Idag är det exaktemente 1 år sedan som vi kvitterade ut nycklarna till Skrattmåsvägen 47.
Jisses Amalia vad tiden går, fast ändå inte – tycker vi har bott här 'hur länge som helst', och det bästa av allt är att det blev precis så bra som vi hade hoppats.
Som pricken över det berömda i:et blev Leopolds rum klart i veckan –yabba dabba doooo…
I början av veckan var det väder, jag ÄLSKAR när det är väder.
Det får gärna snöa, regna, åska och dundra, storma, vina och sol får gärna skina.
Fy bubblan för trista människor som gnäller och klagar på det vackra vita.
Allt blir så underbart mjukt och bulligt.
Det gråa smutsiga blir vitt och vackert.
Jag blir nästan religiös av det fantastiska landskapet.
I min entusiasm över den bomullsbeklädda gräsmattan kastade jag mig ut för att göra en snöängel.
Leopold tittade förundrat på mig och jag kände hur jag snabbt degraderades från en rätt okej mamma till en mer suspekt sådan.
Och snöängeln ja… i formen liknade den mest en strandad val...
Ikväll ska jag och Perre ut på stan.
Det blir väl inga större utsvävningar, tänkte inleda med en drink på det relativt nyöppnade Hotell Sign (ja, ni hör hur ofta vi är ute…) och sedan promenera Dalagatan upp till Wasahof.
Förra året fick vi en presentmeny i julklapp av Edda Digital, upptäckte att det är dags att nyttja den (innan giltighetstiden går ut), därav skälet till att vi lämnar vårt residens för en tur på stan.
Perre kom för övrigt aldrig ut förra helgen, han kände sig krasslig – själv tror jag att sviterna efter sommarens 'resa' med aktieklubbsvännerna fortfarande sitter i he he
Sköt om er alla – låt julens pynt plockas fram och glittra över er tillvaro
Kram
/Carina
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar