’.
Mina axlar sjunker och jag känner att jag bor i fel landsände.

Folk har ingen humor här, verkligen ingen vits med att vara rolig här inte...

Som sagt, fredagsmail idag – jag och Perke har annat för oss nämnda dag.

Har inte hunnit checka av läget på sönerna – inget att oroa sig för...

Må solen skina
/Carina
& Perre

 

Fredagsocial

En social ensamvarg.
Det står så i mitt CV.
Brukar fnissa åt just den formuleringen, gillar den.
Det är så mycket jag.
En sällskaplig eremit som tokgillar att umgås å vara för sig själv.
Inga märkligheter.

Läste i Metro härförledes om att luncha med kollegor inte alltid var förknippat med något positivt.
Tack snälla Metro för det bekräftandet.
Jag gillar nämligen inte att äta lunch med kollegor.
Gillar inte alls att äta lunch med kollegor.
Min lunch är min egentid, tid som jag helst tillbringar just med mig själv.
Däremellan – alltså under arbetstid hänger jag gärna med kollegor.
Jag gillar kollegor.
Jag gillar bara inte att äta lunch med dem.
Inser dock att jag är rätt ensam om denna fäbless för ensamluncher.
Eller?!?
Jag tror nämligen att vi är fler.
Tror vi är många som föredrar en stund för sig själv men av gammal hävd och tradition så äter man, dag efter dag, år efter år dessa rätt förbestämda kollegiala luncher. Man samlas till denna matstund då chefer ältas, omöjliga projekt debatteras och enerverande arbetskamrater diskuteras.

Enligt den högst tillförlitliga och säkra källan Metro kan enligt en ny studie en social lunch påverka den kognitiva skärpan negativt och göra minnet sämre. Att äta lunch ute med arbetskamraterna kan vara trevligt och skapa god stämning på arbetsplatsen men det kan också göra att man får svårare att koncentrera sig på sitt arbete. Enligt samma professor med ett svåruttalat namn kan till och med en lunch framför datorn eventuellt öka produktiviteten. Om än på kort sikt, hmpf...
Jag älskar ensamluncher framför datorn.

Nu tror jag inte att det var min böjelse för ensamluncher som blev den avgörande faktorn till att jag numera åter är en jobbsökande lätt fetlagd kvinna i övre medelåldern. Näe.
Jag var helt enkelt en usel Kategoriförhandlare.
Ibland måste man inse sin intellektuella status, kalla fakta å att alla inte passar för alla arbeten.
Hur mycket de än svider.
Jag var verkligen en usel Kategoriförhandlare.

Kära gråa väggar, härliga positiva modiga arbetsförmedlare - Here I come again...
Yes, arbetsförmedlingen nästa!
Tips mottages tacksamt!

I helgen jobbar Pelle dag
Vilket i sin tur till 99% innebär att jag städar.
Loppan ska äta kräftor
Sebban ska säkert ta en bira, eller två...

Å idag e de fredag
/Carina
&Co

Today 24 Seven

You are cheese to my macaroni you are the horizon to my sky you are the bacon to my eggs you are the one who makes me high you are the laces to my sneakers you are the jelly to my peanutbutter you are the smile to my face you are the gravy to my mashed potatoes you are the bubbles to my bath you are the milk to my coffee you are the ink to my pen you are the battery to my computer you are the ketchup to my french fries you are the water to my ocean you are the topping on my cupcake you are the wind in my hair you are the petrol in my car you are the heart in my body you are the sunshine in my life and you are the life in my Life...

Tack för tjugofyra fantastiska häftiga roliga oroliga nöjsamma skämtsamma muntra besynnerliga och ljuvliga år Pelle
Alltid där för dig
Din
/Carina

Uforiskt UFO...

Sitter här och stirrar på skärmen.
Hoppar mellan filer och program och känner mig som ett UFO, ett riktigt jäkla PRAKTUFO.
Folk klappar mig vänligt på axeln och säger att ’ja, ja – alla är vi barn i början å du ska se att du snart lär dig’.
Så sitter här och väntar på ’snart’!
Under tiden jag väntar på ’snart’ försöker jag efter bästa förmåga att lära mig det  jag är anställd för att göra - om det nu inte vore för  den där lilla detaljen att jag känner mig som ett UFO.
UFO´n är från en annan planet och de lirar liksom inte på samma nivå som övriga mänskligheten.
Formellt är ett UFO ett flygande föremål  som inte har kunnat identifieras.
Känner mig oidentifierad med stora problem med att identifiera det jag ska göra.
Känns som om jag tappar min identitet.
Har också insett att jag lider av sifferdyslexi.
Japp, är övertygad om att den diagnosen både finns och att jag är ett lysande exempel.

Mina bristande kunskaper och totala oförmåga att lära mig de arbetsuppgifter jag är här för att utföra börjar bli smått pinsamma.
UFO´t inom mig växer och å jag krymper, ’ET phone home…’
Blir tillbakadragen, blyg, håglös och hjälplös.
Det klickar liksom inte.
Känner att jag får revidera mitt CV.
Till personliga egenskaper får jag numera lägga till imbecill, sinnesslö och förståndssvag.

Perre blir förbannad.
’Kom igen nu Carro – sluta att fokusera på det du inte kan, hur jädrarns svårt kan det vara???
Upp med huvudet, du e inget UFO – jag lovar… (i min dysterhet kunde jag i det sista ana ett uns av ironi…)’
Han e så klok.
Det är tusan inte klokt vad klok han är. Å förnuftig.
Jag är inte ett dugg förnuftig.
Däremot vill jag verka förnuftig. Å klok.
Nu är jag mest ett UFO.
När jag blir stor ska jag bli både klok å förnuftig.
Och smal, får inte glömma smal.

Take Care
/Carina
Den imbecille…

Så du bloggar?!?

Jaha, så du bloggar… trodde de typ var helt ute!?!
Alltså jag säger inte att du e gammal… men liksom jag känner typ ingen som gör det längre…
Kommentaren kommer från betydligt yngre kollega som jag vid ett svagt tillfälle vid kaffeautomaten förtroligt meddelat att jag just var rätt kass på att blogga.
Att jag tappat gnistan, att min skaparanda i takt med klimakteriedamm och a-kassekort totalt har havererat.
Hon tittar lite misstänksamt på mig men verkar ändå vilja ge mig en chans till.
Men vad skriver du om då? – frågar hon nyfiket.
Nja, jag vet inte – inget särskilt.
Jaha, så du är en sådan där morsa som skriver om barnen och om din värdelösa man, säger hon och fnissar förtjust.
I det läget ser det ut som hon har vunnit på Lotto. Triumf liksom.

Jag lägger pannan i djupa veck, stirrar henne i ögonen och säger ett bestämt nej.
Inga barn och ingen värdelös man här inte!
Cheezus, kan man inte blogga utan att skriva om sin familj !?!
Å så börjar jag förklara att mitt skrivande mer är i krönikeform och att jag nuförtiden mest skriver när inspirationen flödar och andan faller på.
Ännu en gång anar man en misstänksamhet, jösses vad är det för märklig människa framför henne?!?
Hur menar du – säger hon?
Jo alltså, jag skriver inte om vardagens vardag utan mer om enskilda händelser, ett faktiskt händelseförlopp som jag sedan refererar och kommenterar helt efter eget sinne med en glimt av fantasi och ironi.
När jag med myndig stämma förkunnade detta vuxna kloka uttalande kände jag också hur min skrivlust började kvittra och bubbla, jag fnissade inombords och kände hur detta inlägg började växa fram.
Stackars lilla tös, där står hon oskyldigt framför mig, inte ont anande om hur den till synes snälla ’tanten’ snart skulle utnyttja hennes ungdom och okunskap till ett satiriskt inlägg i bloggen, mohhahhhaa..
Den sommarjobbande unga damen tittar på mig, himlar uttråkat med ögonen å säger ’Okej’.
Därefter trippar hon med sina höga klackar vidare i korridoren säkert full av besvikelse över att jag varken bloggade om misär, mode eller åldersnoja.
Eller så hade hon hunnit glömma hela konversationen.

Å så börjar jag tänka.
Vad har mina senaste inlägg handlat om, jo misär, mode och åldersnoja.
Typ.
Fast vad vet de där unga om livet.
Inte ett jäkla smack.
Å inte vet de något om ironi heller...
Dessa ungdomar…

Tant
/Carina

Duger jag?

I början av min bloggkarriär.
Vi tar om det från början.
I början av min Odd Mollybloggkarriär (bloggen startade före OM-intresset) - det var nämligen först med det sidospåret i kombination av klädinspiration som skrivargläden infann sig.
Det var idel hyllningar från OM-världen, jag citerades och orden bara vällde över mig.
Det var faktiskt först då som jag insåg att jag  både kunde vara fyndig och inte helt otråkig i mina formuleringar.
En härlig känsla.
I min iver över alla lovord, uppmuntrande klappar på axeln och ’go for it girl-ovationer’ fick jag för mig att ’Tja… man kanske skulle skriva en bok i alla fall,  – jag menar... hur jädrans svårt kan det vara???'
Ja – ’Hur jädra svårt kan det vara???’
Det kan jag berätta.
Det är hur jädra nedrans svårt som helst.
Inte en rad har jag skrivit.
När beslutet kom tog orden slut.
Ödets ironi. Liksom.

Gick ur grundskolan med en hyfsad framtidstro å en 2:a i svenska - vet än idag inte skillnaden på verb och substantiv.Har alltid haft ett extremt mindervärdeskomplex för min totala okunskap och var definitivt  inte skolans mest lysande stjärna (framtidstron till trots, men som blivande frisör spelade den detaljen nämligen ingen som helst roll). Har hela livet levt med en osäkerhetskänsla om att framstå som dum, blåst, korkad, spånig eller tappad bakom en vagn.

Så fort jag inte förstår eller om ett ord utanför min vokabulär (min oförmåga till trots gillar jag att använda dem, de där lite omöjliga orden) dyker upp känner jag mig som Hedvig i serien ’Från A till Ö’  - näsan växer i Pinocchiofart och jag hamnar i en situation där jag flamsar och fånigt helst undviker djupare analyser och så snabbt som möjligt byter ämne. Typ.
För inte på några villkor vill jag stå där med min långa näsa och erkänna att jag inte förstod, att jag inte fattade, att jag i grund å botten är en obildad förortsbo som ständigt går runt och spelar teater. Nix pix – istället ler jag stort å vid första bästa (osynliga)tillfälle plockar jag fram mobilen och googlar.
Tack god gud för Google, can´t  live without it!

Har föresten fått ett jobb.
Är inne på tredje veckan.
Lyckan borde vara fullkomlig, om det inte var ’det där’ igen, 'det där' med att inte fatta.
På intervjuen visade jag min spirituella, kreativa och verbala sida – ’Ähh vadå, inte gör det något att jag aldrig har jobbat med just det här tidigare, menar… hur svårt kan det vara?’
Men det kan jag berätta.
Det är hur jädra nedrans svårt som helst.
Här sitter jag, med min långa näsa och erkänner att jag inte förstår, att jag inte fattar och att jag i grund å botten är en obildad förortsbo som fortsatt håller tummen för att  inte bli avslöjad som den största bluffen sedan det avslöjades att Tomten inte fanns.
Det finns nämligen en gräns för hur många gånger som man kan fråga en sak.
Den gränsen är på snudd passerad.
Suck…

Man  kanske skulle ta å skriva den där boken istället.
Leva på royaltys J
Gäller bara att ha ett intressant innehåll, eller duger jag?

Sommar å så
/Carina

De där med pengar...

Var på banken häromdagen.
Skulle sätta in pengar.
Tar min nummerlapp och väntar snällt.
Pling mitt turnummer kommer upp och jag stegar fram till kassan, slänger upp min 500-hundring på disken och meddelar att jag inte hittar några avier att fylla i.
Bankkvinnan lägger huvudet på sned, ler vänligt och pekar på en stor skylt samtidigt som hon informerar om att banken inte längre tar emot några kontanter och att vill jag sätta in pengar på kontot så kan jag göra det på Insättningsmaskinen vid Hemköp.
Jag lägger huvudet på sned, ler vänligt tillbaka mot bankkvinnan och ställer frågan om detta är en bank? (frågan kändes i denna stund oerhört befogad).
Jodå, svarar hon (fortsatt med huvudet på sned) – dock har de på detta kontor numera endast rådgivning.
Rådgivning?!? – säger jag, och gör ett tappert försök att lägga mitt huvud ännu mer på sned – inser att jag står snett med hela kroppen och sannolikt börjar se rätt fånig ut.
Hon skiner upp och meddelar att hennes råd till mig som bankkund är att gå till Hemköp.
Kul – jättekul... , bankkassörskan ler nu från öra till öra å verkar oerhört nöjd över hennes fyndighet.
Fattar att det inte är hennes beslut men känner mig grymt irriterad (allra helst eftersom jag var just på Hemköp när jag kom på den ljusa idéen om att jag skulle till banken).
Dessutom gillar jag inte Hemköp.
På Hemköp jobbar det mest okunniga slynglar som inte är torra bakom öronen, det utom i postkassan där jobbar en dam som är synonym med ordet slowmotion. Kvinnfolket  i kassorna är så oestetiskt obehagligt på gränsen till frånstötande sminkade så Dame Edna hade känt sig avundsjuk.

Moloken och irriterad vänder jag på klacken för att gå tillbaka till butiken som jag inte gillar.
Ställer mig i kön till bankomaten för insättningar.
Framför mig står en kvinna – även hon skapligt förargad.
Svär högt om dålig bankservice och att man tydligen nuförtiden måste sköta allt själv.
I hennes sökande på sympatier vänder hon sig till mig.
Helt plötsligt vänder min irritation över bankens dåliga service till något positivt (detta är för övrigt en typiskt 'Carinareaktion')
Utan att blinka tar jag nu istället insättningsmaskinens varande i försvar och förklarar hur smart denna funktion är
Slippa kontanter, slippa bankens snåla öppettider och slippa trista köer.
Den förargade kvinnan suckar djupt och börjar istället muttra mot mig om hur bankerna skor sig på sina kunder.
I det fallet kunde jag inte annat än att hålla med...

Ett fantastiskt trevligt initiativ av före detta kollegor gjorde att jag i fredags blev både mätt å belåten.
Sådant tackar man extra för.

I övrigt har helgen varit lugn.
Gillar ju lugn.
Sebban har kryssat. Igen
Å i skrivandets stund står sannolikt sonen den yngre på Stockholms Stadion och skriker sig hes.
Heja Djurgården!

Imorgon tar Juli vid
Vår favoritmånad.
/Carina

Inlägg fredag sjuttonde maj!

Yes I did it – jag gjorde det liksom!
Bara sådär, från början helt ogenomtänkt men som med tiden utvecklades till en konstart.
En bedrift, ett storverk en bravad av rang!
Vadå, vadå???
Jo förstår ni, det här ska handla om kläder.
Jajjemen kläder å inget annat än kläder.
Jag gillar kläder – många kläder, mycket kläder, galna kläder å glada kläder.
Shoppar, inte galet mycket men förmodligen mer än de flesta.
Perre shoppar hojjar å jag shoppar kläder.
Inga märkligheter!

Började jobba i slutet av januari.
Vi skriver nu mitten av maj å jag har (det är här storverket kommer in) ännu inte haft samma klädkombination på mig en å samma dag på jobbet.
Not ever!
Japp de e sant
Helt galet men tillika sant.
Det som är mest fascinerande är det faktum att jag kommer ihåg alla dessa olika kombosar, varenda en.
Vilken normal människa har koll på vad man har haft på sig under fyra månader tillbaka???
Bara undrar!

Fattar ni vilken enorm minneskapacitet min hjärna har, vilken fantastisk belastningsförmåga, vilken talang och vilken skicklighet jag genom många års träning har utvecklat.
Fast kanske mest undrar jag över vilken oerhörd outnyttjad hjärnkapacitet som uppenbarligen ligger där obrukad, vilka resurser jag egentligen besitter, hur många hjärnceller som ligger där slumrandes och endast används för att minnas färgkombinationer och klädvarianter.
Inte för att den kunskapen är att förakta, nix pix.
Fast kan ändå undra lite över denna icke tillvaratagna duglighet som bevisligen finns där – nog borde väl denna talang kunna användas till något mer lukrativt än att briljera och exploatera mig garderob för mina arbetskamrater !?!
Men det skall sanningen sägas – detta har inte en enda gång handlat om att bräcka kollegor.
Absolut inte. Faktiskt inte alls.
Det här blev bara min grej å bara min, alldeles för mig själv.
Sannolikt är det ingen mer än jag som ens noterat det hela.
Hmpf...

Ikväll blir det fredagspub på jobbet – supernajs!
Dålig koll på sönerna – mer än att de är bäst.
Å så kommer älskade Perke hem från en veckas grusåkande i urskogen.
Suck… längtar…

Måsågott
/Carre
Å grattis Norge!

Å så blev det maj å så blev det fredag...

Men jag är ju så kass.
Riktigt jäkla usel.
Något av en bloggegotrippare av världsklass.
Känner att jag dissar er, mina trogna fans, supporters och lojala Fredagsmailsbloggsläsare.
Jobbar mental på att öka min bloggeffektivitet.

Inte för att jag tror att jag omedelbart kommer att lyckas men har en övertygelse om att jag hellre är en glad optimist än en negativ pessimist.
Jag vill vara en lättsam person med ljus livssyn och inte någon skeptiker full av distans.
Jag vill vara en som tycker att glaset är halvfullt istället för halvtomt.
Men jag är också en person fylld av ambivalens

Jag är troende utan att vara religiös.
Jag är svart/vit men älskar färger.
Jag är spontan men gillar rutiner.
Jag är en modig fegis som vill framstå som en kreativ, nyskapande, initiativrik och fyndig människa.

Trots min obotliga tro på tro och framtid känner jag mig allt som ofta som en dysterkvist.
Någon som sjunker ner i dyn och ligger där och sörjer över allt som jag borde gjort, kunde ha gjort, velat ha gjort och gruvar mig över det jag inte skulle ha gjort, inte gjorde och saker som oöverlagt kommit till mig, ramlat över mig och upptagit mig.
Jag ältar de där impulsiva oplanerade och sorglösa tillfällena, de stunder som antingen slutade med bitterljuva känslor eller som kunde ha givit mig fantastiska möjligheter men som jag lät mig gå förbi – för att jag inte vågade.

Jag är något av en positiv pessimist.
Det som sker det sker.
En positiv pessimist skall inte förväxlas med en gnällig, bitter, sur och grinig  butterputt.
Nej, en positiv sund och munter pessimist genomlider världens elände med hoppet om att allt kommer bli bättre, att oavsett vad som händer kommer solen gå upp imorgon igen.
När jag intar den positiva pessimistens sinnelag blir jag inte upprörd över en regnig sommardag, det ger mig tid för städning.
Jag svär inte över en missad buss, det ger mig längre tid i friska luften.
Jag sväljer förtreten över uteblivna jobbintervjuer och känner mig riktigt host, host... jäkla rejält präktig.

Jag inbillar mig dessutom att vi positiva pessimister har det roligare är något smartare och förr eller senare alltid får rätt.
Det är bara en tidsfråga. Liksom!

Nu är det helg.
Bara en sådan sak!
Vi skall vara hemma å sönerna eller hmpf... i alla fall den äldre vill säkert övningsköra mc med Perre.
Kan man tänka.

Mågott
/Carina
& Co

 

Påskfredagsmail!

För tredje säsongen jobbar jag med bolagsstämmor.
Ett trivsamt jobb...
På eventen brukar bolagen bjuda aktieägarna på kaffe och kladdiga kakor.
De något mer generösa bjussar på luncher, bufféer och till och med tre rätters. Ofta delas det ut goodiebags, ni vet en trevlig kasse med mer eller mindre betydelsefullt innehåll. Mången gång har besvikna miner skådats då den flashiga kassen endast innehåller årsredovisning, reklampennor och block med företagets logga .
Men så har vi de generösa, de godhjärtade – de som tar gåvopåsen till en högre nivå, de som ser till att aktieägaren faktiskt får med sig hem något som sannolikt kommer att nyttjas.
Just detta är föremål för dagens spaning och mitt dåliga samvete.
Det har gnagt i mina sinnen och fått mig att skämmas inför vänner och kollegor.
Jag har syndat.
Jag har haft ett bedrägligt beteende.

I mån av tid bjuds också vi på mat och om antalet giftbags överstiget antalet närvarande i brukar vi även tilldelas en av dessa attraktiva påsar.
Det i sig är inga märkligheter.

Var på stämma och allt flöt förträffligt.
Men så.
I den sista självande minuten, vi var färdiga för avfärd då det slog slint.
Som en girig och hagalen pensionär kastade jag mig över lagret av giftbags, knuffade undan vakterna, stångades med personalen och rafsade åt mig så många påsar mina armar förmådde att bära – It´s mine – It´s mine – It´s mine – moohhahhahhahh...
För ögonblicket omedveten över mitt skamlösa tilltag stövlade jag mot utgången.
Tre sekunder senare slog skammen till.
Vad-gör-jag?!?
Men istället för att bita i det sura äpplet, vända på klacken, erkänna min gamiga sida och återlämna de för mig icke ämnade kassarna fortsatta jag min väg till bilen.
Vad-gör-jag-del-två?!?
För att döva mitt dåliga samvete vill jag här och nu be det aktuella bolaget allra ödmjukast om ursäkt. Jag har försökt rättfärdiga min förkastliga karaktär och återbörde lite av det som jag oförtjänt tillförskaffat mig genom att nu ha handlat på Willys vid fem tillfällen och Hemköp vid två (handlar normalt inte där). På det senaste besöket på Willys handlade jag dessutom ovettigt mycket varor jag inte behövde, jag log vänligt mot en butiksanställd som upplyste mig om fördelarna med att vara W+ kund och jag köpte fler plastkassar än vad jag var i behov av.

Kan med detta konstatera att jag nu har fler burkar soltorkade tomater, pesto och pasta hemma än vad jag har rödvin för att döva min inre röst med.
Konstaterar också  att även solen har fläckar och att brott, oavsett karaktär ICKE är något för min rättskänsla.

I övrigt är vi hemma under Påsken.
Tycker om hemma.
Glad Påsk till er alla
/Carina
& Perre

Fredagsmailsuppdatering

I ett ögonblick av samklang mellan mitt primitiva jag och min illusion om en förädlad form av mig själv kom jag på vad jag skulle bli när jag blir stor.
Efter en miljon sökta jobb fick jag för mig att kolla utbudet på landets vuxenutbildningar – å där fanns den, utbildningen som kändes 100% rätt
Plugga, utbilda mig, skaffa kunskap - jojjomen….
Trodde aldrig någonsin ever att jag skulle skriva de orden – plugga, studera, läsa.
Nix – inte polis.
Den tanken har jag givit upp för länge sedan.

Ordet för dagen var... trumtrumtrum, taddaaaa – Personaladministratör!
När man tar tag i något som legat slumrandes hela vuxenlivet vill man att detta nya ska ske här, nu och omedelbart bums.
Ansökan skickades in i oktober och svar skulle ges i februari.
Till själva ansökan, skulle en betygskopia från mina senaste studier medfölja, i mitt fall grundskolan.
Funderade över om ett gulnat papper med mest 1:or och 2:or på skulle göra min skriftliga anhållan mer eller mindre attraktiv. Insåg att jag skulle få leva i ovisshet.
Därefter följde en väntan å väntan, å väntan – sen började jag jobba å glömde bort det hela.
I förra veckan damp ett brev ned.
Med en skräckblandad förtjusning öppnade jag kuvertet från Hermods. Slog mig för bröstet, slängde iväg en klapp på axeln, creddade mig själv med ett ’jösses så duktig jag är’ –  jag var antagen.

Dags för inskrivning.
I ett knökfullt klassrum ropades namn upp och vi fick fylla i diverse papper, enkelt.
En kursansvarig tog med oss utvalda som önskade bli Personaladministratörer till ett eget rum. Spännande.
Där informerades det om än det ena å än det andra, fastnade för ett ’par detaljer...'
1) Studieböckerna kostade en halv förmögenhet – på min tid betalde vi minsann inte för böckerna, rynkade pannan!

2) I 18 månaders förväntas vi studera, okej – ehhh, va?  de e ju förtusan JÄTTE lång tid - hur svårt kan det vara?
3) Slutligen - kursen var på heltid, man ämnades plugga på heltid.
Vadå heltid, frågade jag med höjda ögonbryn – det är väl på distans!?!... känns som om jag missat något här...
Kursansvarige kikar på mig som om jag var från en annan planet.
Ja, säger han – kursen är på heltid.
Men jag jobbar ju heltid, meddelar jag glatt.
Kursansvarige log med hela ansiktet, men med ett flin som jag hade svårt att tolka. Han meddelade  att jag nog skulle gå ner i arbetstid, det för att ha någon som helst chans att klara kurserna.
Omöjligt sa ja!
Okej, du kan ha en chans att klara kursen om du har en bra studieteknik och ägnar alla ledig tid till studierna. När studerade du senast?
Tjaa... hmpf...det var sisådär 35 år sedan å då pluggade jag nog inte ens när jag pluggade – om du förstår...
Kursansvarige log sitt mystiska flin igen, han sammanfattade det hela med att jag verkade vara en optimist och önskade mig lycka till.

Å på den vägen är det.
Det borde ju vara lugnt host, host... Har startat kursen, inte köpt någon bok men lever tron att ’ingenting e omöjligt’ – jag å Gunde liksom.

I övrigt är det som planerat tokmycket på jobbet.
Även Perre är inne i en bounta jobbperiod.
Son den äldre talar jag med ofta men ser sällan.
Son den yngre ser jag ofta men talar med sällan.
Typ...
Måsågott
/Carina